Fru E:s böcker

Gengångare är den senaste av Jo Nesbøs deckare om kriminalkommissarie Harry Hole. Harry Hole har alltid varit lite av en anti-hjälte: han väljer sina egna vägar (och retar därmed gallfeber på de flesta kolleger och chefer) och brottas med en rad personliga problem, däribland ett starkt sug efter alkohol. I de senaste böckerna har han putsat till sig lite och (nästan) blivit rumsren, på gott och ont. Jag gillar den hårda, smutsiga stilen han kört men inser att om han ska överleva så måste han få kontroll över sitt spritmissbruk. Idag utkommer den nionde boken om Harry Hole och när jag läste den så var det som att återse en kär gammal vän. För Harry Hole är en sån karl, man gärna har vid sin sida. Han är obrottsligt lojal mot de han älskar, men han är en brutal fiende till de han ogillar.

I Gengångare har Harry Hole just återvänt från Hongkong där han varit under de tre år som gått sedan Pansarhjärta. Han är ganska mager, men ändå vid god hälsa. Anledningen till att han återvänt till Oslo är för att träffa en 18-årig mördare som erkänt ett knarkmord. 18-åringen är ingen mindre än Oleg, hans älskade Rakels son som han inte sett på mycket länge. Mordet är en del i den brottsvåg som drabbat huvudstaden. Fiolin är en ny drog på marknaden. Inte lika dödlig som heroin, men betydligt mer beroendeframkallande. En knarkliga styr gatuförsäljningen med våldsamma metoder och ingen som vågar sticka upp mot dem går säker. Men Harry Hole väljer att gå till botten med mordet, främst för att han vill rentvå Oleg och därmed korsas hans vägar med drogkartellens.

Det är inte Jo Nesbøs allra starkaste Hole-deckare: den är lång – i vanlig ordning när det gäller dessa böcker – och bitvis dras tempot ner av alla förhören. Men upplösningen är oväntad och sånt älskar jag i deckare!  Nu hoppas jag att Jo  Nesbø snabbar sig på med att skriva den tionde. Jag är inte mätt än!

Författare: Jo  Nesbø
Titel: Gengångare
Förlag: Piratförlaget

Som jag sett fram emot Ninni Schulmans uppföljare till Flickan med snö i håret! Det är farligt, det där med (för) högt ställda förväntningar, jag vet. Och när jag nu ska blogga om Pojken som slutade gråta är det svårt att bortse från att jag blev j**ligt besviken!

För vad är det jag får i min hand? Det är pratigt, rörigt och känns som om jag får hela Hagfors på halsen. Inte blir det bättre av att jag inte alls minns vem Magdalena har ihop det med. Tror ett tag att det är Christer, men det är ju Petter han heter. Det vore inte dumt med en kort resumé i början av varje ny deckare, tycker jag! Det börjar med att ett hus tänds på i Hagfors och en kvinna hittas död i brandresterna. Några dagar tidigare hade hon fått ett vykort utan avsändare och med en enda rad: Du hör inte när jag slutar gråta. Snart är det dags för en ny brand med dödsoffer som följd och polisen står utan några som helst ledtrådar om sambandet. Varenda öppning i utredningen visar sig bli ett blindspår och under tiden väcks oron bland Hagforsborna.

Magdalena kämpar i motvind. Redaktionschefen i Karlstad är på henne om att hon måste hitta något intressant att skriva, gärna före den konkurrerande tidningen. Men en artikel om kärleksrelationerna i kommunhuset tidigare gör att hon blivit impopulär bland de styrande och Christer, polisens tillfälliga chef, säger inte ett knyst. Men Magdalena ger sig inte när hon får höra om det anonyma vykortet hittar hon plötsligt ett samband mellan offren.

Upplösningen kommer så småningom pang på och saknar all trovärdighet. Det känns som om Ninni Schulman får bråttom att få till ett slut och möjligtvis är det där skrivandet gått trögt. I efterordet tackar hon nämligen sin förläggare för allt stöd ”i en skrivprocess som inte alltid gick på räls”. Jag önskar att hon hade fått mer tid på sig, men kanske att förlaget hade satt press på henne att bli klar inom en viss tid? Första boken var ju så skickligt komponerad, så jag vet ju att hon kan skriva bättre än så här. Synd bara att det här blev så fruktansvärt dåligt. Det är ju inte ens spännande!

Andra som läst och bloggat: Bokhora (tycker ungefär som jag) samt  Breakfast BookClub och Fiktiviteter  (har vi läst samma bok?)

Författare: Ninni Schulman
Titel:  Pojken som slutade gråta
Förlag: Forum

I En bok om dagens senaste julklappsbyte fick jag två böcker, varav den ena var The Humbling av Philip Roth. Philip Roth är en författare jag varit nyfiken på länge och som fanns med i min Boktolva 2011 (som jag just kom på att jag glömt att redovisa hur det gick). Glädjen – och nyfikenheten – var därför stor när min hemliga bokvän gav mig The Humbling!

Det här är en kortroman, endast 140 sidor lång. När jag läst ut den kan jag konstatera två saker: 1. Den innehåller fantastiskt mycket på så få sidor 2. Något mycket märkligt händer i den sista tredjedelen.

Men det börjar väldigt intressant. Huvudpersonen Simon Axler är i 60-årsåldern och är en framgångsrik skådespelare när han plötsligt drabbas av rampfeber. Eller snarare panikångest. Mitt under ett framträdande glömmer han plötsligt texten och han har ingen aning om vad det är han ska göra på scenen. Efter några sådana mardrömsupplevelser skriver han in sig på en psykiatrisk klinik för att komma till rätta med problemen. Under vistelsen lämnar hans fru in en skilsmässoansökan och när han många månader senare lämnar kliniken flyttar han ensam ut på landet. Skådespelarkarriären är för alltid över.

Där börjar han plötsligt umgås med en mycket yngre lesbisk kvinna, Pegeen, som är dotter till ett par vänner han och hans exfruhade när de var unga. Och från att ha varit en väldigt realistisk berättelse, så skruvas allting upp ordentligt. Simon och Pegeen inleder ett kärleksförhållande. Hennes lesbiska flickvän blir en förbittrad hämnerska. Grova sexscener och Simon som ska lära Pegeen att bli en riktig kvinna, här i betydelsen att kunna tillfredsställa sin man, gör läsupplevelsen riktigt sunkig. Och med passager som denna (ursäkta franskan!):

”At first she lost all her know-how up there and he had to guide with his two hands to give her the idea. ‘I don’t know what to do,’ Peegan said shyly. ‘You’re on a horse,’ Axler told her. ‘Ride it’. When he worked his thumb into her ass she sighed with pleasure and whispered, ‘Nobody’s ever put anything in there before’ (…)”

Och det kommer mera… Den begåvade, intellektuella Pegeen förvandlas för en stund till ett våp, som låter Simon Axler klä henne i dyrbara dräkter, lär henne gå i högklackat och skickar henne till salongen för att få en make-over. Det blir helt enkelt väldigt gubbsjukt och Simon Axler (Philip Roth?) framstår som en manschauvinistisk snuskgubbe! Det är knappt att jag klarar av att läsa ut den. Nu undrar jag förstås, är det här ett vanligt Philip Roth-drag eller ett tillfälligt hjärnsläpp från hans sida? Grejen är att jag ju gillade början och mitten med språket som tycktes noga utvalt och där orden sa så mycket mer än de tog plats. Det skulle jag gärna vilja ha mer av!

Författare: Philip Roth
Titel: The Humbling
Förlag: Vintage

Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles utkom i höstas på Bonnier Pocket i nytryck med en alldeles fantastiskt snyggt omslag illustrerat av Petra Börner!

Jag har nog för länge sen sett filmen med Meryl Streep i huvudrollen som Sarah Woodruff, men jag kom inte ihåg så mycket nu när jag läste boken. Jag valde den som ”månadens bok” i min bokcirkel och har sett fram emot att läsa den länge. Betyget den fick varierade mellan 2 och 8 (jag gav den sju). Vissa tyckte att den var alledeles för lång, svår att komma in i och gillade inte de två sluten. Jag håller med om att den är lite svår att komma in i och att startsträckan känns lite lång, men tyckte om både de humoristiska betraktelserna av viktorianismen och älskade slutet (det rätta). Jag gillade också den allvetande författarrösten som gjorde instick emellanåt för att kommentera skeenden, klädsel och tidsperioden (slutet på 1800-talet) i stort. Det finns så många bottnar i Den franske löjtnantens kvinna. Det är både en utvecklingsroman och en idéroman, en kärlekshistoria och en tragisk berättelse. Man kan också läsa in mycket av 1960-talets feminism och frihetslängtan i den (romanen utkom första gången 1969).

Till det yttre är berättelsen om den fallna kvinnan Sarah Woodruff som har förstört sitt rykte genom att ge sig åt en gift, fransk löjtnant som hon vårdade från krigsskador och Charles Smithson, en föräldralös men adlig herreman, egentligen ganska banal. Charles är en vetgirig man och hans stora passion är fossiler som han hittar vid klippkanten till havet utanför staden Lyme Regis. Kanske beror det stora intresset på att fossiler är beständiga och inte alls lika omvälvande som tiden Charles lever i, där viktorianismen möter Darwins läror, men Charles själv har nog aldrig reflekterat över sin hobby. Han är trolovad med Ernestina som tillbringar somrarna vid havet hos sin moster. Under en promenad ute på piren möter de en kvinna som står alldeles orörlig och blickar ut mot havet med tårar i ögonen. Hon är Sarah Woodruff som blivit lämnad försmådd av sin älskare och nu står där med skammen, enligt ryktena i byn. Något i kvinnan väcker Charles nyfikenhet och när han senare stöter på henne under en av sina upptäcktsfärder, känner han hur han liksom sugs in i henne. Han fascineras av hennes utseende, hon har t ex en alldeles för stor mun och hennes röda hår faller som en kaskad ner över axarna. När hon så småningom ber honom om en tjänst, finner han det omöjligt att neka henne, trots att han inser hur mycket han därigenom sätter på spel.

Jag ska inte avslöja hur det går. Det blir ganska spännande mot slutet och man undrar om de någonsin ska få varann. John Fowles bjuder oss dessutom på två olika slut. Ett slut som visar hur det troligtvis hade gått till på den här tiden och ett slut som visar vad som faktiskt hände. Och tro mig, det sistnämnda är så mycket bättre!

Ola Larsmo har skrivit en väldigt fin artikel om romanen, John Fowles och Lyme Regis.

Författare: John Fowles
Titel: Den franske löjtnantens kvinna
Förlag: Bonnier Pocket

Jag hade egentligen tänkt skriva ett blogginlägg om någon av de lästa, obloggade böckerna från förra året idag, men så har jag sträckläst Felicia försvann i helgen och känner att jag bara måste skriva något om den först!

Det började med att jag såg Skavlan från i fredags på svtplay igår där bland andra Felicia Feldt (efternamnet är en pseudonym) gästade programmet för att berätta om sin nyutkomna bok. Felicia försvann heter är en självbiografisk roman och handlar om Felicias uppväxt som barn nr 3 (av nio) till Anna Wahlgren, som är vida känd för sina uppfostringsmetoder. Vilken förälder har inte hört talas hennes 5-minutersmetod för att få bebisen att somna, till exempel? Själv har jag aldrig riktigt tagit del av hennes råd eftersom jag har upplevt henne som alltför kategorisk. Därför har jag ingen egentlig relation till henne som jag vet att andra föräldrar har. Det är jag väldigt tacksam för efter att ha läst om hennes egen barnuppfostran och syn på familjen. Anna Wahlgren trillar inte nerför en piedestal och därför behöver jag inte känna mig (be)sviken. Det räcker med att känna mig förbannad.

För jag är riktigt upprörd! Hur kan Anna Wahlgren göra så här mot sina egna barn? Hur kan någon göra så här mot sina egna barn? Såg ni Skavlan-programmet så såg ni också smärtan och sorgsenheten i Felicias blick. När jag har läst Felicia försvann så förstår jag varifrån det kommer. Det är allvarliga kränkningar och övergrepp (både fysiska och psykiska) som Felicia och hennes syskon utsätts för,  otrygghet och (sexuell) gränslöshet som förbluffar. Som t ex när Anna Wahlgren drar ner täcket och visar den dåvarande pojkvännen Stellans erigerade penis för barnen. Eller när hon, när Felicia är nio år och det yngsta syskonet ett, lämnar barnen i Kalles vård över en helg då hon drar till Köpenhamn med sin älskare. Kalle som har helgpermission från mentalvården. 

Att läsa Felicia försvann känns fysiskt i kroppen. Ändå är boken inget frosseri i elände utan framställningen är närmast saklig, med korta minnesfragment från nu och då. Därför känns den inte alls spekulativ. Att författaren väljer att kalla det en roman och inte en självbiografi är också sympatiskt, tycker jag. Felicia Feldt skriver om sina egna upplevelser, men gör inget anspråk på att allt ska vara ”sant”. Däremot är det så här hon minns sin barndom. Hon berättar hur hon försökte försonas med sin mamma. Hon försökte flera gånger, men det gick inte och till sist tog hon sig rätten att avsätta sin mamma. Det var ett modigt beslut, men det var också nödvändigt för att inte svika sig själv och för att kunna bli en bättre mamma till sina egna barn. För det är hon värd all respekt.

Läs också Snowflakes fina recension och Lyran gör en intressant genomgång av recensionerna i pressen (trots att recensionsdatum tydligen inte är förrän den 21/1!).

Författare: Felicia Feldt
Titel: Felicia försvann
Förlag: Weyler

Gissar att rubriken på det här blogginlägget kommer att generera många klick! Men Alan Bennetts (han med Drottningen vänder blad) nya bok heter just Snusk. Boken innehåller två längre noveller, eller kanske kortromaner?, som båda handlar om ganska vanliga britter. I alla fall kan man tro att de sysslar med helt normala saker på dagarna, men så är det givetvis inte. Sanningen är mycket mer snuskig och chockerande. Och boken har just undertiteln Två osedliga berättelser.

Först ut är Mrs Donaldson blommar upp. Jag skulle definiera huvudpersonen Mrs Donaldson som en verklig late-bloomer. Hon är dryga sextio och hennes tråkige, färglöse make har nyligen gått bort. Sista tiden tillbringade han på sjukhuset och för Mrs Donaldson blev det en vardaglig syssla att gå dit och hälsa på honom. Hon blev så van vid den dagliga rutinen så att när maken dog, upptäckte hon att hon saknade sjukhusatmosfären mer än maken själv. Därför har hon anmält sig som frivillig till läkarutbildningen. De blivande läkarna behöver helt enkelt få pröva sin kunskap på fejkade patienter som redan från början fått läsa in sig på den sjukdom de ska simulera. Mrs Donaldson är en av dem och därtill mycket skicklig på sin sak. Faktiskt så skicklig att när hon på allvar drabbas av ett anfall, berömmer läkarstudenterna hennes rollpresentation till en början, men blir till slut nästan lite irriterande på henne och tycker att hon överdriver. Vad ingen vet är att Mrs Donaldson också har inneboenden som kommer med ett ganska chockerande förslag när det saknas pengar till hyran, i alla fall för läsaren. Mrs Donaldson själv ser det som en intressant erfarenhet. In deed.

Den andra berättelsen heter Skyddandet av Mrs Forbes och är den jag gillar mest av de två. Graham Forbes är sin mors älskling, men när han deklarerar att han ska gifta sig med den några år äldre, föräldralösa och inte alls lika vackra  Betty Greene, blir hon mycket besviken. Även Grahams far ogillar giftermålet, men av helt annan anledning: ” En gift Graham skulle innebära att hans far utsattes för moderns odelade sällskap, en möjlighet som han fruktade och som hon också nu såg framför sig”. Graham själv är naturligtvis inte heller redo för äktenskap, men av helt andra anledningar. Den blivande mrs Forham visar sig dock besitta ett större intellekt än någon kunde ana och är inte alls så lättduperad som alla tycks tro.

Alan Bennetts drastiska, men lågmälda humor känns igen. Ärligt talat känns Mrs Donaldsons äventyr lite väl skruvade men det är samtidigt just det oväntade som blir så roligt med Bennetts berättelser. Och jag älskar att det utifrån sett är ganska tråkiga, vanliga människor som visar sig ha ett så intressant och fullständigt oväntat leverne bakom hemmets skyddande fasad! Mera Bennet åt folket!

Författare: Alan Bennett
Titel: Snusk. Två osedliga berättelser
Förlag: Ordfront

 Den här boken lockade mig främst för att den utspelar sig i en av mina absoluta favoritstäder, New York. Jag har varit där två gånger och det var kärlek vid första ögonkastet från min sida (och då är jag ingen utpräglad storstadsmänniska alls). Samtidigt på ett tak i Chinatown är en svensk debutroman av en kvinna som tidigare arbetat mycket med film och själv bott i New York under sexton år. Jag älskar titeln!

När man misstänker sin make för att ha en affär med en annan kvinna, finns det nog väldigt många olika sätt att reagera på. Alice kastar sitt glas i golvet och lägger in makens slipsar i diskmaskinen och sätter på. Därefter flyr hon hals över huvud, utan att meddela en endaste själ om sina planer, till dottern Babylonia i New York. Detta beteende är inte alls likt den duktiga och behärskade universitetsanställda Alice och det är inte så konstigt att Babylonia misstänker att hennes mamma fått något slags mentalt sammanbrott när hon dyker upp utanför bostaden där Babylonia bor med sin pojkvän (som hon inte alls är särskilt övertygad om att hon älskar, eller ens tycker om).

Och Alice hinner knappt hälsa på sin dotter och hennes kille förrän hon kastas in i ett makalöst äventyr! På bara ett par dygn har hon lärt känna en kines från Kalmar, varit på svartklubb, spelat roulette, hotats av maffiabossen Sal och lärt känna Charles förstås, dansken med polisongerna som har ett så otidsenligt yrke som att klippa ut artiklar och sammanställa dem. Men Charles är så nöjd och harmonisk och trivs verkligen med sitt opretentiösa tillvaro och Alice känner sig märkligt dragen till honom. Under tiden är Babylonia lyckligt omedveten om mammans strapatser. Hon har fullt upp med att skaffa sig kontroll över sitt eget liv och bestämma vilken riktning det ska ta framöver.

Det märks att författaren Ingrid Rudefors är välbekant med filmens dramaturgi för romanen är uppbyggd på ett liknande sätt med snabba scenbyten och en neutral berättarröst som då och då bryter in för att göra oss uppmärksamma på vissa detaljer. Jag kan tycka att det blir lite för mycket av det sistnämnda emellanåt. Det är småcharmigt första gången, men när man har använt det så är effekten redan förbrukad och det känns mest lite krystat de andra gångerna. Men överlag är det en underhållande, fartfylld och faktiskt inte alls en orimlig historia som berättas. Ingrid Rudefors får jag hålla koll på framöver.

Författare: Ingrid Rudefors
Titel:  Samtidigt på ett tak i Chinatown
Förlag: Isaberg

… kallar förlaget Austin Wrights roman Tony & Susan. På bokens omslag finns en blurb av självaste Ian McEwan där han gör ett statement i stil med att ”det här är så bra att jag önskar jag kommit på det själv”. Hur kan man inte bli intresserad att läsa?

Jag reserverade den snabbt som attan på mitt jobb (först såg jag ju till att den skulle bli inköpt förstås… och läste i flygande fläng. Eller jag var ju rätt så still, men bläddrade sidor som en tok för d e t  g i c k  b a r a  i n t e  a t t   s l u t a  l ä s a! Det är så påhittigt upplagt allting. Det börjar med att man läsaren får stifta beknatskap med Susan Morrow, en medelklasskvinna med tonårsbarn och ett ganska tråkigt liv. Dessutom (fortfarande) gift med en man som hon tidigare kommit på med att vara otrogen. En dag får hon ett manus av ett gammalt ex till henne. Han vill att hon ska läsa det och ge kommentarer på arbetet. Susan är tveksam till att läsa, framförallt när hon drar sig till minnes hur dåligt hon tyckte att hon skrev när de var ett par och hur hans bristande självinsikt faktiskt var en av anledningarna till att hon gjorde slut. Men nyfikenheten tar överhand och hon brjar läsa berättelsen om matematikprofessorn Tony Hastings.

Tony Hastings är på bilsemester med sin fru och deras tonårsdotter. Under kvällen fattar paret ett ödesdigert beslut om att inte stanna och sova på motell, utan försöka köra hela natten. Utan all trafik som är dagtid skulle de hinna tillryggalägga en lång sträcka och komma fram fortare. Men så får de en bil framför sig som kör otroligt sakta och när Tony ska göra en omkörning, ökar bilen farten så att han inte kan köra förbi för att sedan, när Tony avbryter omkörningen, köra precis lika sakta igen. Tony blir förstås provocerad och växlar ner och gasar för att köra om, men råkar då ramma backspegeln på den andra bilen och tvingas stanna vid en rastplats för att prata med föraren. Tre män hoppar ur bilen, men är inte alls intresserade av att få ett snabbt avslut…

Faktum är att när jag läste det här så slog det mig att Ian McEwan säkerligen låtit sig inspireras av Austin Wright när han skrev Saturday, för däri finns en liknande scen. Hur som helst tar romanen en otäck vändning och blir riktig obehaglig att läsa, men det är samtidigt så spännande att det inte går att sluta. Samtidigt krackelerar Susan Morrows tillvaro allt mer och hennes ex verkar vara en riktig psykopat så jag undrar hela tiden om de kommer att träffas och vad som i så fall kommer att hända. Och hennes läsning påverkar till slut hennes liv på ett litet oväntat sätt, kanske.

Förlaget kallar Tony & Susan för ett bortglömt mästerverk. Tack vare att de låtit trycka upp den på nytt så har den förhoppningsvis återväckts till liv igen och nått fler läsare. Ett mästerverk är det faktiskt och så här ska en riktig spänningsroman skrivas. Tänk om fler deckarförfattare kunde vara så här finurliga!

Författare: Austin Wright
Titel: Tony & Susan
Förlag: Wahlström & Widstrand

Förra året var jag lite besviken på antalet lästa böcker. Liksom många fellow-bokbloggare där ute så är jag alltid lite stressad över alla böcker jag aldrig kommer att hinna läsa. Därför är det viktigt att jag hinner läsa många under året! Och i år känner jag mig supernöjd! Jag har läst 106 stycken och lyssnat på 13 ljudböcker! Här är en samlad lista över alla titlar och författare. För enkelhetens skull så räknar jag med såväl ”vanliga” böcker som ljudböcker i min sammanställning. Och så skulle det kännas trist att göra åtskillnad på hur jag läst, det är ju inte alls relevant egentligen.

Kvinnliga/manliga författare: 67 st/54 st

Det är lite intressant. Förra året var det flest manliga författare. Konstigt nog kan jag räkna upp fler manliga författarfavoriter, rent generellt, än kvinnliga. Och ändå så är min känsla att jag föredrar kvinnliga. Eller så spelar det egentligen inte så stor roll för vilka böcker jag väljer att läsa. Jag hoppas att det är så.

Barn- och ungdomsböcker: 13 st.

Visst vet jag att det är svårt att skilja dessa från ”vuxenböcker” och flera är cross-over, men jag utgår från klassikfikationen titeln fått i den här sammanställningen. Förra året var antalet 11 st. så det är en liten ökning. Det är jag glad för.

Författare utanför Europa och Nordamerika: 4 st.

Fy. Till och med s ä m r e än förra året. Gömmer mig bakom skämskudden.

Facklitteratur: 5 st.

En mindre än 2010. Konstaterar krasst att facklitteratur inte är prioriterat. Vågar inte lova bot och bättring heller.

Klassiker: Inte en enda!

Jag hoppas på Strindberg-sug under 2012!

Ibland snubblar man över en bok som man absolut inte har några förväntningar på. Så var det när jag fick Black Bazar av Alain Mabanckou skickade till mig. Jag kände visserligen till författaren till namnet, men hade inte läst något av honom tidigare. Omslaget var förskräckligt, tyckte jag och när det stod på baksidan att det handlade om en kongolesisk sapeur i Paris blev jag än mer skeptisk. Nu efteråt är jag väldigt tacksam för att jag började läsa den! Det är en svidande rolig skildring av post-kolonismen och fördomar som frodas i ett mångkulturellt samhälle! Och författaren lyckas även sätta dit mig ordentligt (vill du veta hur så hör av dig, annars spoilar jag i onödan)!

”Redan på den tiden när min sambo och vår dotter fortfarande bodde här, bevakade monsieur Hippokrates oss genom sitt titthål så fort något hördes i trappan. Jag visste det eftersom jag kunde höra honom smyga bakom dörren medan han höll tillbaka sitt reptilliknande andning. Och när vår flicka hade fötts undrade han om jag hade fått trillingar eftersom ett enda barn väl inte kunde skrika som en hel spädbarnsavdelning på dagis. Och han gick och klagade hos vår hyresvärd över att det fanns afrikanska grupper som spred missämja i huset, som hade förvandlat huset till en tropisk metropol, som slaktade tuppar klockan fem på morgonen för att ta vara på blodet, som trummade nätterna igenom för att skicka kodade budskap till sina andar i bushen och kasta förbannelse över Frankrike. Att de där negerbollarna måste skickas tillbaka hem, annars tänkte han varken betala någon hyra eller någon skatt mer, att han skulle lämna in en anmälan på polisstationen i kvarteret, och att de där invandrarna, de borde förses med enkel biljett i ett chartrat plan även om det var den franska skattebetalaren som fick stå för repatrieringskostnaderna.”

Jag har också skrivit om boken på bokcirklar.se

Har ni läst Alain Mabanckou? Jag vill ha mer! Framförallt är jag nyfiken på Ett piggsvins memoarer. Någon som läst?

Författare: Alain Mabanckou
Titel: Black Bazar
Förlag: Weyler