Fru E:s böcker

Precious av Sapphire är bioaktuell nu och har gjort succé. Så väl kritiker som publik verkar vara överens om att det är en fantastisk film. Boken är i alla fall fantastisk! Men nästan outhärdligt smärtsam att läsa. Det gör fysiskt ont i kroppen att läsa om alla övergrepp och den kärleklöshet som Precious växer upp i:

”Jag fick gå om en klassnär jag va tolvför jag fick barn med farsan. Det va 1983. Jag va inte i skolan på ett år. Det här kommer att va mitt andra barn.”

Mitt i allt elände så finns det ändå en del ljusglimtar. Som när Precoius kommer till den förberedande klassen och får Miss Blue Rain som lärare. Miss Rain ser till individen och lyckas hos alla trasiga tjejer se vad just de är bra på och lyfta fram det och därmed öka självkänslan några kilo hos sina elever. Samtidigt ställer hon krav. Skriv, skriv, skriv!  Och kämpa! Och Precious som knappt är läs- och skrivkunnig när hon kommer till klassen, skriver och kämpar. Hon skriver om sin uppväxt, hennes föräldrar och om sina två barn, som hon älskar: Lilla Mongot, som har Downs syndrom och inte bor hos henne och Abdul. Precious kämpar för sig själv och sina barn. Målet är att båda barnen ska bo hos henne, att hon ska få en utbildning och ett jobb så att hon kan försörja sig. Inte särskilt höga mål, kan man tycka, men för Precious och andra i samma utsatthet, måste hon inte bara besegra sina egna begränsningar, utan måste också övertala kuratorn (och därmed soc.) att ge henne chansen att gå klart i skolan, i stället för att bli tvungen att börja jobba inom äldreomsorgen och ”torka skiten på vita gamlingar”.

Boken som jag läste hade en engelsk parallelltext, men jag valde att läsa den svenska översättningen ändå eftersom den engelska texten innehåller en mängd gatuslang från 1980-talets USA. Dessutom är texten som om det faktiskt vore Precious som hade skrivit den, med stavfel, ofullständiga meningar etc. så jag kände att mycket av språkets nyanser skulle gå mig förbi, om jag läste på engelska. Just sättet att berätta gör att Precious ger känslan av att vara en biografi över en verklig person, men egentligen har den fiktiva Precious lånat sin karaktär av en mängd personer som författaren mött i sitt arbete (bl. a. som lärare och socialarbetare).

Jag hörde Sapphire intervjuas på Skavlan och då berättade hon att mammans sexuella övergrepp inte finns med i filmen, eftersom det var alltför ”vågat” för den amerikanska filmpubliken. *SUCK* Själv ville Sapphire med mamman illustrera att (sexuella) övergrepp inte är ett manligt beteende utan att det handlar om att manifestera sin makt, vilket gäller även för kvinnor.

Precious är ingen enkel bok att ta sig igenom, men det är definitivt en bok som stannar kvar efter att man har läst den. Jag imponeras av den mänskliga överlevnadsförmågan och i min föreställning så blev Precious framtida liv bra. Hon lyckades göra standardproven och fick läsa vidare på universitetet. Hon kunde ta hand om båda sina barn och levde länge innan hon utvecklade AIDS. Slutet är nämligen öppet och då får läsaren fortsätta berättelsen själv.

Jag har ju tidigare hyllat Simon Becketts deckardebut Dödens kemi och därför var det inte helt oväntat att jag ville läsa del 2, Skrivet i eld, och det har jag gjort nu!

David Hunter arbetar nu som rättsantropolog på heltid och har flyttat till London med Jenny. Men Davids resande tär på förhållandet och inte blir det bättre när han blixtsnabbt kallas till ön Runa i Yttre Hebriderna, i stället för att återvända hem efter ett uppdrag. På den vindpinade ön Runa har en f d poliskommissarie hittat resterna av en bränd människokropp i en enskilt belägen stuga och polisen på fastlandet vill först ha Davids utlåtande, innan de sänder dit ett mordteam. Är det en olycksplats eller har någon bragts om livet avsiktligt?  Till sin hjälp har David Hunter polisintendent Fraser, en halvt alkoholiserad och trött man som gärna gör så lite som möjligt, samt Duncan, en ung och ambitiös polisassistent.

Det är förstås ett mord och David Hunter får löfte om att polischefen ska skicka dit förstärkning från fastlandet. Men dessa planer går i stå när det blåser upp en storm kring ön, den värsta på länge. Förbindelserna med fastlandet bryts och Runa blir helt isolerad från omvärlden. Och någonstans går en mördare lös.

Det här är rafflande spänning till de allra sista sidorna. Upplösningen är lite väl otrolig, men det är de ju inte alls sällan i deckare. Det gör inte så mycket, tycker jag. Vägen dit är klart intressant! David Hunter är en rättskaffens karl, utan att för den skull vara naiv. Ön Runa utgör en perfekt plats för ett mord och stormen gör stämningen kuslig. Inte blir det sämre av att ön befolkas av en mängd original och att det finns spänningar bland invånarna. Det är en ganska våldsam pusseldeckare, men Simon Beckett kan sitt hantverk. Med beröm godkänt!

Jag har våndats inför att skriva ett inlägg om den senaste läsningen i bokcirkeln, Walden av Henry David Thoreau*, men nu är det dags!

Henry David Thoreau lämnade civilisationen under två år på 1840-talet då han byggde en oanselig stuga vid skogstjärnen Walden i Massachusetts. Där levde han i största enkelhet med naturen, under årstidens växlingar. Han levde på vad skogen hade att erbjuda (bär, nötter, djur), fiskade och odlade bönor (som han fick slita ordentligt med för att kunna skörda så småningom). Inget lyxliv alls, utan endast det absolut nödvändigaste. Alldeles isolerad var han inte. Han hade kontakt med byborna, fick besök av förbipasserande fiskare och poeter (!) och dessutom hade Den Nya Järnvägen dragits alldeles i närheten. Just järnvägen utgör en intressant kontrast, inte minst som en metafor för det moderna, föränderliga samhället.

Det här är ingen roman i egentlig mening, utan mer en essä. Boken tillkom några år efter erfarenheterna från Walden, så en del är säkert tillrättalagt. Det hårda livet som Thoreau måste ha levt, ter sig förvånansvärt komplikationsfritt i efterhand. Det är svårt att recensera boken eftersom den är väldigt spretig: ömsom naturromantiska poem, ömsom samhällskritisk, ömsom moraliska diskussioner, ömsom ekonomiska reedovisningar… Henry David Thoreau har en bitsk, lite ironisk ton som emellanåt faller över i ett slags mässande. Han anser sig veta hur man ska bli sant lycklig, det är bara att leva som han gör, anspråklöst och inte göra mer än man behöver för att klara uppehället. Och framförallt, inte vara anställd av någon utan arbeta för sig själv. Inte sällan är det detta som jag blir mest provocerad över. För det första, det är lätt att reta sig på människor som anser sig moraliskt överlägsna andra som ännu inte förstått det de själva redan har begripit. För det andra, Henry David Thoreau levde ensam, utan ansvar för familj. Dessutom hade han en viss ekonomisk trygghet att falla tillbaka på. Dessutom, marken han byggde på fick han till skänks av markägaren. Det är inte alla som kunde köpa sig en jordlott!

Helt klart har han vissa poänger i sitt resonemang, men ofta druknar man i liknelser och utvävningar. Tanken att lämna allt och återgå till någon slags ursprunglighet är också spännande. Alltför ofta framstår dock Thoreau som en gnällig översittare som slår sig för bröstet inför allmänhetens dumhet. Inte alls särskilt sympatiskt. Boken var inte heller särskilt lättläst. Ofta kom jag på mig själv att tänka på mig själv att tänka på annat. Ofta blev jag dessutom oerhört sömnig när jag läste i den. Men boken tog sig lite mot slutet, tyckte jag. Kanske var det jag som vande mig vid Toreuas sätt att skriva? Men egentligen sa förordet och efterordet mig mer än själva Walden. Summan av kardemumman: jag är glad att jag (äntligen) har läst Walden … men jag gör inte om det!

* Översättaren Peter Handbergs förord upplyste mig om att författarens efternamn inte alls ska klinga franskt utan uttalas som engelskans thorough

Den här fina utmärkelsen till höger har jag fått av Boksnoken! Jag känner mig självklart mycket hedrad så tack för den! Motiveringen som Boksnoken ger de bokbloggar hon valt är denna: ”Jag skickar awarden vidare till följande bloggare (med risk för att de redan fått denna award), helt enkelt för att jag gillar deras bloggar, tittar in hos dem mer eller mindre regelbundet (även om jag är lite dålig på att kommentera ) och har fått en del bra boktips av dem.” Fint som snus, tycker jag!

Reglerna är följande (om man accepterar utmärkelsen):

Först: 7 saker du inte visste om mig:

1. Jag håller alltid gaffeln i höger hand och kniven i vänster, trots att jag är högerhänt.

2. Jag blev en gång utkörd av en lärare eftersom jag bräkte i klassrummet (läraren kallades alltid för Geten bakom ryggen, något han visste och inte gillade)

3. Jag är släkt med Yvonne Ryding på långt håll.

4. Jag såg Nirvana något år innan Curt Cobain dog.

5. Jag tågluffade genom Serbien och Kroatien under inbördeskriget -93.

6. Jag har varit au-pair i Italien.

7. Jag hade alltid kort hår som liten eftersom jag inte fick ha långt hår för min mamma (!).

Jag vet att den här utmärkelsen har cirkulerat på många bloggar redan och tyvärr har jag dålig koll på vilka som redan fått den, men man kan väl få 7 nya intressanta fakta då?! Så, utan inbördes ordning:

Amy på Mitt liv i text och bild  – Amy var personen som jag fick mitt första paket av i mitt allra första pocketbyte! Efter det så brukar jag titta in på hennes blogg då och då. För att kolla läget.

Cissi på Bokstunder  - Och Cissi var min andra erfarenhet av pocketbyte och hon lyckades hitta fyra böcker som verkligen skapade lässug! Vet fortfarande inte riktigt hur hon kunde pricka in dem så rätt?

Boktoka - ger mig alltid nya tips och välskrivna recensioner! Och jag är fascinerad över hur ofta vi har läst samma bok mer eller mindre samtidigt, utan att veta om det. Och så upptäcker vi det när båda bloggar om boken nästan på minuten. Vi tycker inte alltid lika, så det blir alltid intressant att läsa hennes upplevelser.

Utlandsmamman - Vicky som bloggar om sitt liv i Norditalien. Otroligt intressant och jag beundrar henne som vågat ta steget! Jag har också bott i Italien (visserligen bara sex månader) så det är extra roligt att läsa om hennes italienska vardag av den anledningen.

Maria Nygård och hennes Bokbloggen – för att jag är så imponerad över hennes arbete med bokbloggar.nu – den är väl kreativ om något! Och så blir jag lite småavis på hennes driftighet, hon är ju inte ens färdig bibliotekarie än! Var ska detta sluta? (Lyckostar ni som blir hennes framtida arbetskamrater)

Subjektiva Olivia - Gillar bloggnamnet, gillar inläggen, gillar allt!

Paulas böcker  – är en ganska nyupptäckt bekantskap som gav mersmak!

Bjørn Sortlands  Alla har ett hungrigt hjärta* är en kort bok som rymmer mycket mellan pärmarna. Det första som slår mig är hur varsamt han beskriver Inas tankar och känslor. Det är inga utropstecken eller hårda ord, utan nästan lite trevande. Som om han inte heller vill skriva ut det där som gör så att huvudpersonen, 16-åriga Ina, vaknar med ett tryck i bröstet. I stället leder han läsaren, via Inas tankar, till ett före. Till det som gjorde livet så komplicerat för Ina. Och han gör det så vackert!

På en fest hamnar Ina i samma säng som Erik. Det ena leder till det andra. Kruxet är att Erik redan har en flickvän. Efter festen messar Erik flera gånger och ringer, men Ina svarar aldrig. Hon vet inte vad hon ska säga:

”Jag har inte pratat så mycket med honom efter festen. Jag förmår ju inte svara i telefonen. Erik och hans tjej har väl dessutom hållit sig för sig själva. Katrine går i parallellklassen. Vi har gympa tillsammans. Har han sagt det till henne? Nej. Det verkar inte så när han går förbi mig. Inte heller några andra har hintat att de vet om det. Hon är en typisk sådan som skulle vara sur. Inte så konstigt. Vem skulle inte vara det? Ingen tjej gillar att deras kille ligger ovanpå andra tjejer utan kläder.”

Ina framstår som en mogen och ansvarsfull tjej. Ingen som ”ställer till det”. Som hon beskriver själv är hon en helt vanlig 16-åring som hjälper till och städa varje helg, gör sina läxor (oftast) och framförallt, som vet hur man gör för att inte bli med barn. Ändå är det precis det som händer. Livet vänds upp och ner för Ina och den enda hon vill prata med om detta är hennes ungdomsledare när hon konfirmerades, Synnöve, som nu studerar till präst i Oslo. Men det här är inget man talar om över telefonen så en helg bestämmer hon sig för att åka dit och hjälpen kommer från ett oväntat håll.

Jag har inte läst Bjørn Sortlands Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? men jag har bara hört en massa lovord om den. Är den lika bra som denna, förstår jag varför. Och jag blir så rörd över det faktum att en medelålders (ja, han är är född 1968), manlig författare skriver så respektfullt om en ung tjejs oro och längtan. Jag blir glad i hela kroppen.

*referens till Bruce Springsteens låt med samma namn – på engelska förstås!

Nu var jag lite elak. Nåt äpple är Sophie Dahl faktiskt inte, men hon är barnbarn till Roald Dahl och sånt skapar förväntningar hos såna som mig (d v s Roald Dahl-älskare). Sophie Dahl har skrivit en bok som beskrivs som ”nästan självbiografisk”, vilket väcker min nyfikenhet. Det kan inte ha varit en lätt uppväxt om den påminner om Kittys i Leka bland vuxna (men där förekommer en lite butter men kärleksfull bestefar som kanske är Roald Dahls alter ego?). Kitty är nämligen mamma till sin mamma. Marina, som Kittys mamma heter, är en rastlös konstnärssjäl som ständigt söker lycka i form av män eller gurus. Kitty är frukten av en tillfällig förbindelse med en gift man, som Kitty aldrig har träffat men som regelbundet skickar små kort och pengar till henne, ofta genom hans sekreterare. Kitty har två yngre syskon, tvillingarna Violet och Sam. Tillsammans med Nora, barnsköterskan (som också får hålla reda på Marina) bor de på den engelska landsbygden tillsammans med Bestefar och Bestemor, d v s Marinas föräldrar, och två mostrar. Det är en ganska lycklig tid i Kittys liv, som dock får ett abrupt slut en dag då Marina meddelar att hon ska flytta till New York, på inrådan från en andlig ledare. Kitty ska inte flytta med, har gurun sagt, så hon får börja på internatskola.

Att Marina inte mår särskilt bra, förstår man direkt. Hon är inte den moderliga typen, delvis på grund av att hon var så ung när hon fick Kitty. Snarare är hon den vilda storasystern som ens killkompisar tänder på, som man kan prata med allt om (utom om saker som verkligen betyder något) och som det är kul att festa och shoppa med (även om det blir lite jobbigt att ta ”kola” tillsammans med sin morsa!). Nora, som följt med Marina och tvillingarna till N.Y, blir en fast punkt för alla tre barnen som ständigt ser till att det finns rena kläder och att de kommer iväg till skolan på mornarna. Ändå är Nora en väldigt blek karaktär och det är oklart varför hon finner sig i allt och inte söker sig bort. Hon är helt enkelt obrottsligt lojal mot barnen, på vilka bevekelsegrunder får man aldrig veta.

Livet går förvånansvärt bra för Kitty och trots att hon lever ett ganska utsvävande liv och hamnar i många ”olämpliga” sällskap, så är hon en överlevare. Då och då ges läsaren hintar om ”nutiden” och en gravid Kitty som är på väg hem till sin mamma, som är mycket sjuk och befinner sig på psykvården. Upplösningen kommer lite väl fort – vi vet inget om hur många år det gått sen Kitty lämnade hemmet för gott (?). Kittys räddning blir att faktiskt ta steget och definitivt flytta från mamman, samtidigt som det också blir mammans fall och hon försvinner ner i en allt mörkare tillvaro.

Vad tycker jag då egentligen om boken? Tja, det är, trots allt elände, en trevlig läsupplevelse, varken mer eller mindre. Det är ett stycke underhållande tidsfördriv, men saknar det där riktiga topparna för att bli en riktig hit. Lite påminner det om Vit oleander, varför vet jag inte för Marina är trots sina brister en långt mer sympatisk mamma, men kanske är det i sättet att skriva som Sophie Dahl påminner lite om Janet Fitch? Eller så inbillar jag mig bara, det var så länge sen jag läste Vit oleander. Summa summarum: till morfar Roalds nivå har hon en bit kvar!

Jag gillar IKEA*! Det är prisvärt och snyggt. Att de plagierar kan jag ta, särskilt eftersom det ger mig och flera andra möjlighet att inreda hemmet och göra små förändringar utan att det kostar skjortan. Risken för likriktning går inte att klandra IKEA för, snarare är det inredningstidningarnas ”fel”. Men att IKEA väckte så ont blod bland andra aktörer inom möbelbranschen, att de faktiskt utsattes för bådebojkott och blockader mot leveranser, känns märkligt att läsa om idag när varumärket IKEA känns starkare än någonsin, såväl nationellt som internationellt. Eva Atle Bjarnestams bok Ikea – design och identitet, eller kanske mer katalog, är ett ovärdeligt stycke svensk kulturhistoria med alla dess kataloginteriörer från starten 1948, då Ingvar Kamprad annonserade sin första möbel, fram till 2009, men det är också berättelsen om en driftig smålänning som har en företagsidé som är unik och en genomtänkt strategi som uppenbarligen funkar.

Det är oerhört kul att läsa om alla formgivare och deras skapelser. Jag får veta att IKEA har gått i bräschen för att använda nya material i möbler, som t ex polyeter som IKEA till och med sökte patent på. Jag skrattar gott åt hur att resa till Älmhult (som är en riktig bonn-håla) beskrivs ”som att åka på charterresa (…)” år 1963, när man kunde övernatta på det nya motellet med swimmingpool, ett ”simotell”.

Enda kruxet är att det här är en bok man inte läser på ett fyra veckors-lån. Det här är en bok man vill äga. Därför gör jag en mental anteckning inför kommande bemärkelsedagar (namnsdag i mars, funkar det?).

Eva Atle Bjarnestam är för övrigt också bibliotekarie och det här är hennes andra bok. Även den första, De formade 1900-talet, handlar om design och konsthantverk.

*IKEA = Ingvar Kamprad Elmtaryd (gården där han bodde) Agunnaryd (orten). Visste ni? Själv hade jag ingen aning.

På Marian Keyes hemsida kan man läsa att hon just nu inte mår så värst bra. Hon har drabbats av en svår depression. Mycket starkt att publicera det i ett öppet brev till sina läsare, tycker jag, och funderar om det är anledningen till att hennes senaste roman The Brightest Star in the Sky inte känns så rolig heller? Jag har i och för sig känt så efter de två senaste av hennes romaner. Kanske håller hon på att tappa den där tajmingen och känslan? Hennes dialoger, som tidigare kändes så rappa, känns nästan som upprepningar och sitter inte lika klockrent. Ändå är Marian Keyes en sådan författare som är en ”måste-läsa-allt nytt-av” för mig. Och så har jag känt ända sedan jag läste Vattenmelonen för många år sen.

I The Brightest Star in the Sky är handlingen förlagd till ett hyreshus i Dublin och dess invånare. Här bor Katie som arbetar inom musikbranschen och nyss har fyllt 40 och börjar kännas lite småpanik för att hon faktiskt håller på att bli vuxen. I lägenheten under henne delar Lydia lägenhet med två polacker som kommit till Irland för att arbeta. De tycker att hon är värsta bitchen eftersom hon inte vill följa deras regler om städning. Inte är hon särskilt trevlig heller. Under dem bor åttioåttaåriga Jamima som drygar ut pensionspengarna med att ha en spålinje. Men hon är mest förkrossad över att alla unga tjejer som ringer till henne och vill ha kärleksråd, faktiskt tror att hon kan se in i framtiden. Nu väntar hon på sin fosterson som ska komma till Dublin och göra en egen tv-show. På bottenvåningen bor det unga paret Matt och Maeve som utåt sett verkar lyckliga, men som i själva verket är djupt olyckliga, var och en på sitt håll  (vitaminpillret är utbytt mot anti-depressiv medicin). Ovanför huset på 66 Star Street svävar en ande, som har planer för invånarna. Men själva anar de ingenting.

Just det andliga elementet är väl nytt för hennes senaste romaner? Själv är jag inte så förtjust i detta. Jag tycker inte att det gör hennes böcker bättre, utan snarare tvärtom. Det känns bara krystat. Men jag ger inte upp hoppet utan hoppas, och tror, att hon kommer igen med en bättre bok nästa gång! Pleaseeeeeeeeee?

Ibland får man bara för sig saker. Till exempel har jag fått för mig att jag inte tycker om Katerina Janouch böcker. Därför har jag inte läst en enda. Förrän nu. Boken Tonår. Vägen till vuxenlivet börjar kännas märkligt aktuell. Äldsta dottern fyller snart 12 och jag inser att hon börjar bli ganska stor. Det är hög tid att prata mens och känslor. Men hur gör man då? Ja, Katarina Janouch har -förstås- ingen färdig mall, men hon uppmuntrar oss föräldrar att inte blunda för att tiden går. Att våra små barn snart är stora och attvi måste våga möta dem, innan vi blivit alldeles borträknade. Hellre vara ute lite för tidigt, än för sent (eller ännu värre, aldrig!).

Boken är indelad i olika kapitel utifrån olika teman, som t ex Alkohol och droger och Livet på nätet. Den är färgglad och med luftig layout, läsvänlig helt enkelt. Tonen är lättsam, nästan familjär och det känns som om Janouch talar direkt till mig. Hon respekterar tonåringarna, men backar inte för ”tuff kärlek”: Gränser behövs och vi ska inte bli våra tonåringars bästa kompisar. Föräldrarna ska lotsa barnen och lära dem att bli ansvarstagande och självständiga vuxna. Ibland blir uppdelningen killar-tjejer mindre lyckad. Även om generaliseringar är praktiska att använda sig, förenklar de verkligheten och det bör man vara uppmärksam på. Under rubriken När tonåringen mår dåligt slås det fast att tjejer är olyckligt kära medan killar oroar sig för att inte hitta någon att bli kär i:

”För många tonårstjejer innebär det en otrolig stress och ett misslyckande att inte ha en kille. Att vara populär och eftertraktad kan bli en måttstock på hur bra tonårstjejen tycker att hon är, även om detta sätt att tänka är en fälla. Det är ju en myt att en tjejs värde bestäms av huruvida hon har en pojkvän eller ej. Också tonårskillar kan förstås vara otroligt olyckliga för att de inte har någon tjej att vara kär i.”

 Är det helt enkelt en felskrivning? Skulle det egentligen stå: Också tonårskillar kan förstås vara otroligt olyckliga för att inte kärleken är besvarad? Killar vill väl, lika gärna som tjejer, vara omtyckta och populära bland det motsatta könet?

I det stora hela är det här en sympatisk bok, en perfekt första bok för att sätta sig in i ämnet. Men vill man gå på djupet med frågor som rör t ex ätstörningar, får man söka sig vidare.

PS. Vad tror ni – skulle jag gilla hennes romaner?

Ni har ju säkert förstått vid det här laget att jag fick väldigt fina böcker av Bokstunder vid det senaste pocketbytet, Ett land långt bort av Daniel Mason var en av dom.

Isobel bor i något sydamerikanskt land (inte namngivet) och hennes far arbetar på sockerfälten, när det inte är torka, vill säga. Och torka är det ofta och när den slår till blir livet svårt och många familjer beger sig till storstäderna närmare havet för att söka lyckan. Isobel är fjorton år och står väldigt nära sin äldre bror Isaias. Hon har nästan övernaturliga förmågor att alltid veta var Isaias befinner sig och hon kan också ”höra” hur ormarna rör sig på sockerfälten som ingen annan. När brodern plötsligt ger sig av till den stora staden för att tjäna pengar på sitt fiolspelande, tvivlar Isobel att han någonsin kommer att återvända till byn och sörjer sin bror. Men tanken på att det går bra för honom och att han slipper det förhatliga arbetet med sockerrören ger tröst. När han slutligen slutar att höra av sig, oroar hon sig fruktansvärt, men är ändå inte beredd på att hennes föräldrar en dag meddelar att hon också måste ge sig av till kusinen Manuela för att ta arbete. Resan går med lastbil (billigare än buss) och tar flera dygn. När Isobel äntligen kommer fram upptäcker hon att livet i staden inte alls är lika flärdfullt som hon trott. Kusinen, Manuela, som det har gått bra för och som äger sitt eget hus, bor i själva verket i kåkstaden i utkanten och hennes hus är bara fyra väggar med ett plåttak. Inte heller Manuela har sett till Isaias på länge så Isobel bestämmer sig desperat för att leta reda på honom.

Jag har inte läst Daniel Masons debutroman Pianostämmaren, men minns att den fick väldigt fin kritik när den kom. Ett land långt bort hade jag dessvärre vissa problem med. För det första, det händer inte så vansinnigt mycket under större delen av boken. Men helt plötsligt, när det återstår kanske 30 sidor får man svar på allt. I sista kapitlet på tre sidor, som heter Teresa, får man även en glimt av framtiden. Jag hade listat ut ungefär vad som hänt med Isaias så det blev ingen aha-upplevelse. Jag förstår inte heller varför han, efter att ha haft väldigt långa, numrerade kapitel, plötsligt väljer att namnge det sista? Sådant stör mig, men jag är kanske lite pedantisk. Sedan tycker jag inte att han lyckas skildra Isobel på ett trovärdigt sätt. Jag tycker att hon klarar sig förvånansvärt bra från umbäranden och kniviga situationer som hon hamnar i, vilket inte känns särskilt realistiskt.

Det konstigaste av allt är att jag, verkligen jättemånga gånger, får påminna mig om att handlingen inte utspelar sig i Afrika. Herregud, är man så indoktrinerad att fattigdom och torka automatiskt är lika med Afrika? Skrämmande! Nu vet jag att den finns i Sydamerika också. *ironi*