Fru E:s böcker

Jag valde semesterböcker omsorgsfullt när jag skulle till Italien och tog med mig fem godingar. Av dessa han jag läsa 3,5. Den jag inte hann med var Tjuvarnas stad och halvan var Lagom finns bara i Sverige. Den sistnämnda har dessutom hamnat på vänt just nu eftersom jag läser jättespännande Paganinikontraktet nu. Hur som, jag kan konstatera att min litterära semesterpackning räckte och det är huvudsaken.

Först ut var Kate Mortons Den glömda trädgården som jag tyckte väldigt mycket om. Trots att den utspelar sig i tre olika tidsåldrar samtidigt – 1913, 1975 och 2005 – så blir det inte rörigt eftersom de olika huvudpersonerna – Flickan, Nell och Cassandra – har sina egna röster. Boken är som ett pussel som väntar på att läggas. Läsaren ges en pusselbit i  taget för att sedan få hela bilden när boken är avslutad. Jag tycker det är oerhört skickligt gjort av Kate Morton, inte minst hur hon väver in små detaljer som kommer igen senare. I korthet handlar Den glömda trädgården om en ung kvinna som som ärver sin mormor och upptäcker att hon egentligen inte vet någonting om henne alls. En sagobok som mormodern har sparat visar sig utgöra en viktig del av det förflutna. Det är både spännande, sorgligt och lite romantiskt!

 Fear the Worst var min första Linwood Barclay-thriller. Jag tyckte att den var ok, men att Barclay står sig slätt i jämförelse med C.J. Box, till exempel. Det tog några sidor innan den blev riktigt spännande och slutet kändes lite väl konstruerat.

Tim Blake är en frånskild bilhandlare som under sommaren har sin sjuttonåriga dotter Sydney boende hos sig. Sydney har fått sommarjobb i recptionen på ett hotell i staden. När Sydney plötsligt försvinner spårlöst, upptäcker Blake att dottern har ljugit om sitt jobb. På hotellet där hon skulle ha arbetat vet ingen av personalen vem hon är. Tillvaron vacklar, inget verkar vara som det sett ut längre. Dottern verkar levt ett hemligt liv. Bostadsområdet där Blake bor verkar vara en mörkare plats än han kunde ha föreställt sig. Och värre blir det när han inser att han inte är den ende som vill ha tag på Sydney, men vill han se sin dotter igen så gäller det att hitta henne före de andra.

Perfekt sommarläsning: Inte så spännande att man blir fullständigt asocial och inte kan ta hand om sina barn längre, men ändå tillräckligt för att man ska längta efter att få läsa vidare. Och inget som man behöver fundera särskilt mycket över heller. Det är bara att åka med!

Paint it Black av Janet Fitch var däremot ingen lättsam semesterlitteratur och visst, det borde jag ha insett: Boken handlar ju om en ung kvinna som kämpar med att leva vidare efter att hennes pojkvän har tagit livet av sig. Bokomslaget till den här är så lyckat och kvinnan ni ser halva ansiktet av är verkligen huvudpersonen Josie Tyrell: En tjugoårig nakenmodell som flytt landsorten för att bosätta sig i L.A. Hon röker, dricker och knarkar för mycket, slarvar med sömn och mat och är lite vilsen i livet. Men när hon träffar Michael Faraday, sonen till en berömd pianist, fylls hennes liv äntligen med mening och innehåll.  När Michael istället för att som han säger, åker till sin mors hus för att ta itu med ett nytt konstprojekt, istället beger sig till ett sunkigt motell och skjuter sig själv genom munnen, blir Josie helt ifrån sig av sorg. I sorgen dras hon till Michales mor, Meredith, som i sin tur anklagar Josie för sin sons död. Josie vill ta reda på så mycket som möjligt om Michael för att hålla honom kvar så länge det går, men hennes efterforskningar får henne i stället att tvivla på om hon verkligen kände honom.

Det här är dramatiskt och svärmodern Meredith är en ytterst obehaglig människa. Josie verkar vara så ensam, trots alla vänner runt omkring henne. Hon är skör, samtidigt som hon är både självständig och en sann överlevare. Hon är en sån huvudperson som man minns länge efter att man har läst boken.

Ja, alltså inte jag själv utan personerna i boken Summer school av Domenica de Rosa, tillbringar ett par veckor på en skrivarkurs i Italien. Hon som anordnar kursen heter Patricia och är frånskild med en strulig tonårsson. Hon äger ett slott på den toscansa landsbygden, men har det knapert med att få ekonomin att gå ihop, trots alla kurser hon erbjuder. Till skrivarkursen anländer sju förväntansfulla – och förhoppningsvis – blivande författare. Givetvis blir det genast grupperingar, skvaller och kärleksvibbar mellan deltagarna. Kocken Aldo, trädgårdsmästaren Fabio och skrivargurun Jeremy har alla en viktig roll i intrigerna som utvecklas. Tillsammans med spöken och oväntat besök blir det en annorlunda sommar för Patricia och hennes gäster.

Den här boken fick jag av Miss E i det vårsköna bytet och jag inledde faktiskt min Italien-resa med att läsa ut den och det passade ju bra. Det var en hel del om mat i boken och om Italien, vilket jag gillade. Själva storyn var väl lite lam och det hände inte så mycket. Ändå var det en småmysig bok och jag tror att min behållningen av den blev större eftersom jag läste den i Italien, på semestern och på så sätt befann mig i liknande miljö (nej, vi bodde inte i slott, men i ett väldigt vackert hus).

Easter Parade av Richard Yates hade jag nog aldrig läst om jag inte sett filmen (!) Revolutionary Road och blivit helt knockad av vardagsångesten i kubik – helt enkelt därför jag sällan läser böcker som är äldre än 15 år. Det är inget medvetet val från min sida, men eftersom det hela tiden kommer ut nya böcker som lockar så tar jag mig aldrig riktigt tid att upptäcka klassikerna. Ja, jag vet. Jag tycker också det är tråkigt. Men så är det i alla fall.

Richard Yates har ju (åter)upptäckts av fler än jag genom Revolutionary Road och vunnit det stora erkännandet först efter sin död. Nu räknas hans böcker som moderna klassiker som säger oss något, faktiskt en hel del, om vår samtid, trots att de har några år på nacken. Det är kanske lätt att tro att Easter Parade är en svårtillgänglig roman, men det är det inte. Tvärtom, faktiskt. Första meningen säger en hel del om handlingen:

”Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.”

För så är det och så blir det. Richard Yates verkar inte tro på lyckliga slut. För min del tycker jag att icke-lyckliga, ofta tillrättalagda slut ofta innebär att berättelsens trovärdighet sjunker en aning. Men jag är splittrad. För å andra sidan gillar jag ju lyckliga slut. Förstås. Men Richard Yates ord gör mig åtminstone lite beredd.

Systrarna Emily och Sarah Grimes växer i utkanten av New York i slutet på 1930-talet med sin mamma, Pookie: en alkoholiserad, ytlig och mycket ensam kvinna. Deras far arbetar som textredigerare i New York och skulle velat ha fått mer tid med sina döttrar än vad Pookie låter honom få. Fadern blir i stället en närmast mytisk figur. När Sarah får tandställning måste hon åka in till N.Y. regelbundet för att få den reglerad. I och med det får hon tillbringa en hel del tid med sin far och inser så småningom att bilden de haft av honom inte riktigt överensstämmer och att hans arbete – som de varit oerhört stolta över – egentligen inte är särskilt märkvärdigt alls.

Sarah gifter sig tidigt och får tre söner i tät följd. Emily däremot, går sin egen väg. Hon är gift ett kort tag, men annars tycks hennes kärleksliv mest bestå av många korta kärleksförbindelser. Hon söker ständigt efter kärleken (en fadersgestalt?), men inte den som stänger in och kuvar utan kärlek på lika villkor och ömsesidig respekt. Inte helt enkelt. Samtidigt har hon ett hyfsat välbetalt arbete, mest för att få pengar till mat och hyra, inte för att arbetet är ett ändamål i sig. Det är först när hon mister sitt arbete som hon inser hur stor del av sig själv det egentligen var.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som grep mig så starkt i den här romanen, men den fick mig att känna på ett sätt som alltför få böcker (med tanke på hur många jag läser) gör. Jag har ingen svårighet att se vari Richard Yates storhet ligger i. Han har en fenomenal förmåga att skildra livet som det är, utan förljugenhet och tillrättalägganden. Han gör det bara så bra!

Hittade den här tävlingen hos Lyran. Jag är också nyfiken på den här serien om ”restaurangfamiljen” La Stella av , men hittills har jag inte läst en enda i serien. Vinner jag, så LOVAR jag att köpa de tidigare delarna bums!

För att ha chans att vinna ska man ge förslag på vad den femte delen ska heta. Mitt förslag är Fläder och flirt.

Imorgon åker jag och min familj till Italien! Det ska bli så underbart! Nu är allt packat och jag har precis lagt ner det sista och det allra viktigaste – mina böcker! Jag har MÅNGA olästa böcker att välja mellan och det här är vad det blev:

Mikael Parkvall:  Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk
Tror att den bli mumma för en språknörd som jag!

David Benioff: Tjuvarnas stad
En bok som jag inte hört så mycket om tidigare, men som känns lockande. På framsidan av står det ”En fantastisk god historia”. Bådar gott!

Janet Fitch: Paint it Black
För att jag älskade Vit Oleander av samma författare, då det begav sig.

Linwood Barclay: Fear the worst
Maken gillade hans första bok, liksom en arbetskamrat. Tror på god bladvändar-spänning.

Kate Morton: Den glömda trädgården
Har fingrat på denna många gånger på jobbet, men den har aldrig fått följa med hem. När jag så fick den i det senaste bokbytet så blev jag så glad. Hoppas på nånting i stil med Den trettonde historien och har höga försväntningar.

Vad tror ni om denna mix? Försökte få med lite allt möjligt när det gäller innehåll. Jag tror på den här högen! Och längtar så efter all lästid jag ska få vid stranden/poolen/balkongen (altanen?)!

I dag ger Piratförlaget ut ett par nya storpocket av den amerikanske thrillerförfattaren James Patterson, som återigen skrivitdessa tillsammans med två andra författare. Den första jag läste heter Bikini (orig. titel Swimsuit). Medförfattaren heter Maxine Paetro (vem?). Har ni hört en löjligare titel?? Men om bara en fesig titel vore det värsta…

Först handlingen: En seriemördare  filmar sitt mördande av unga, vackra kvinnor och får bra betalt för det av en mystisk, pervers sammanslutning kallad Alliansen (lite roligt…). När en ung kvinna, Kim McDaniels försvinner under en baddräktsfotografering på Hawaii. Efter ett telefonsamtal till kvinnans föräldrar från en anonym man som påstår att han vet vad som hänt Kim, reser paret McDaniels till ön för att söka reda på sin dotter. Samtidigt anländer en journalist från L.A Times, Ben Hawkins, till platsen för att skriva om händelsen. Han kommer McDaniels nära och vinner deras förtroende. Därför blir han ordentligt omskakad när paret hittas döda. Vad Hawkins inte vet att allt går helt enligt mördarens planer, vilka även inkluderar Ben Hawkins i allra högsta grad…

Låter det virrigt? Det är det. Och antagligen behövs det en del kullerbyttor för att få ihop en sån här osannolik historia! Jag blir inte engagerad – faktiskt längtar jag tills plågan tar slut, d v s boken är utläst (ja, recensionsex. måste man läsa ut, anser jag). Dessutom blir jag illa berörd av hur fruktansvärd dåligt det här. Det blir nästan lite pinsamt att läsa alla dåliga formuleringar. Som denna:

”Den unga kvinnans skönhet bleknade och den ovanliga, vackra inredningen bleknade medan hans tankar sökte sig tillbaka till en tid då han var död – och märkligt nog andades fortfarande.” (sid. 184)

Eller taskiga miljöbeskrivningar som denna:

”Genom den öppna dörren såg jag platt, föga inbjudande öken, sanddyner så långt ögat nådde med skurmoppslikande joshuaträd och gamar som kretsade i uppvinden.” (sid. 235)

 Jag har läst böcker av James Patterson tidigare och blivit underhållen. Visst, någon vidare stilist är han inte och hans persongalleri är fullt av klichéer, men jag har haft överseende med detta eftersom historien har fängslat. Den här gången blir hans tillkortakommanden (eller om man vill, Maxine Paetros) som författare brutalt tydliga och överskuggar allt. Således inte en bok jag kan rekommendera!

Glädjande därför, tycker jag den andra boken Dubbelspel är bättre, ja, riktigt spännande. Den här boken har James Patterson skrivit tillsammans med en man, Michael Ledwidge (fullständigt okänd för mig, han också) Här är intrigen också invecklad men jag köper den ändå. Och det är viktigt för deckare och thrillers, tycker jag.

Det äkta paret Paul och Lauren Stilwell lever det perfekta livet tillsammans. Hon arbetar som polis och han jobbar i finansbranschen. Tyvärr kan den inte få barn, vilket har varit en stor sorg i deras liv. När Lauren en dag upptäcker Paul gå in på ett hotell med en snygg, ung blondin, blir hon bestört och tror inte sina ögon. Bedrar Paul henne? När han senare ljuger om sina förehavanden vid den aktuella tidpunkten, så blir hon övertygad om att han är otrogen. Därför har hon inga större skrupler när hon går i säng med en kollega från en annan rotel, Scott, som spanat på henne länge.

Lauren och Scott får en enda natt tillsammans. Innan denna natt tagit slut har Scott blivit svårt misshandlad och sedan skjuten av Laurens man Paul. Lauren, som tror att Paul handlat i svartsjuka, blir den som får ansvar för att utreda polismannens död. Hon pratar inte med Paul om vad hon vet, men gör allt för att hindra sanningen från att komma fram. Problemen hopar sig och lögnerna blir fler och fler. Men vad Lauren inte vet är att hon inte är den enda som ljuger om sanningen.

Det här är heller ingen snyggt skriven bok med välformulerad text och adekvata metaforer. Personbeskrivningar saknas nästan helt, d v s om det inte gäller kvinnor och deras behag. Trots detta är Dubbelspel en klart godkänd Patterson-thriller. Kapitlen är korta och avslutas på ett sätt som gör att man gärna vill fortsätta läsa – för att se hur det går. Och det är en hel del vändningar på vägen fram mot upplösningen som överraskar. Helt enkelt inte så pjåkigt.

I våras, när jag var i Paris, besökte jag givetvis den otroligt charmiga bokhandeln Shakespeare & Co. Naturligtvis – vad trodde ni? – gick jag inte tomhänt därifrån. Jag köpte en jättefin anteckningsbok och Murakamis novellsamling After the Quake (som hamnat orättvist långt ner i min läsprio-lista, by the way). Och så köpte jag den här boken: The Little Girl and the Cigarette av två skäl. Det ena, den är skriven av en fransman Benoît Duteurtre och det andra, det är ett så otroligt snyggt omslag!! Jag vet att jag är ytlig, men jag kan helt enkelt inte rå för attjag är så svag för fina bokomslag. I det här fallet visade det sig dessutom att innehållet matchade utsidan väl: Det här är en absurd historia, men tänkvärd. Och kanske inte – hemska tanke! – helt orealistisk ändå?

Det är två historier som löper parallellt i den här boken. Den ena handlar om en dödsdömd man, Désiré Johnson, som samma dag innan hans avrättning ber att få röka en cigarett, som sin sista önskan. Han bryr sig inte om fängelsechefens försök att förmå honom att välja någonting annat. Han vill bara ha sin sista cigarett. Men det här är otänkbart! Fängelserna är rökfria och personalen kan inte utsättas för cigarettrök. Att bygga ett rökrum för fångar som ska avrättas skulle bli oerhört kostsamt. Men samtidigt är fångens sista önskan starkt förankrad i lagstiftningen, man kan inte bara neka. Ett tobaksbolag och en misslyckad advokat engagerar sig i Johnson-fallet och snart blir den dödsdömde medias egna lille älskling.

Ungefär samtidigt så förfäras en man på ett stort företag över hur hans kontor har genomgått en drastisk förändring sedan en förskola flyttade in i huset. Alla älskar barnen, utom mannen som finner dem oerhört irriterande, men inser samtidigt att detta bara är en del av ett samhälle som numera alltmer styrs av Barnen:

”I could’t really sayhow it all started, but one day adults began to want to go back to their childhood. Suddenly nothing seemed more important to them than listening to the little ones, accompanying them, holding their hands, building world that was ideally adapted to their needs and rediscovering the childhood that was hidden in them.”

Själv lever han ett njutningsfullt liv med sin fru och de har inga barn, just för att kunna göra vad de vill utan att behöva ta hänsyn till en tredje person. För barnens skull råder numera totalt rökförbud på företaget, men mannen (namnlös så vitt jag kommer ihåg) har funnit ett sätt att trotsa förbudet, utan att bli påkommen (med en bestraffning som följd): Han röker inne i ett bås på herrtoaletten. Han har med sig en skruvmejsel för att öppna fönstren och på så sätt undvika att rökdetektorn aktiveras. När han sitter där inne är han så nöjd med livet, och nöjd med sig själv och känner sig lite lagom ”busig”. Men en dag inträffar katastrofen och han glömmer att låsa om sig. En liten flicka öppnar toalettdörren och ser mannen sitta med byxorna nere och röka. Men det är inte det värsta. Snart kommer anklagelserna om att han utnyttjat flickan sexuellt och att han är en pedofil.

Det här handlar mycket om medias makt och hur vi alla reagerar när drevet går, hur det sunda förnuftet och det goda omdömet plötsligt *poff!* försvinner. Och hur udda och konstig man upplevs om man säger att man inte tycker om barn. Det är en skruvad berättelse som kanske spårar ut lite väl i slutet, men som både är rolig och oroande. Och helt klart värd att läsas.

Författaren, Benoît Duteurtre, är en etablerad och prisbelönt författare som har en egen tv-show. Det här är hans första bok som översatts till engelska.

Här ser ni mitt fina bokpaket som jag fått av min hemliga bokvän idag!

Först böckerna: Kate Morton – Den glömda trädgården och Jan Mårtenson – Den kinesiska trädgården

Kate Mortons bok var en av mina önskeböcker! Jag har inte läst henne förut men tror att det kan vara lite mystiskt och brittiskt på ett sätt som jag gillar. Jag har aldrig läst Mårtenson och jag måste medge att jag har lite fördomar mot hans böcker (grundat på vilken typ av låntagare som brukar läsa honom) MEN nu ska jag absolut testa! Och det är ju det som är det roliga med bokbyten – att man får prova nya författare. Min hemliga bokvän gillar i alla fall Jan. Dessutom, en liten bok om citat kring choklad (min andra passion i livet!).

Sen ”fyllnaden”: Min hemliga bokvän skrev på vykortet hon skickade med att hon hade lite svårt för att komma på det somriga i paketet. Tycker jag inte! Jag fick söta sommarservetter med prästkragar (som jag tycker är sååå fina blommor), jordgubbste, ljus som ska dofta ren tvätt (finns det någon godare doft?), mörk choklad, bokmärke (även detta med prästkragar) samt hundgodis till mina vovvar!

Ett mycket fint och omsorgsfullt valt paket har min hemliga bokvän skickat* och jag tackar så mycket för det!

*verkar vara från Hässleholm…??

Jag tyckte väldigt mycket om Den stängda boken av Jette A. Kaarsbøl. Trots att det verkligen är en nattsvart bok, eller kanske just därför, har den stannat kvar i mitt medvetande. När jag i våras såg att författaren skulle komma med en ny bok (Äntligen!) så väcktes genast mina förhoppningar om en ny, oförglömlig roman. Och jag kan lika gärna slå fast det från början: Detta är inte en bok av samma kaliber som Den stängda boken men det är återigen en mycket välskriven roman som Kaarsbøl har skrivit.

Laus Lindborg är en framgångsrik arkitekt, dryga fyrtio och ensamstående. Visst har han haft åtminstone ett seriöst förhållande med en kvinna, men det var längesen nu. Kanske brås han på sin far, den egensinnige och misslyckade mannen som han nyss har begravt? Eller så är han helt enkelt bara sån.

När Laus Lindborg ska begrava sin far väljer han en plats en bra bit utanför Köpenhamn – kanske är det ett sätt att upprätthålla det avstånd han försökte att lägga mellan sig och fadern sedan han blivit vuxen, men aldrig riktigt lyckades med? Fadern har dock en anknytning till platsen som Laus väljer, St. Randing. Där ligger den enda byggnaden som fadern kunde stoltsera med att ha skapat, numera ett nedlagt, och till hälften nedbrunnet, bibliotek. När han blir rejält sjuk i influensan under sitt besök i St. Randing, erbjuder ortens präst, Stig, en sängplats på prästgården. Prästen Stig är en from besserwisser, som gör sitt yttersta för att hålla sig väl med alla. Han är marathonlöpare och i god fysisk form, trots att han börjar närma sig de sextio. Mellan Laus och Stig uppstår ett slags vänskap, trots Laus ambivalenta känslor inför Stig. Å ena sidan beundrar Laus hans godhet, å andra sidan blir han oerhört frustrerad över Stigs präktighet. När han träffar den mycket yngre prästfrun, Alma, blir han blixtförälskad och förmår inte hejda sina känslor.

Titeln, Din nästas hus, anspelar förstås på det nionde budordet:  Du skall inte ha begärelse till din nästas hus, något Laus inte förmår hejda. Långsamt och målmedvetet nästlar han sig in i prästfamiljen. Jag skriver nästlar sig in eftersom jag känner för stackars Stig, prästen, som maktlös får se på hur hans käre vän sviker honom. Laus gör inte mycet för att betvinga sina känslor, snarare utmärks han av en målmedvetenhet – han ska få det han vill. Och jag kan inte låta bli att sympatisera med Stig, trots hans irriterande sätt. När Laus och Alma väl inleder ett förhållande är det trots allt lite oväntat. Berättelsen är skriven ur Laus perspektiv, att Alma känner på ett liknande sätt har läsaren aldrig riktigt blivit varse. Små, små, subtila tecken finns, men dessa skulle lika gärna berott på välvilja. Intressant!

Laus inleder också en vänskap med dottern till föreståndaren på det värdshus där han så småningom hyr in sig för en längre tid, en trulig och butter tonåring som liksom Laus står lite utanför alla andra. Här lyckas författaren få mig som läsare att se Laus goda sidor.

Jette A. Kaarsbøl kan verkligen berätta! Hon gör det utan krumbukter, på ett rakt och öppet språk. Det är insiktsfullt om människors sätt att vara mot varandra, om den upphöjda Kärleken, om drömmar och livet. Det är lite svårt att komma in i boken, antagligen på grund av att man kastas in i NU, utan att fått en närmare introduktion om vad som hänt, men efter ca 100 sidor är jag fast. Läs!

Jag är ju med i En bok om dagens sommarsköna bokbyte! För att det ska bli lite lättare för oss att hitta böcker och grejer till varandra som kan passa så ska vi skriva lite om vår läsning och vad vi gillar (färger, godis…).

Jag hänvisar till ett tidigare inlägg  som jag skrivit inför det vårsköna bokbytet, när det gäller läsning med ett litet tillägg: Jag är väldigt nyfiken på Kate Morton och eftersom jag inte riktigt mäktat med Paolo Giordanos bok Primtalens ensamhet, som jag har på italienska, skulle jag gärna vilja ha den i pocket på svenska. Det hade passat extra bra att ha den parallellt och samtidigt öva upp italienskan inför vår semester där i sommar. Men det är bara små önskemål och jag blir lika glad för överraskningar!

När det gäller ”fyllnadsmaterialet” så älskar jag choklad i alla former! Jag dricker både te och kaffe, har inga allergier och samlar på allt biblioteks- och boknörderi (t ex Penguin-muggar, vykort med biblioteksskämt.. ja, ni fattar). Har inga särskilda favoritfärger. Klär mig i de flesta färger, men undviker gult och orange. Förutom böcker och läsning så gillar jag att röra på mig (löpning, Friskis och Svettis), baka, resa , fotboll, sticka…

Hoppas att mina svar gjort det lite enklare för dig, hemliga bokvän. Fråga gärna om det är något mer du undrar över!