Fru E:s böcker

Om den gamle greken Archimedes verkligen sa ”Eureka!” när han klev ner i det där badet, är väl tveksamt, men om han gjorde det så upplevde han antagligen en mental orgasm. Det är nämligen vad Per Robert Öhlin kallar aha-upplevelsen som kommer när man plötsligt upplever att man har ett svar på en fråga man gått och grunnat länge på. Det är också titeln på hans bok om kreativitet, Den mentala orgasmen, som jag fick av Karin på enbokcirkelföralla för att vi skulle nätcirkla om den i augusti (ja, jag vet att det är 1:a september idag, förlåt Karin!).

Det här är en bok i ett ganska litet, läsvänligt och smidigt format. Sidantalet är ganska ringa, 155 utan litteraturförteckningen. Den borde m a o gå ganska fort att läsa, men det gör den inte! Anledningen till detta är enkel: man behöver låta Per Robert Öhlins något spretiga tankar sjunka in ordentligt, för att budskapet ska nå fram. Han manar oss alla till att frigöra oss från konventioner och låsta tankemönster för att istället lyfta fram kreativiteten i oss (som skolan gjort allt för att kväsa, kanske helt oavsiktligt)! Endast då kan vi skapa historia som Mozart, Walt Disney eller Bill Gates (idel män, noterar den uppmärksamme läsaren)!

Per Robert Öhlin sprudlar av energi och kvicka one-liners, men blandar det med ett mer vetenskapligt belagt resonerande. Läsaren sveps med i ett idéhistoriskt äventyr och – håll i hatten!- det går undan! Resultatet blir förvånansvärt inspirerande och en känsla av att nästan blivit frälst infinner sig när jag slår igen boken. Jag skriver nästan. Mycket av det jag läst, förundrats över, bleknar nämligen tämligen fort när jag låtit boken ligga där utläst några dagar. Det blir ofta så för mig när det gäller självhjälpsböcker, som jag nog tycker att det här till viss del är. Jag kan vara hur på som helst under läsningen, men glömmer fort när jag läst klart.

Det krävs mod attt våga vara kreativ eftersom den kreative ofta blir hånad och förlöjligad innan sitt genombrott. Personer i ens omgivning är ofta väldigt snabba på att ropa ”Vad var det jag sa?!” också. Väldigt irriterande. Han har fina liknelser också, Per Robert Öhlin. En bild av hjärnan har fastnat (faktiskt!) och det är när han liknar hjärnan vid ett tvåvåningshus. Undervåningen är stor nog att rymma ett jordklot. Det är din högra hjärnhalva. Övervåningen är liten som en valnöt och det är din vänstra halva. Höger hjärnhalva är den som vi använder mest i skolan: här ryms språkförmåga, matematik, analysförmåga. Den vänstra halvan står för omedvetna förmågor som intuition, tolkningsförmåga och.. just det! Kreativitet!

Till sist, jag kan tycka att dispositionen (vilken?) är alldeles för rörig och det gör det svårt att hitta det där små avsnitten som man bara älskar. Därför har jag gjort något jag inte brukar göra nuförtiden. Jag har kluddat i marginalerna.

Vår förra bokcirkelbok har jag inte skrivit om än, men det var Bob Hanssons skönlitterära debut, Gunnar.  Jag gav den 5 av 10. Det jag tyckte om var valet av huvudperson. Jag är helt övertygad om att Gunnar finns – det skrivs bara så sällan om honom och hans gelikar i litteraturen.

Gunnar, 58 år och änkling, får livet tillbaka när han får ett nytt hjärta inopererat. Men han mister sitt jobb. Snickarjobbet som är lika mycket Gunnar som Gunnar själv. Hela hans identitet. På försäkringskassan får han träffa en handläggare, en ung spoling som inte alls verkar förstå. Han föreslår att Gunnar ska njuta av pensionen och kanske fiska? Snickra? Gunnar säger att han hatar att fiska. Och snickra har han ju gjort i hela sitt liv, varför skulle han göra det till en hobby nu? Istället blir Gunnar sittandes hemma och försöker få tiden att gå. Ibland ringer sonen och vill ha hjälp att lämna Conny, barnbarnet, på dagis. Och Gunnar ställer gärna upp.

Så börjar Gunnar göra konstiga saker. Sådana som han aldrig skulle ha gjort innan han blev sjuk. Till exempel så bjuder han ut Connys dagisfröken och han börjar fundera på att köpa motorcykel, han som inte ens har körkort. Och han går tillbaka till jobbetoch lurar arbetskamraterna att han kommit överens med chefen, som naturligtvis är bortrest, om detta. Kan det vara det nya hjärtat som har förändrat honom?

Det är lite spännande att tänka sig att om man får ett nytt organ så får man samtidigt en del av personligheten hos organdonatorn. Särskilt hjärtat, som man kanske automatiskt tänker sig skulle kunna rymma själen och allt känsloliv. Men Bob Hansson låter hjärtat kommunicera genom insprängda texter, kursiverade. Och det, mina vänner, är ett stort no-no för mig, funkar inte!

Och det som är en ömsint berättelse med många både rörande och roliga passager, spårar tyvärr ur helt i slutet då ängeln Gunnar träffar författaren Bob Hansson för att berätta sin levnadshistoria. Jag tror att det är en ironisk blinkning från Bob Hanssons sida och att han driver med alla läsare som gärna vill ha ”sanningen”, men det förstör mycket för mig. Och drar ner mitt betyg, förstås.

… chick lit, te, nagellack och rosa grejer. Hennes bästa bok hittills i år är Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson.

Känner du igen dig på beskrivningen, Miss E? Stort grattis till dig! Paketet ska jag fixa ihop fredag, när jag är ledig! Tack alla som var med och tävlade!

Är det inte en makalöst bra titel på en deckare: Dödens viskningar? Särskilt om denna verkligen handlar om det som kommuniceras när döden inträtt. Om ni undrar hur så läs Simon Becketts böcker om rättsantropologen David Hunter som är expert på lik!

Den tredje boken heter, som sagt, Dödens viskningar. Platsen är USA (till skillnad från de andra böckerna som utspelar sig i Storbritannien), närmare bestämt på Likfarmen som är en statlig antropologisk forskningsanläggning i Tennessee. Dit doneras lik till forskning. Man studerar vad som händer med kroppen när den naturliga föruttnelseprocessen sätts in. Kunskapen är av stor betydelse när man ska fastställa var och när ett dödsfall har ägt rum.

David Hunter kommer till Likfarmen för att förena sin konvalescens, till följd av vad han råkade ut för i förra boken. Dessutom har förhållandet med flickvännen tagit slut. Men det blir förstås ingen lugn studieresa för David Hunter. Snart hittas det första liket, illatilltygat och därefter följer snart en andra upptäckt. David Hunter kopplas in som Experten. Mördaren arbetar kallsinnigt och är mycket noggrann. Han visar dessutom en viss kunskap om döda kroppar. När en av utredarna blir kidnappad, står det klart att de måste vara försiktiga och att mördaren kan finnas alldeles i närheten.

Jag tycker inte att den här tredje boken är riktigt lika bra som de övriga två, Dödens kemi och Skrivet i eld, men naturligtvis är den mycket spännande. Det är nog bara det att jag saknar de brittiska miljöerna.

Alldeles nyss klickade jag hem Mockingjay,den avslutande delen om Hungerspelen av Suzanne Collins. Lycka! Jag har längtat och väntat länge nu, ja faktiskt nästan ett år, och haft den på bevakning på Adlibris hur länge som helst! Hoppas nu bara att serien avslutas på ett bra sätt och att det blir ett ordentligt slut. Medan man väntar kan man ju alltid kolla på när författaren själv läser första kapitlet:

Hörrni, jag måste bara börja med att säga: Jag gillar ALLT med Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck! Huvudpersonen Andreas, 19 år, blir man nästan lite förälskad i (men nu är det mer aktuellt att tänka ”hoppas mina döttrar träffar såna här killar när de blir äldre”). Så fin!

Temat: hur man överlever när någon nära sviker, eller mer krasst uttryckt, hur du blir vuxen, är enkelt. Men komplext. För visst vet du precis  hur man ska reagera när vänner, ja till och med ens kärlek sviker. Det är ju bara att dra! Men i praktiken är det inte så lätt. Särskilt inte om du fortfarande (kanske?) är kär i  den personen. Och hur klarar du dig utan de personer som du betraktat som dina vänner? Det blir fruktansvärt ensamt. Och väldigt krångligt. Hur gör du  till exempel i klassrummet när du inte längre vill sitta brevid din kompis? Det är ju inte bara att byta plats, liksom, eller hur?

Men det svåraste av allt är kanske ändå skammen. Det är ju så fruktansvärt pinsamt att alla har vetat om sveket, men inte sagt något. Kanske har de till och med skrattat åt dig bakom ryggen. Tyckt att du är världens idiot som inte fattar vad det är som händer.

Ja, saker som aldrig händer, händer förstås Andreas. Han reagerar med det som är oerhört vanligt för människor som hamnar i kriser. Han blir oerhört självcentrerad och tror genast att alla i omgivningen är upptagna med att studera hur det går för Andreas. Så är det förstås inte, men det som hänt är en katastrof i Andreas värld. Hela tillvaron gungar, inget känns längre säkert.

Man känner med Andreas och minns tonårstidens osäkerhet och det är med glädje jag inser att jag är förbi det. Dessutom tycker jag alltid att det är häftigt när författare skriver så himla insiktsfullt om huvudpersoner av motsatt kön. Det märks att Johanna Lindbäck känner sina nästan-vuxna manliga elever. Annars hade det här aldrig blivit så bra, som det blir. Hoppas verkligen att de läser den här boken också!

Jag har haft förmånen att träffa Karin Alvtegen för några år sen då jag bjöd in henne till författarbesök på biblioteket där jag jobbade. Hon är otroligt sympatisk och verkligen genuint intresserad av människor. Just det sistnämnda tror jag är en viktig egenskap för att bli en riktigt bra författare, precis som Karin Alvtegen.

Tidigare har hon skrivit spänningsromaner, men En sannolik historia är en ”vanlig roman”, utan något mord. Och visst funkar det också. Berättelser kan vara spännande och fyllt av vändingar ändå. En sannolik historia är en mysig bok. Visst innehåller den en hel del klichéer (enslingen som visar sig vara beläst, skvallerkärringen i huset brevid som hittar orsaker till missnöje i allt som sker), men vaddå, det kan man ha överseende med.

Helena har köpt gården där hon en gång var sommarbarn. Det är glada minnen hon har från Norrland, i en barndom som annars mest innebar att ”vara mamma åt sin mamma”. Hon driver ett anspråkslöst hotell i liten skala. En hel del renovering återstår – inte mycket har blivit åtgärdat sen hennes man flyttade tillbaka till Stockholm. Det är knappt om både tid och pengar. Dottern Emelie har stannat kvar på hotellet, men egentligen vill hon bo hos sin pappa och hans nya tjej. Men vem skulle då se efter Helena? Kontakten med pappan sker via sms och telefonsamtal, i smyg av rädsla att såra Helena.

Till hotellet kommer Anders, som bokstavligt talat lagt sitt liv i ödets händer… med en lindrig hjärnskakning till följd. Anders har hela sitt yrkesliv varit framgångsrik och tjänat mycket pengar. För dessa har han köpt samlarprylar, bland annat sitter Albert Einsteins armbandsklocka runt hans handled. Nu är han i Norrland för att titta Lucy, gitarren som Beatles spelade på. Det är Verner som äger gitarren. Verner som är ett riktigt original och lever isolerad i sin stuga ute i skogen. Men något har hänt med Anders. Något har gått sönder inuti honom och han vet inte längre vem han är.

Både Anders pappa och Verner är intresserade av kvantfysiken. Kvantfysik är komplicerade saker. Men det handlar om att tänka bortom det logiska och bara räkna med sannolikheter. Elektroner, protoner och andra partiklar som rör sig i vågor kan plötsligt bli fasta och dyk upp någon helt annanstans, utan att någonsin befunnit sig någonstans däremellan. Mycket skumt. Dessutom verkar partikelns position bero på om vi tänker mäta dess position eller inte. Ännu mer skumt. Jag tror Karin Alvtegen har hittat sin titel från det här resonemanget. Det är sannolikt att Helena och Anders kommer träffa varandra, särskilt om vi studerar dem. Men särskilt logiskt är det inte. Eller nåt.*

*Inser att jag som humanist är ute på väldigt hal is nu!

Johan har varit kär i sin bästa kompis Ester i fyra långa år. Han har varit den perfekta kompisen och lyssnat på hennes kärleksbekymmer och olika förälskelser i diverse killar, men nu orkar han snart inte längre hålla tyst om sina känslor. Hjärtat känns som om det ska sprängas! Han vill nåt mer med Ester.

Ester är helt ovetande om Johans inre kaos. Kanske skulle hon ha kunnat tolka signalerna han (omedvetet) sänder ut om hon inte vore så förbaskat självcentrerad. Men å andra sidan, det är ju sån man är när man är tonåring. Ester är i stället upptagen med att spana på Adam, som spelar i ett hårdrocksband. Det gäller ju att springa på honom så ofta som möjligt i korrridorerna. Helst komma samtidigt med honom till cykelstället. Men utan att det blir för uppenbart… förstås! När Adam äntligen upptäcker Ester svävar hon på små rosa moln – livet är underbart! Och då kan man ta att ens bästis plötsligt har förvandlats till värsta tjurisen.

Boken utspelar sig i Växjö. Johan och Ester går på Katedralsskolan. Det är välkända platser för mig och ger defintivt en extra touch till min läsupplevelse. Lisa Bjärbo är oerhört skicklig på att skriva dialoger, utan att det känns konstlat. Hon har definitivt förmågan att uttrycka sig verbalt. Jag gillar att det är småmysigt i hela boken. Här finns inga verkliga hot. Inte ens Johans pappas vänsterprasslande känns särskilt jobbigt. Man vet ju att det kommer att ordna sig, det också. Och det är en liten invändning med boken. Jag tycker själva storyn känns lite väl banal. Och Ester och Johan, jag menar, hur vanligt är det att en tjej och en kille är sådana bästisar ända upp i gymnasiet? Dessutom har jag lite svårt att hålla isär Johan och Ester. Tycker deras röster låter likadant. Kanske för att de har varit så goda vänner så länge, att de helt enkelt vuxit ihop. Men jag skulle ändå önska att de inte lät likadant.

Summa summarum, det är en läsvärd ungdomsbok, helt klart men riktigt lika bra som Johanna Lindbäck (som hon jämförs med på omslaget) är inte Lisa Bjärbo än. Men hon kanske kan bli?

… min blogg som fyller 2 år!*

Häftigt! tycker jag, som nog inte trodde att det skulle vara så kul att skriva om mitt läsande när jag startade Fru E:s böcker. Framförallt har mitt eget bloggande gjort att jag upptäckt så många andra inspirerande och intressanta bokbloggar – härligt!

Jag har haft ganska låga ambitioner med min blogg och inte marknadsfört den särskilt aktivt. Därför är det extra roligt att se (Google Analytics) att jag har en jämn ström besökare och det känns fantastiskt att folk är intresserade av det jag skriver! TACK också för alla kommentarer – de är alltid lika roliga att läsa!

Givetvis måste jag ha en liten utlottning också! Priset blir ett bokpaket som jag sätter ihop i stil med tidigare bokbyten som En bok om dagen har anordnat. Det vill säga, jag sätter ihop ett paket som jag tror kan passa vinnaren! Förra gången jag hade en tävling så fick jag ett mail från en läsare som ville delta, fast hon inte hade en blogg så därför krävs det inget inlägg på den tävlandes blogg den här gången, men om man länkar får man två lotter i utlottningen, istället för en.

För att vara med och tävla vill jag att du tipsar mig om årets hittills bästa bok samt svarar på tre frågor (till hjälp för mig, om du vinner):

* Favoritgenre?
* Ev. allergier?
* Smågrejer du gillar?

Hoppas ni vill vara med! Vinnaren dras den 28 augusti!

*Och mig och min käre make som firar vår bröllopsdag idag!

Vi är väl många som väntat  uppföljaren till Hypnotisören … eller också inte! När boken kom förra året var det mest skriverier om vem som stod bakom pseudonymen. Det slipper vi spekulera i nu. Själva storyn fick inte lika stor uppmärksamhet och en del tyckte inte heller om den, men det gjorde ju jag. Vill man vara lite elak så verkar fler gilla deras böcker nu när man vet att de skrivits av erkänt begåvade författare och inte någon vanlig wanna-be-författare. Men nu är tvåan här!

Det intressanta med Paganini-kontraktet är att det känns som om den inte vore skriven av samma författare. Det är en helt annan typ av berättelse, tycker jag. Visst innehåller den fortfarande en del (onödigt) våld och tvära kast, men texten känns tajtare och sidospåren inte lika många, som i Hypnotisören. Och morden är mer logiska den här gången.

Joona Linna fortsätter att vara en polis med ett slags sjätte sinne (varsel, förnimmelser som går alla andra förbi). Han är fortfarande egensinnig som en liten terrier. Dessutom är han oerhört effektiv i närstrid. Ínstinktivt åker handen upp blixtsnabbt och räddar därmed livet på honom, i en oväntad närstrid. Visst är han en hjälte! Privat har han det dock lite jobbigt: Han tar inte sin migränmedicin som han ska eftersom hans tankeförmåga blir långsammare av den och  relationen till Disa är komplicerad.

I utredningen om de båda dödsfallen – mordet på Viola Fernandez och Generaldirektör Carl Palmcronas självmord – får Joona Linna arbeta under en kvinnlig utredningsledare, Saga Bauer: en tjugofemårig, älvlik kvinna som gjort kometkarriär inom kåren. Jag gillar inte Sagas intågoch tycker att gestaltandet av henne är alldeles för stereotypt. Varför inte slänga in en Ruth Galloway-kollega i stället för dessa übersnygga, smarta flicksnärtor? Det hade blivit mer intressant så.

Men jag gillar de musikaliska referenserna till Paganini och antar att det stämmer det som står om honom? Att vissa av hans stycken är så svårspelade att få klarar av det? Vet ni vad ett Paganini-kontrakt är? Det är ett kontrakt som varar för alltid och aldrig kan brytas, inte ens efter döden… Det ni!