Fru E:s böcker

…  mÃ¥ste du lyssna”

Så står det på framsidan av Boktjuven, skriven av Markus Zusak. Nu har jag lyssnat och läst och jag gillar! Efter att för ett par veckor sen haft maratonläsning av böcker (inför ett bokprat i en 5:a) om Andra världskriget så tänkte jag först vänta lite ytterligare innan jag öppnade Boktjuven. Att läsa flera böcker på kort tid (=en helg) om detta fruktansvärda stycke historia var påfrestande och gjorde mig sömnlös om kvällarna. Men jag kunde inte hålla mina fingrar ifrån den här boken särskilt länge.

Liesel Meminger är Boktjuven. Hon är dotter till kommunister och hennes pappa försvinner och mamman är tvingad att lämna sina två barn, Liesel och hennes yngre bror, till fosterföräldrar. På resan dit dör pojken, antagligen av sjukdom och undernäring och Liesel blir ensam kvar hos paret Hubermann på Himmel Strasse. Varje natt när hon vaknar av mardrömmar sitter Hans Hubermann vid hennes sängkant och ger så mycket tröst som är möjligt. Rosa Hubermann är en barsk kvinna, men med ett stort hjärta, vilket Liesel långsamt blir varse. De, tillsammans med grannpojken Rudy, blir hennes nya familj. Liesel börjar skolan och bestämmer sig snart för att lära sig läsa. Första boken hon läser själv ur är en dödgrävar-handbok som hon hittade påkyrkogården där hennes lillebror hastigt begravdes. Orden blir ett begär hos Liesel och eftersom de är mycket fattiga börjar hon stjäla böcker. Orden blir både en tröst för hennes sorgtyngda själ. Men ord är också makt, vilket Liesel snart kommer underfund med.

Som sagt, det är Döden som berättar historien. Ibland gör Döden små hopp framåt i tiden och delger läsaren om vad som väntar. Det är tryggt för när slutet närmar sig är jag lite förberedd på katastrofen som väntar. Paret Hubermann är inga nazister och det är befriande att läsa om tyskar som faktiskt inte stod på Hitler sida. Viktigt att påminnas om att de också led förluster i detta avskyvärda krig.

Ser att boken är klassad uHce, d v s ungdomsbok. Synd, tycker jag, eftersom jag tror att det innebär att mÃ¥nga vuxna kommer att missa den – ungdomar är ju mer benägna att läsa vuxenlitteratur än tvärtom tyvärr!

… är Linda Unnhems Swing it! Lars och Pernilla är ett gift par i 30-Ã¥rs Ã¥ldern, inga barn. De har ett bra äktenskap och ett tillfredsställande sexliv… tror Lars. Men en dag talar Pernilla om att hon vill ha en trekant. För att krydda sexlivet tänker hon sig att de ska söka reda pÃ¥ en man som är villig. Lars blir stum, chockad, men vill inte verka trÃ¥kigt sÃ¥ han lÃ¥tsas vara genuint intresserat och pÃ¥.  Egentligen är han livrädd!Dessutom försöker han gÃ¥ ner i vikt, ivrigt pÃ¥hejad av Pernilla. Nu inser han ju att ska de vara en till i sängen, och dessutom en man, mÃ¥ste han se fräsch ut naken. Minst lika fräsch som den andre. Tillsammans med sin gode vän, som nyligen separerat, uppsöker de Bailine, för att ”bli slank utan svett”. 

Det är en dråplig historia, som inte lämnar några djupa avtryck. Men jag hade kul då, när jag läste den. Och jag tyckte att det är häftigt att den kvinnliga författaren valde att skriva boken utifrån Lars synvinkel. Det kändes väldig trovärdigt.

   Jahapp! Ibland känns det inte mer än sÃ¥ när man har avslutat en bok. Tyvärr är det känslan som Mina tvÃ¥ mammor av Joshilyn Jackson lämnade kvar. Första boken jag läste av henne, Visst finns det gudar i Alabama, var ju bara såååå bra, kul och annorlunda. Jag fick boken i födelsedagspresent av min käre make och hade aldrig hört talas om den sÃ¥ det var extra kul när det blev en sÃ¥’n positiv överraskning. Den här är hennes andra pÃ¥ svenska.

I Between, Georgia, råder fullt krig mellan familjerna Frett och Crabtree. Nonny föds av en Crabtree men tas om hand och växer upp hos familjen Crabtree med en dövstum kvinna och hennes syster. När hon är hema och hälsar på  trettio år senare, blossar hatet upp och Nonny hamnar mitt i fejden.

Vet inte mer vad jag ska skriva om den… Varför tyckte jag INTE om den?

1. Berättelsen utvecklades inte under läsandet – det var samma tugg om och om igen.

2. Handlingen förmådde aldrig engagera. Inte heller karaktärerna lyckades med det.

3. Det var en ganska fånig historia från början, skruvad utan egentlig twist, om ni förstår vad jag menar?

 

 

Nattfåk är Johan Theorins andra roman. Jag läste hans första, Skumtimmen, precis när den hade kommit ut och tyckte mycket om den.

Sen dess har jag väntat på att han ska komma med fler böcker och nu har han (äntligen) gjort det! Jag började läsa när barnen gått och lagt sig och min man var bortrest. Fastän jag varken är särskilt mörkrädd eller ovan vid att det är tyst och stilla på kvällen, så var det riktigt läskigt! Boken har en kuslig stämning och just att författaren förenar vardag med vidskepelse och skrock på ett så naturligt sätt, gör att allt övernaturligt som sker ter sig helt förnuftigt och liksom förutbestämt.

 

”När den kraftfulla storm som kallas fÃ¥ken drar in över Öland gör man bäst i att hÃ¥lla sig hemma. FÃ¥ken som kommer med is, snö och dimma och som drar med sig allt i sin väg.”

 

Ett par i 30-års åldern lämnar Stockholmsförorten Bromma med sina två små barn för att bosätta sig på Åludden, en (fiktiv) plats på Norra Öland, bekant för sina dubbelfyrar. De har köpt en gammal förfallen 1800-tals gård som de ska renovera tillsammans. En kulen höstdag omkommer dock hustrun i en drunkningsolycka. En kvinnlig nybliven polis på orten åker ut till Åludden för att utreda vad som hände. Olika omständigheter gör snart att hon misstänker att det inte var en olycka utan att kvinnan blivit mördad. Samtidigt utreder hon en våg av inbrott som drabbat norra Öland den senaste tiden.  Som bollplank har hon sin farbror, som är Gerlof från boken Skumtimmen. Gerlof vet en hel del om skrock och hörsägen från Åludden.

Hemma på Åludden sörjer maken och utsätter barnen för fara inte bara en gång utan flera gånger eftersom sorgen är så förlamande att han inte förmår ta ansvar för någon, inte ens sig själv. Och så småningom börjar husets väggar att berätta om de mystiska dödsfall som tidigare drabbat några av de människor som bott på gården…

 

Mina enda invändingar är att slutet känns sådär. På något sätt verkar det vara svårt att avsluta både tillfredsställande och trovärdigt. Jag tänker att jag kände likadant efter att ha läst Johan Ajvide Lindkvists Människohamn, som jag faktiskt tycker påminner om Nattfåk (eller rättare sagt, Nattfåk påminner om Människohamn – jag läste ju den sistnämnda först). Det blir på något sätt lite antiklimax när jag når bokens upplösning… eller är jag kanske bara besviken på att en härlig läsupplevelse måste ta slut? Jag säger bara, lyckliga ni som ännu inte läst Nattfåk!

 

 

        Den här boken läste jag till min bokcirkel – Hillevi Wahls Kärleksbarnet! Först tänkte jag ”Nej, inte en till misär-historia om ett alkoholistbarn”, men var ju ändÃ¥ ”tvungen” att läsa den till vÃ¥r nästa träff. Jag är glad att jag gjorde det!

Visst, den kan inga gÃ¥nger mäta sig med ”Svinalängorna” eller ”Mig äger ingen”, men den har nÃ¥got ändÃ¥. Framförallt gillar jag att det är sÃ¥ j***a kompromisslöst när hon beskriver den vuxna kontakten med mamman. Här fÃ¥r hon ingen förlÃ¥telse för allt hon gjorde mot bokens huvudperson, Irmeli (som är författarens alter ego). Det är sÃ¥ skönt att läsa, för jag blir ocksÃ¥ förbannad när jag läser om hur föräldrarnas missbruk drabbade Irmeli. Vilket svek! Jag konstaterar ocksÃ¥ att mammans synder gör mer ont än pappans. Trots att han var minst lika egotrippad och försupen sÃ¥ skildras han ändÃ¥ kärleksfullt. Det är lite fascinerande att trots allt prat om jämställdhet i samhället sÃ¥ är moderns svek svÃ¥rare att förlika sig med. Pappan glider mer igenom. Varför är det sÃ¥ egentligen? Och sÃ¥ gillar jag att den inte är kronologisk. Varje kapitel inleds med en tidsmarkör vad som var hett just det Ã¥ret och om stämningar i samhället. DÃ¥ märker jag att tiden har gÃ¥tt. SmÃ¥ detaljer är sÃ¥ pÃ¥ pricken! Som t ex när Lova, Irmelis mans barn frÃ¥n ett tidigare förhÃ¥llande, berättar för Irmeli att hon tänker ge pappa en ölöppnare till julklapp eftersom ”pappa gillar ju öl”. DÃ¥ skär det i hjärtat. Det finns fler sÃ¥dana moments som drabbar.

Överhuvud taget är detta en väldigt modig bok för författaren väjer inte för att beskriva det vi alla känner till och finner så märkligt: att man som alkolistbarn ofta inleder relationer med någon som missbrukar. På något skumt sätt blir otryggheten det trygga, det man känner igen. Irmeli gör precis det misstaget, men inser till slut det ohållbara i en sådan relation och vågar bryta sig loss.

Vilken berättelse! Joyce Carol Oates senaste roman är så gripande, så läsvärd! Hon kan ju annars vara väldigt ojämn i sitt skrivande, tycker jag, men det här är verkligen en av hennes allra bästa! Tydligen är det Joyce Carol Oates egen farmor och hennes livsöde som vävts in i den här berättelsen.

Familjen Schwart anländer med fartyg till hamnen i New York i slutet av 1930-talet. De har flytt från judeförföljelserna i Tyskland. Familjen består av Jakob och hans hustru Anna samt barnen Herscel, August och Rebecca, som föds precis när båten anlänt till kajen. I Tyskland hade Jakob arbetat som högstadielärare i matematik. I USA tvingas han stå med mössan i hand och bönande be om att jobbet som dödgrävare ska bli hans. Han förbjuder sin fru att tala tyska och eftersom hon inte lär sig engelska tillräckligt väl tystnar hon och drar sig undan. Jakob blir en tyrann ocj utvecklar så småningom en så stark paranoia att allt slutar med en tragedi. Rebecca växer upp till en ung kvinna som blir passionerat besatt av en äldre man som misshandlar henne. När han nära på slår ihjäl både henne och sonen, tar hon pojken och flyr.

Den amerikanska drömmen blir således ingen sanndröm i den här boken. Det handlar mycket om identitet och varför vi är som vi är. Det handlar också om att det förflutnas bojor inte alltid är så lätt att göra sig fri ifrån. Rekommenderas, som sagt!

Så har jag ÄNTLIGEN läst den bok som jag länge velat läsa: Färden genom mangroven av Maryse Condé! Francis Sancher hittas död i leran utanför en guadalopisk by. Francis Sancher var ökänd i byn och under alla år han bodde där förblev han en främling, vars förflutna ingen visste särskilt mycket om. Om Francis Sancher sa man att han var ondskan personifierad, en lögnare, en kriminell på flykt undan rättvisan. Trots detta kom byborna till hans likvaka, för så kräver seden. Genom ögonvittnesskildringar talar olika personer som på ett eller annat sätt haft med Francis Sancher att göra, i  olika kapitel i boken, och genom deras berättelser klarnar bilden av vem Francis Sancher egentligen var.

SprÃ¥ket är mustigt och känns ”typiskt” sydamerikanskt (trots att ögruppen ligger i Västindien). Det ständiga regnet gör marken hal och lerig och vägarna svämmas ständigt över. Miljöbeskrivningarna av naturen är mÃ¥nga, men blir aldrig pÃ¥frestande. Tvärtom, sÃ¥ gör de byn levande för läsaren. Det är en bok som med fördel läses lÃ¥ngsamt. Jag gillade boken – kanske mest för att den är sÃ¥ olik de böcker jag brukar läsa. Och jag gillar formen, att lÃ¥ta de överlevande berätta historien om huvudpersonen, som vi enbart möter som död. Lite tomt känns det dock efterÃ¥t. Nu har jag ju äntligen läst boken och kan inte längta efter den pÃ¥ samma sätt.