Mot alla odds
Precious av Sapphire är bioaktuell nu och har gjort succé. Så väl kritiker som publik verkar vara överens om att det är en fantastisk film. Boken är i alla fall fantastisk! Men nästan outhärdligt smärtsam att läsa. Det gör fysiskt ont i kroppen att läsa om alla övergrepp och den kärleklöshet som Precious växer upp i:
”Jag fick gå om en klassnär jag va tolvför jag fick barn med farsan. Det va 1983. Jag va inte i skolan på ett år. Det här kommer att va mitt andra barn.”
Mitt i allt elände så finns det ändå en del ljusglimtar. Som när Precoius kommer till den förberedande klassen och får Miss Blue Rain som lärare. Miss Rain ser till individen och lyckas hos alla trasiga tjejer se vad just de är bra på och lyfta fram det och därmed öka självkänslan några kilo hos sina elever. Samtidigt ställer hon krav. Skriv, skriv, skriv! Och kämpa! Och Precious som knappt är läs- och skrivkunnig när hon kommer till klassen, skriver och kämpar. Hon skriver om sin uppväxt, hennes föräldrar och om sina två barn, som hon älskar: Lilla Mongot, som har Downs syndrom och inte bor hos henne och Abdul. Precious kämpar för sig själv och sina barn. Målet är att båda barnen ska bo hos henne, att hon ska få en utbildning och ett jobb så att hon kan försörja sig. Inte särskilt höga mål, kan man tycka, men för Precious och andra i samma utsatthet, måste hon inte bara besegra sina egna begränsningar, utan måste också övertala kuratorn (och därmed soc.) att ge henne chansen att gå klart i skolan, i stället för att bli tvungen att börja jobba inom äldreomsorgen och ”torka skiten på vita gamlingar”.
Boken som jag läste hade en engelsk parallelltext, men jag valde att läsa den svenska översättningen ändå eftersom den engelska texten innehåller en mängd gatuslang från 1980-talets USA. Dessutom är texten som om det faktiskt vore Precious som hade skrivit den, med stavfel, ofullständiga meningar etc. så jag kände att mycket av språkets nyanser skulle gå mig förbi, om jag läste på engelska. Just sättet att berätta gör att Precious ger känslan av att vara en biografi över en verklig person, men egentligen har den fiktiva Precious lånat sin karaktär av en mängd personer som författaren mött i sitt arbete (bl. a. som lärare och socialarbetare).
Jag hörde Sapphire intervjuas på Skavlan och då berättade hon att mammans sexuella övergrepp inte finns med i filmen, eftersom det var alltför ”vågat” för den amerikanska filmpubliken. *SUCK* Själv ville Sapphire med mamman illustrera att (sexuella) övergrepp inte är ett manligt beteende utan att det handlar om att manifestera sin makt, vilket gäller även för kvinnor.
Precious är ingen enkel bok att ta sig igenom, men det är definitivt en bok som stannar kvar efter att man har läst den. Jag imponeras av den mänskliga överlevnadsförmågan och i min föreställning så blev Precious framtida liv bra. Hon lyckades göra standardproven och fick läsa vidare på universitetet. Hon kunde ta hand om båda sina barn och levde länge innan hon utvecklade AIDS. Slutet är nämligen öppet och då får läsaren fortsätta berättelsen själv.
Jag har ju tidigare hyllat Simon Becketts deckardebut
Jag har våndats inför att skriva ett inlägg om den senaste läsningen i bokcirkeln, Walden av Henry David Thoreau*, men nu är det dags!
Den här fina utmärkelsen till höger har jag fått av 
Nu var jag lite elak. Nåt äpple är Sophie Dahl faktiskt inte, men hon är barnbarn till Roald Dahl och sånt skapar förväntningar hos såna som mig (d v s Roald Dahl-älskare). Sophie Dahl har skrivit en bok som beskrivs som ”nästan självbiografisk”, vilket väcker min nyfikenhet. Det kan inte ha varit en lätt uppväxt om den påminner om Kittys i Leka bland vuxna (men där förekommer en lite butter men kärleksfull bestefar som kanske är Roald Dahls alter ego?). Kitty är nämligen mamma till sin mamma. Marina, som Kittys mamma heter, är en rastlös konstnärssjäl som ständigt söker lycka i form av män eller gurus. Kitty är frukten av en tillfällig förbindelse med en gift man, som Kitty aldrig har träffat men som regelbundet skickar små kort och pengar till henne, ofta genom hans sekreterare. Kitty har två yngre syskon, tvillingarna Violet och Sam. Tillsammans med Nora, barnsköterskan (som också får hålla reda på Marina) bor de på den engelska landsbygden tillsammans med Bestefar och Bestemor, d v s Marinas föräldrar, och två mostrar. Det är en ganska lycklig tid i Kittys liv, som dock får ett abrupt slut en dag då Marina meddelar att hon ska flytta till New York, på inrådan från en andlig ledare. Kitty ska inte flytta med, har gurun sagt, så hon får börja på internatskola.
Jag gillar IKEA*! Det är prisvärt och snyggt. Att de plagierar kan jag ta, särskilt eftersom det ger mig och flera andra möjlighet att inreda hemmet och göra små förändringar utan att det kostar skjortan. Risken för likriktning går inte att klandra IKEA för, snarare är det inredningstidningarnas ”fel”. Men att IKEA väckte så ont blod bland andra aktörer inom möbelbranschen, att de faktiskt utsattes för bådebojkott och blockader mot leveranser, känns märkligt att läsa om idag när varumärket IKEA känns starkare än någonsin, såväl nationellt som internationellt. Eva Atle Bjarnestams bok Ikea – design och identitet, eller kanske mer katalog, är ett ovärdeligt stycke svensk kulturhistoria med alla dess kataloginteriörer från starten 1948, då Ingvar Kamprad annonserade sin första möbel, fram till 2009, men det är också berättelsen om en driftig smålänning som har en företagsidé som är unik och en genomtänkt strategi som uppenbarligen funkar.
På
inte läst en enda. Förrän nu. Boken Tonår. Vägen till vuxenlivet börjar kännas märkligt aktuell. Äldsta dottern fyller snart 12 och jag inser att hon börjar bli ganska stor. Det är hög tid att prata mens och känslor. Men hur gör man då? Ja, Katarina Janouch har -förstås- ingen färdig mall, men hon uppmuntrar oss föräldrar att inte blunda för att tiden går. Att våra små barn snart är stora och attvi måste våga möta dem, innan vi blivit alldeles borträknade. Hellre vara ute lite för tidigt, än för sent (eller ännu värre, aldrig!).
Ni har ju säkert förstått vid det här laget att jag fick väldigt fina böcker av