Fru E:s böcker

Michela Murgia heter författaren till romanen Själamakerskan. Hon är född på Sardinien, samma ö som utgör berättelsens fond. Maria föds i en fattig familj med tre äldre systrar. Sex år gammal adopteras hon bort till Tzia Bonaria Urrai, som har gått om pengar men smiter ut på nätterna för att utföra barmhärtighetsmord. Hon är byns accabadora, själamakerska (och faktiskt, lär jag mig av baksidestexten, var de verksamma till in på 60-talet på Sardinien). Och natten då Maria inser det förändrar det harmoniska förhållandet mellan dem och Maria ger sig av till fastlandet, norrut för att arbeta som barnflicka i en välbärgad familj.

Själamakerskan är en fängslande roman över liv och död. Jag tänker också på att den handlar mycket om frigörelse. När Maria upplever att den idealiserade bilden av Tzia Bonnaria rämnar i samma stund som hon inser vad hennes styvmamma gör, slår hon sig fri och bestämmer sig för att ge sig av och lämna tryggheten i byn. Senare så måste hon själv lämna någon för att själv kunna försonas. Kvinnoporträttet av Tzia Bonaria är ovanligt starkt. Tzia Bonaria är en rik, ogift kvinna som adopterar ett barn och det får hela byn att ha stoff till samtalsämne under flera år framöver. Ändå räds hon inte reaktionerna utan går rakryggad genom byn, okuvlig. Jag tycker mycket om den här romanen – och författaren lyckas förmedla mycket på bara 180 sidor. Dessutom är språket helt underbart. När jag läser Själamakerskan är jag i den lilla byn, som en fluga på väggen och hör kvinnornas tjatter och känner doften av hemlagat.

Så alla ni bokbloggare som hoppat på enligt O:s litterära Italien-resa, missa inte att lägga till Själamakerskan av Michela Murgia på er läslista! Och jag är nyfiken på om Vicky vågat sig på denna på originalspråk. Skulle gissa att den är full av sardiska uttryck och inte helt lätt för en lombard. Förresten, Marie, jag tror att om du läser denna så upptäcker du säkert att vi faktiskt kan tycka om samma böcker ibland!

Författare: Michela Murgia
Titel: Själamakerskan
Förlag: Brombergs

Tisdag om en dryg vecka, den 15 maj, så ska jag åka med Bokmania på en litterär webbresa till Sydafrika! Jag vet inte riktigt hur detta ska gå till, men kommer sätta mig bekvämt till rätta i kupén (läs: fåtöljen) och luta mig tillbaka och bara följa med. Jag tror att det kommer att bli lite om den hyllade romanen Agaat  som jag inte blev mindre sugen på att läsa efter att ha sett författaren intervjuats på Babel. Skynda er att boka plats så ses vi på tåget! Läs mer och anmäl dig här. Hoppas att jag får sällskap!

Under flera år har Anders Roslund och Börge Hellström levt ett parallellt liv, kan man nästan säga. De har levt väldigt nära kriminella unga män för att få en inblick i gängmentaliteten i Stockholms förorter. De har förstått att alla unga pojkar under femton är väldigt värdefulla för gängledarna. De kan gömma vapen och knark åt de äldre gängledarna utan att riskera något annat än ett samtal med socialtjänsten som man verkligen inte bryr sig ett skit om. När man fyller femton och blir straffmyndig är det nästan som ett inträdesprov till vuxenlivet att åka dit. Det ger status att ha gjort en volta. Polisen har oftast kartlagt de unga brottslingarna minutiöst för att kunna sätta dit dem när de är tillräckligt gamla. Denna nyvunna kunskap använder författarna i hög grad i tegelstensdeckaren (ja, den är nästan 700 sidor lång) Två soldater.

Det är en krass verklighet, onekligen. Och det är svårt att veta hur man kan förhindra att fler dras in i skiten när det är det enda i deras liv som verkar ha någon mening att få respekt och ingå i ett förbund med sina ”bröder” och när du väl är inne blir gänget din familj och styr hela ditt liv. Just svårigheten att bryta loss och välja en annan väg i livet är ett centralt tema i Två soldater. Det sociala arvet är en tungt vägande faktor (förstås) för de som hamnar i kriminella gäng. Lojaliteten är viktig och man lägger inte sina bröder. För den som sviker finns inga ursäkter.

Leon och Gabriel är bröder och kungar i Råby, en påhittad förort som skulle kunna vara Vårby Gård kanske..? Leon sitter inne på Aspåsanstalten och Gabriel befinner sig på utsidan. Tillsammans planerar de Leons fritagning. Under tiden bor Gabriel med sin flickvän som också används som kanrkkurir genom att trycka upp kondomer fulla med knark i underlivet och sen lägga sig på en brits när hon besöker Leon som hans ”flickvän” och får obevakat besök och se på när Leon plockar ut paketen. Knark är hårdvara i fängelset och med knark kan du köpa tjänster, som till exempel att få någon att bygga en tatueringsmaskin av en rakapparat. Rymningen utvecklas till ett gisslandrama och Ewert Grens för befälet i jakten på kidnapparna och upptäcker att de han letar efter är bekanta från förr. Vi får också träffa Eddie, en vilsen tolvåring vars högsta önskan är att bli en riktig broder o ch upptagen i den innersta kretsen. Tills dess får han nöja sig med att springa ärenden och sälja knark.

Det som slår mig när jag läser boken är att jag imponeras av det researcharbete som författarna har lagt ner. Det är detaljrikt, t ex hur man bygger en tatueringsmaskin, ibland snudd på nördigt. Jag förstår att syftet är att stärka berättelsens trovärdighet, men jag tycker att det drar ner tempot rejält och ärligt talat, jag är inte så intresserad. Språket i boken är väldigt växlande med plötsligt insprängda, lösryckta meningar (ibland bara ord). Förstår även det syftet, det vill säga författarna vill skapa autencitet till sin text, men samma sak där. Jag gillar det inte. Och det märkliga är att hur de än har ansträngt sig för att mänskliggöra dessa samvetslösa brottslingar så känner jag ingen större sympati för dem. Jo, ett undantag finns och det är Eddie. När jag läser om honom så önskar jag bara att jag kunde plocka bort honom från den miljö han vistas i och ge honom nya ideal och mål att sträva mot. Jag vill rädda honom! Men just den här sympatibristen är problematisk för en sån här sorts berättelse, där det är ändå är så tydligt att författarna vill nyansera bilden av de kriminella gängmedlemmarna och få oss att se bakom schablonen. Fastän det stundtals är riktigt spännande så har jag svårt att verkligen engagera mig i hur det ska gå för de inbalandade. Och det måste sägas vara ett stort minus, eller hur?

Författare: Anders Roslund & Börge Hellström
Titel: Två soldater
Förlag: Piratförlaget

Jag har av blivit utmanad av Bokbrus att svara på elva frågor. Jätteroligt! Men det känns som om alla andra redan svarat på 11 frågor så jag bollar dem vidare till den som inte har blivit utmanad än, ni får gärna svara på samma frågor som jag själv.

Reglerna för utmaningen är:
- Har du blivit utmanad så ska du svara på de 11 frågor din utmanare gett dig och posta på din blogg!
- Välj sedan 11 nya bloggare att utmana och länka i ditt inlägg.
- Hitta på 11 nya frågor till dem!

11 frågor från Bokbrus:
1. Vilken var din favoritbok och favoritkaraktär som barn?

Gunborg Wildh skrev en historisk serie om en flicka som hette Karolin. Det var som en Kulla-Gulla i stadsmiljö, kan man säga och man fick följa henne från barn till att hon blev vuxen och gifte sig. Jag och min bästis sprang till biblioteket i det lilla samhället där jag växte upp. Som tur var hade de dublett av hela serien så vi lånade varsin bok och sen var det noga med att ingen skulle hinna läsa före utan vi kollade av och väntade in varandra efter varje kapitel. Ofta satt vi i min eller hennes säng, brevid varandra uppe vid huvudändan och läste. Those were the days! Vi var ca 9-10 år och jag är helt säker på att mycket av mitt stora bokintresse faktiskt kom sig av en barnbibliotekarie som var väldigt duktig på att ge boktips (och hitta dubletter!).

2. Lyssnar du till andras boktips?

Man kan säga att jag knarkar boktips! Jag läser gärna bokbloggar, kultursidor, litterära magasin, kollar på Babel och ser boktipsen på tv så ofta jag hinner (men alltid i efterhand på webben)! Dessutom suger jag åt mig tips från låntagare och slutar aldrig hoppas på att faktiskt hinna läsa allt jag vill! Där är jag en obotlig optimist (helt enkelt för  att alternativet ter sig alldeles för skrämmande)!

3. Vilken bok har det vackraste omslaget?

Vackert vet jag inte, men riktigt estetiskt tilltalande är Gillian Flynns senaste roman Gone Girl! Den är svart och man får en skymt av en blond kalufs. Själva materialet är lite gummiartat och bokens insidor är riktigt brandgula! Bladen har också en svart kant så att hela boken blir svart. Makalöst snygg!

4. Hur många böcker har du i din ”att-läsa” hög just nu?

Fy, vilken jobbig fråga! Men ok, jag väljer inte hela högen med olästa böcker utan enbart de med högst prio, ok? Då skulle jag säga fem-sex stycken (men fler på väg in!) och då blir siffran plötsligt hanterbar!

5. Vilken är den bästa bok du läst i år?

Jag tror jag måste säga Eld faktiskt! Det känns lite fantasilöst, men det är ett ärligt svar! Jag ville bara sitta och läsa i fred och samtidigt ville jag att den aldrig skulle ta slut! Så var det faktiskt! Men på en hedrande andra plats blir det nog Gunnar Ardelius roman Friheten förde oss hit. Den väckte många tankar och lärde mig en del som jag inte alls tidigare kände till. Dessutom var språket så vackert, nästan lite poetiskt trots den krasshet som det sökte beskriva.

6. Vilken bok har du läst om flest gånger?

Är ju ingen omläsare alls, tyvärr, men jag skulle gärna vilja. Jag tror att en fin läsupplevelse kan bli ännu bättre nästa gång eller en bok som man kanske inte alls gillade några år tidigare, plötsligt blir något helt annat nästa gång man plockar upp den. Men jag tycker omläsning är en lyx jag helt enkelt inte kan unna mig när det finns så många böcker som väntar på att bli lästa! Så mitt svar får väl bli Mamman och den vilda bebin som både jag och min man läste tills vi kunde den utantill för vår äldsta dotter M.

7. Om du inte får plats med fler böcker i din bokhylla. Vad gör du då?

Som nu. Travar ovanpå tills det inte går längre. Då köper jag en till.

8. Vilken fiktiv karaktär påminner mest om dig?

Oj! *funderar* Känner sällan igen mig så i romankaraktärer…  Kommer inte på någon … Pass?

9. Vilken fiktiv karaktär skulle du helst vilja vara?

Jag skulle gärna vilja prova på att vara nån riktigt modig kvinna som vågar klättra i berg och hoppa bungyjump eller så. Någon som vågar göra det jag är för feg för att göra. Men just nu kommer jag inte på någon. Lisbeth Salander är alldeles för arg.

10. Finns det någon genre som du undviker helt?

Jag gillar inte ”eländesbiografier” och är inte heller så förtjust i romaner som handlar om tungt missbruk, särskilt inte om det är barn involverade i storyn. Jag har visserligen läst Twilight-serien, men blir mer och mer kritisk ju mer jag reflekterar över den. Dessutom, vampyrer /zombie/varulvrar  är inte min grej.

11. Den ständiga frågan på bokbloggarna; Hur sorterar du din bokhylla?

Jag färgsorterar! Hemskt opraktiskt men det enda sättet att få dignade bokhyllor att se estetiska ut, skulle jag vilja påstå. Tycker dock att det borde vara lag på (minst!) att böcker i samma serie fick samma färg på bokryggen så de får stå brevis varandra i mina bokhyllor!

Herregud, jag gillade Cirkeln men faktum är att Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgrens uppföljare är ännu bättre! Men visst, till en början så hade jag lite svårt att komma i håg vem som var vem (precis som jag förutspått) av tjejerna. Jag tyckte om att boken började med slutet på ett sommarlov och med en stundande skolstart i sikte. Det gjorde att det blev en ny början, även för mig som läsare. Det är jättejobbigt med böcker som slutar mitt i en scen och så dröjer det ett år tills man får reda på fortsättningen. Eld har inte heller så många referenser till den första boken och det gillar jag också. Kort sagt, det gjorde inte så mycket att jag inte riktigt kom ihåg hur allting hade slutat i Cirkeln!

Engelsfors är ett samhälle som jag bara får sån ångest av. Det påminner om många samhällen jag har passerat under bilresor genom Sverige, t ex Lesjöfors, och det vilar en känsla av uppgivenhet över hela orten. Självklart blir det en utmärkt plats att förlägga en skräckberättelse till. För jag tycker faktiskt att Eld är riktigt otäck och det känns som om författarna är ganska vågade som inte tvekar att ta livet av ungdomar. Även i den här boken är det en som dör och i förra var det ju två stycken. Jag tycker att Strandberg & Bergmark Elfgren verkligen lyckas utforma huvudkaraktärerna i den här boken. Alla tjejer blir intressanta och speciella och jag upplever att de är mer utmejslade och därmed lättare att skilja från varandra. Och jag tycker fortfarande att hela idéen med att tvinga ihop några gymnasietjejer som egentligen inte alls har något gemensamt för ett uppdrag att stoppa världens undergång, är smått genial! Jag ser verkligen fram mot en rafflande upplösning och håller tummarna för att tredje boken går snabbt att skriva, men helst ska den redan vara klar, förstås!

Författare: Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Titel: Eld
Förlag: Rabén & Sjögren

Jag gillar tanken på att man kan mäta lycka! För Ninni, 17 år, är lyckan exakt 100 meter lång. 100 meter är nämligen hennes favoritdistans att springa. När hon tänker väldigt intensivt så kan hon känna vinddraget i håret, hur hennes muskler spänns och tänjs till sitt yttersta. Och förstås, publikens jubel och applåder när hon kommer först över mållinjen. Men i verkligheten ligger Ninni stilla i sin säng i sitt mörka rum. Hon har drabbats av en autoimmun sjukdom, SLE, som innebär att kroppens immunförsvar bryter ner de friska cellerna. Sjukdomen går i skov, men Ninni har drabbats av en svår variant som gör att hon sällan mår särskilt mycket bättre. Framförallt är hon ljuskänslig så minsta lilla kontakt med solljus gör att hon får svåra blåsor på huden.

Det händer inte så mycket i Ninnis liv. Hon ligger i sängen och samlar på ljud som hon sen skriver ner på träet i sängbottnen, under madrassen. Problemet är att ljuden börjar ta slut. Ibland använder hennes lillasyster hennes rum att smita ut genom fönstret för att träffa sin pojkvän Tim i smyg och även om Ninni är avundsjuk på att hennes syster får göra allt det där som hon, i egenskap av storasyster, skulle göra först (hångla, tjuvröka, snatta…) så är allt som innebär ett avbrott i hennes monotona vardag synnerligen välkommet. Varje dag är den andra lik. Det kommer hemtjänstpersonal som hjälper Ninni att duscha och smörja hennes hud. En dag kommer börjar en kille jobba. Han heter Munir och har lockigt brunt hår och världens finaste ögon. Men det viktigaste av allt. Han tror på Ninni och vill hjälpa henne att träna inför sitt livs lopp – att kunna gå ut i parken som ligger utanför huset och känna doften av körsbärsträd i blom.

100 meter lycka är skriven av Maria Nygren, som är en debutant. Jag tycker om den. Det är både fint och sorgligt att läsa om Ninnis liv och jag tycker om tanken på att samla på ljud. Däremot hade jag gärna varit utan Munirs lilla flört på slutet. Tyvärr kändes den inte särskilt trovärdig. Annars är slutscenen helt fantastisk och gör att slutet går att hantera, utan alltför många tårar.

Författare: Maria Nygren
Titel: 100 meter lycka
Förlag: BonnierCarlsen

Fina bloggen Eli läser och skriver har både hunnit fylla två år och publicerat dess tusende inlägg och det ska firas! Ett hemligt paket med bland annat kommande Jellicoe Road ligger i potten. Jag är med, är du? Kolla här för tävlingsregler.

Idag är det första recensionsdatum för den bland oss bibliofiler hett efterlängtade romanen Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Många är vi som gått och väntat och suktat, stönat njutningsfullt när vi sett det vackra omslaget och så plötsligt finns den där i min hand, redo att bläddras i.

Ni förstår vart jag vill komma kanske? Förväntningar, ja. Ett farligt tillstånd att fastna för länge i innan det är dags. De blir ju bara större och större. Men jag kan lugna er. Till största del är Drömbokhandeln precis så där härlig som jag hade hoppats på, samtidigt som storyn faktiskt överraskar mig totalt. Det här är ju faktiskt till och med lite thrillerartat! Tänk att det kan vara så provokativt att bara vilja sälja god litteratur! För det är just det som är bokhandeln Au Bon Roman’s affärsidé. De båda ägarna Francesca och Van har tröttnat på alla halvdåliga romaner som förlagen spottar ut i en aldrig sinande ström. De vill sälja litteratur som gör skillnad, som faktiskt kan vara livsförändrande för läsaren! Genom att välja ut åtta olika kommittémedlemmar, anonyma inför både varandra och omvärlden, och be dessa uppträtta listor över ”måste-böcker” ska kvaliteten i urvalet garanteras. Endast en liten del av all litteratur som Au Bon Roman ska sälja kommer att vara ny. De allra flesta är klassiker från förr. Ett annat krav är att böckerna måste vara utgivna på franska (och ja, har man försökt hanka sig fram på engelska i Paris så förstår man varför).

Bokhandeln blir förstås en dundersuccé! Folk vallfärdar och tycks aldrig vilja gå därifrån. Föräljningskurvan pekar stadigt uppåt och allt är frid och fröjd. Tills trakasserierna börjar. Marodörerna kallar Van och Francesca dem för. Okända personer som driver smutskastningskampanjer på nätet och i tidningar, som inte drar sig för något. Inte ens mord. Ingen vet vilka de är, men tydligt är att de blir väldigt provocerade av Au Bon Roman’s val att utesluta viss litteratur i hyllorna. Plötsligt vacklar hela projektet och en polisutredning inleds.

Det är lite skojigt att läsa om upprörda franska litteraturkritiker som vurmar så för underhållningslitteraturen. Är de till och med köpta av förlagen, månntro? Man får nästan den känslan. Annars skulle jag rent spontant hävda att en sånt här upplägg med att prioritera ”riktig” litteratur skulle ha alla förutsättningar att lyckas i Frankrike där i stort sett alla skolelever får läsa en mängd klassiker under sin utbildning. Att fransmännen ändå skulle kunna vara ganska ense om en litteraturkanon..? En bokhandel som Au Bon Roman torde vara mer provokativ i Sverige! Jag vet inte riktigt var jag ställer mig i detta. Visst är det skillnad på litteratur och litteratur, men jag som ser mig som en äkta bibliofil, nästan manisk i mitt läsande och samlande, har läst väldigt få av de böckerna som nämns i Drömbokhandeln. Jag hade sannolikt inte varit en av Au Bon Roman’s stamkunder och ändå känns min läsning inte ett dugg torftig för mig. För även om avsikten inte är att racka ner på underhållningslitteratur, utan lyfta fram litteratur som är mer än en dagslända, så blir det i alla fall en elitistisk ansats i hela idén som faktiskt känns lite sunkig. Och den rör vid frågan som man som bibliotekarie ständigt får fundera över: Är det viktigt att folk läser eller är det viktigt att folk läser kvalitetslitteratur? Ska man köpa in det folk efterfrågar eller erbjuda alternativ till den litteratur som hittas i matvarubutikerna? Svaret blir oftast, lite så där mesigt, både och. 

Men en sak som jag retar mig på är faktiskt omslaget (som jag älskade först)! Bilden kan ju omöjligtvis sägas föreställa Au Bon Roman utan snarare dess motsats. En sån bokhandel som Francesca och Van definitivt inte vill vara! Anledningen? Tittar man riktigt noga, typ med förstoringsglas, ser man att böckerna är 1) på engelska 2) många av romanerna är skrivna av författare som knappast skulle kvala in i sortimentet, t ex J.D. Robb (pseudonym för Nora Roberts/Elly Wilder), Jodi Picoult, Tracy Chevalier och Joe Hill. Lite slarvigt, tycker jag!

Men hur kan man annat än älska en roman som så tydligt tar ställning för litteraturens betydelse för människor och samhälle? Trots mina invändningar så tycker jag mycket om den.

Fler bloggar om Drömbokhandeln: Bokmoster, och dagarna går och Nilmas bokhylla.

Författare: Laurence Cossé
Titel: Drömbokhandeln
Förlag: Sekwa

Det är lika bra att ni känner till det från början. När jag skriver om hans senaste deckare En omöjlig död så är jag partisk och inte det minsta objektiv (om jag nu någonsin är det när det kommer till min läsning…). Ian Rankin är min husgud i genren och jag har till och med varit i Edinburgh och gått en Rebus-tour* (som var helt fantastisk! )jag tycker att han håller en hög nivå i alla sina böcker och även i den här slår det mig hur jag måste anstränga mig för att hänga med bland alla misstänkta och alla oväntade kringelikrokar som berättelsen far fram i.

Interutredaren Malcolm Fox är alltså tillbaka! Tillsammans med sina två kolleger skickas han till Fife för att utreda en anmälan mot en polisman, Paul Carter, som anklagas av sin egen farbror för sexuell utpressning mot några kvinnor. Som vanligt är det en otacksam uppgift att utreda sina egna kollegers eventuella brott och ingen välkomnar trion. De kommer ingenstans med förhören av de inblandade. Alla tiger. Men så påträffas Carters farbror död. Till en början misstänker man självmord men omständigheter kring hans död leder fram till misstanken om att en mord har begåtts. Är det verkligen Paul Carter som vill hämnas som alla tycks tro? Spåren leder Fox och hans kolleger bakåt i tiden till 1980-talets kamp om ett självstyrande Skottland och någon är väldigt angelägen om att hålla sin ungdomstid väl gömd.

Malcolm Fox är så präktig så att jag ibland önskar att han vore lite mindre perfekt. Men jag tror det kommer i någon bok framöver at han måste rucka lite på sina principer. Åtminstone hoppas jag det för just nu är han nästan inte mänsklig. Han tar hans om sin sjuka far och arbetslösa och bittra syster. Han varken röker eller dricker. Han tackar nej till en kvinna som han tidigare haft en kort kärleksaffär med, eftersom hon fortfarande är gift. Ni förstår, helt odräglig som deckarhjälte! Ändå är han smartare än de flesta och engagerad i sitt arbete som få (även om jag anar ett komplex över att han inte är en ”riktig” polis).

Ian Rankin lyckas med konststycket att sätta sin deckarhistoria i en verkig kontext och få oss läsare att köpa hela grejen. När jag läser En omöjlig död så känns det som om händelserna verkligen kunde ha hänt, inte bara för att Rankin hämtar historiska fakta till sina böcker utan för att han levererar en trovärdighet som få deckarförfattare lyckas med. Visst saknar jag Rebus, men jag hoppas fortfarande att han ska dyka upp när han tröttnat på det stillsamma livet som pensionär.

*John Rebus var Rankins tidigare hjälte som pensionerades och därför började Rankin skriva om Malcolm Fox i stället.

Författare: Ian Rankin
Titel: En omöjlig död
Förlag: Minotaur