Mystiska Milla och spökskolan av Unni Lindell är den första boken i en planerad serie om spöket Milla och hennes jakt på sanningar. Mystiska Milla bor i en syfabrik. På dagen härskar direktör Hector Mysac med hunden Grymma Gräll över fru Vampe och sömmerskorna. Då ligger Mystiska Milla, Torres Damast, Flinka Fiola och alla de andra spökena som tygstycken på hyllan efter att ha blivit både tvättade och strykta efter nattens flygturer. På natten  däremot flyger de fritt i fabriken. Trots att Mystiska Milla har sina spökvänner, känner hon sig oftast utanför och drömmer om sin mamma som försvann när Milla var liten. En natt ska Milla äntligen få börja i spökskolan tillsammans med Äckliga Änox och Flinka Fiola. Hon ser fram emot att få lära sig allt man behöver veta som spöke av fröken Sofia Skrämmavetti, d v s kunskaper om de tio sanningarna. Men ingenting blir som Milla hoppats. Redan första natten hängs hon upp i skamkroken och som extra straff ska Milla dessutom spöka för eleven som sitter på hennes plats i klassrummet på dagtid. Den personen visar vara direktör Hectors son, Pinneus. Pinneus blir dock inte det minsta rädd för Milla. I stället blir han och Milla vänner. Dagen efter råkar Milla putta ner Flinka Fiola från hennes plats på hyllan. Plötsligt är hon försvunnen! Har hon också blivit en väska, som Millas mamma? Alla skyller på Milla och är väldigt arga på henne. För att ställa allt till rätta igen blir Milla tvungen att söka reda på Flinka Fiola. Som tur är har hon Pinneus med sig och tillsammans beger de sig till Paris för att hitta Flinka Fiola.

Jag läste den högt för min dotter C, 8 Ã¥r. Jag tyckte den var bÃ¥de rolig och spännande, men inte helt lätt att hänga med i. Texten innehÃ¥ller en del spökslang som uggy och happa, förutom en del filosofiska resonemang som inte alltid blir sÃ¥ tydliga för oss icke-spöken. Fredrik Skavlan (han med tv-programmet) har illustrerat boken och jag tycker mycket om hans bilder. De skildrar känslor pÃ¥ pricken (se t ex s 47 när Milla är upphängd i skamkroken) och med mycket ”glimten-i-ögat”!

Jag ställde några frågor till C efter att vi hade läst ut boken. Så här svarade hon på dessa:

Vad tyckte du om boken?

Jag tyckte att den var bra. Man fick tänka lite.

Vad tänkte du på?

Ibland fattade jag inte först. Då tänkte jag lite.

Förstod du då?

Mm.

Vem tyckte du mest om i boken?

Mystiska Milla var bäst. Men Pinneus var snällast. Han var jättesnäll. Hans pappa blev säkert jättearg när han tog saker med sig och åkte.

Vilken händelse var bäst?

När gobelängspökena kom. Då tänkte jag på vad som skulle hända. Det var spännande.

Vilket betyg får boken?

4,5 av 5.

I den avslutande delen SÃ¥ länge vi bÃ¥da andas om Bella och vampyren Edward knyter Stephanie Meyer ihop säcken, och hon gör det faktiskt riktigt bra! Jag hade mina dubier eftersom jag tyckte att del 2 och 3 i serien var rätt sÃ¥ lÃ¥ngtrÃ¥kiga att läsa. Men i den här sista boken fÃ¥r Bella äntligen sin Edward. Bröllopet blir pÃ¥kostat och pampigt och samma kväll flyger de till ön där de ska tillbringa sin smekmÃ¥nad. Bella och Edward fÃ¥r ocksÃ¥ äntligen till det! Men efter en passionerad och underbar natt vaknar Bella med blÃ¥märken över hela kroppen. Edward är förtvivlad – hur kunde han skada sin älskade Bella?! Och här fÃ¥r som läsare en obehaglig chock dÃ¥ Meyer lÃ¥ter Bella ta pÃ¥ sig skulden för misshandeln och trösta Edward! Det känns inte riktigt sunt i en ungdomsbok (även fast jag tvivlar pÃ¥ att Meyers syfte varit att släta över mäns vÃ¥ld mot kvinnor sÃ¥ känns det ändÃ¥ inte okej). Resten av tiden gör Edward upp planer för att trötta ut Bella sÃ¥ att hon inte ska orka förföra Edward och det funkar: Bella somnar helt utmattad pÃ¥ kvällarna efter upplevelser och mycket mat. Hon är sÃ¥ trött och när magen börjar växa inser Bella snart att nÃ¥got märkligt har hänt. Hon är gravid och fastän hon inte kan ha gÃ¥tt mÃ¥nga dagar sÃ¥ har magen redan börjat växa… 

Och sÃ¥ börjar en riktigt creepy historia med lite Rosemary’s baby-känsla! Och det är faktiskt riktigt bra! Jag vrider mig av obehag inför beskrivningarna av Bellas graviditet. När bebisen väl har fötts, tappar boken lite i tempo och börjar kännas lite väl lÃ¥ng, men tar ny fart när de hotas av de mäktiga italienska vampyrerna.

När boken slutligen slås ihop så är jag nöjd. Slutet belv mycket bättre än väntat och fyra delar vampyrromantik känns helt tillräckligt för mig. Visst finns det en del inkonsekvenser i Bellas och Edwards kärlekshistoria, men jag sväljer det. Det är ju underhållande läsning och det är tillräckligt (ibland)!

Nu är jag lite nyfiken på Stephanie Meyers vuxenroman The Host! Någon som har läst? Den ligger oläst i bokhyllan, men får snällt vänta lite till. Nu ska jag läsa påske-krim!

 

 

Konrad Harg växer upp pÃ¥ en poststation som äldst av fyra syskon i slutet av 1800-talet. Han älskar att mÃ¥la. Däremot gÃ¥r det inte sÃ¥ bra för honom i skolan. Han lider av dyslexi (fast fadern tror naturligtvis att Konrad är dum och trög) och bokstäverna dansar bara i en enda röra för honom, när han försöker läsa. När fadern upptäcker att Konrad nog aldrig kommer att kunna jobba pÃ¥ Posten, sÃ¥ vänder han honom ryggen och börjar favorisera den yngre brodern i stället. Till och med mÃ¥lningen som han gett till pappan plockas ner frÃ¥n väggen i arbetsrummet. Konrad lider mycket av pappans förnekande och situationen hemma blir snart olidlig. Hans mor förstÃ¥r honom bättre och skickar honom till Stockholm för att gÃ¥ i lära till guldsmed hos morbror och moster. Där bor ocksÃ¥ fosterbarnet Erik. De bÃ¥da unga männen blir snart vänner för livet och Konrad blir ”en silvrets man” medan Erik vurmar för guldet. PÃ¥ sÃ¥ sätt kan vänskapen vara intakt och de konkurrerar inte med varandra. Hemma i Sverige väntar Konrads fästmö Siri, men hon fÃ¥r vänta länge innan Konrad kommer hem och gifter sig med henne. Tillsammans flyttar de till Connecticut, USA, där Konrad förverkligar sin gamla dröm att bli mÃ¥lare.

 

Vinterbäcken av Carin Svensson är en till sidantalet, förhÃ¥llandevis tunn bok, knappt 200 sidor. Samtidigt spänner romanen över 65 Ã¥r. Detta gör att det blir lite hoppigt emellanÃ¥t. Tiden far iväg och endast genom korta meningar kommer läsaren i kapp historien. Ett exempel: När kapitlet avslutats är äldsta sonen drygt 12 Ã¥r och den yngsta dottern fem. I nästa kapitel har drygt 20 Ã¥r förflutit och kapitlet inleds med Siri som säger till Konrad: ”Ta barnbarnens skrinda!”  AlltsÃ¥, Konrad har hunnit bli morfar (eventuellt farfar, men det förtäljer inte historien) Det är lite problematiskt, särskilt eftersom det, ju närmare slutet av boken man kommer, sÃ¥ tenderar hoppen att bli längre och längre. Det är förstÃ¥s klokt av författaren att inte gÃ¥ alltför mycket pÃ¥ djupet, dÃ¥ hade boken antagligen blivit väldigt lÃ¥ng (han lever ju ett intressant liv). Men ibland gÃ¥r det lite för fört och det blir ytligt. I alla fall för mig. Jag upptäcker att mot slutet är jag inte längre berörd. Jag läser mest klart boken, känns det som. Bäst är boken inledningsvis med skildringen av Konrads barndom och problemet med läsningen:

 

” Far sitter i gungstolen och läser det senaste numret av Post och Inrikes tidningar. Nu viker han prasslande ihop det, kommer fram till bordet och sätter pekfingret mitt pÃ¥ den klumpiga teckningen av palmen. ‘Du ritar för mycket’, säger han. ‘Du borde öva dig pÃ¥ läsningen i stället.’ Han slÃ¥r Ã¥ter upp tidningen, lägger den ovanpÃ¥ teckningen, placerar fingret pÃ¥ en rad med tjocka svarta bokstäver, pekar sÃ¥ hÃ¥rt att det lilla bordet vacklar tiill och Mor tittar upp med en lodrät liten rynka mellan ögonbrynen.

Far pekar igen och säger: ‘Läs!’

Bokstäverna flyter ihop och Konrad lyckas inte ens gissa vad som stÃ¥r. Han stakar sig och stammar, hackar och börjar pÃ¥ nytt. Hopkurad med huvudet hängande över tidningssidan och blicken stelt riktad mot den svarta bokstavsraden väntar han pÃ¥ örfilen som han vet ska komma. Det är bara en frÃ¥ga om sekunder.”

Vad passar väl bättre att läsa på Internationella kvinnodagen än Marianne Cederwalls debutroman Svinhugg! I den ryms starka, handlingskraftiga kvinnor som vägrar vara offer och tar en gruvlig hämnd på tre giriga, oärliga män.

Mirjam Ã¥tervänder till Gotland efter nÃ¥gra hundÃ¥r i Lappland där hon arbetat av skulden hos Kronofogden. Skulden fick hon efter att ha lurats in i ett projekt och sedan blivit blÃ¥st pÃ¥ vinsten av tre män som äger vÃ¥rdföretaget Senior Care. Mirjam reser inte ensam. Med sig har hon örtkunniga Hervor, som Mirjam lärt känns under de tunga Ã¥ren. Mirjam har köpt en gammal kyrka i trakten där hennes tre plÃ¥goandar bor: Torsten, Ivan och Per-Henrik frÃ¥n Senior Care. Med hjälp av affirmationer och kvinnlig list börjar saker och ting hända i den lilla byn…

Jag tyckte mycket om boken och jag tyckte att språket flöt så fint. Det var behagligt att läsa, trots alla dialekter. Härligt med en debutant som har en så fängslande och genomtänkt historia att berätta! Slutet kommer lite väl abrubt och jag får läsa om de sista två sidorna för först tror jag att jag läst fel, men icke. Å andra sidan så känns slutklämmen helt rätt, när man väl vant sig. Jag hoppas att författaren redan skriver på en ny bok!

Jag har läst Rachel Cohns och David Levithans ungdomsbok Naomi & Ely’s No Kiss List. Naomi och Ely är bästa vänner och bor i samma port pÃ¥ Manhattan, New York. De har känt varandra sedan de var bebisar och Naomi har alltid tagit det för givet att Ely ska bli ”hennes förste”, att de sÃ¥ smÃ¥ningom ska gifta sig och bilda familj ihop. Detta förändras inte ens när Ely berättar att han är gay och bara blir kär i killar. Naomi tänker ändÃ¥ att hon är undantaget och att Ely bara inte har förstÃ¥tt detta än. Men hon kan vänta pÃ¥ honom sÃ¥ länge som det behövs och under tiden kan de ha tillfälliga pojkvänner bÃ¥da tvÃ¥… Naomi och Ely upprättar en No Kiss-lista över personer som de inte fÃ¥r kyssa för varandra, av risk för svartsjuka och konkurrens om pojkvännerna. Och det funkar faktiskt! Ända tills den dag dÃ¥ Ely kysser Naomis pojkvän, ”Bruce the Second”…

Det är smÃ¥trevlig läsning, men förmÃ¥r inte gripa tag i mig. Hela historien känns faktiskt ganska fÃ¥nig blir irriterad pÃ¥ Naomi som är sÃ¥ dramatisk och omogen – jag menar, hon är ju trots att 19! Personerna känns inte heller ”pÃ¥ riktigt” utan blir närmast schabloner. Tyvärr!

I min bokcirkel har vi just diskuterat Islossning av Barbara Voors. Jag gillade den mycket. Allra bäst var inledningen och slutet. Däremellan var det fortfarande bra, men blev lite för långt och utdraget, enligt mig.

En senvinterdag är Fredrik och Elin ute på isen. Något händer där ute och hemma sitter Iris och väntar på att hennes man och dotter ska komma hem från ridningen. Men de kommer aldrig mer tillbaka. Sorgen förlamar Iris och ovissheten gör förlusten svårare. Vad var det som hände på isen egentligen? Vad gjorde Fredrik och Elin där överhuvudtaget? De var ju iväg till stallet. Tankarna gnager i Iris, men det finns inga svar att få.

Bäste vännen Daniel som alltid varit obrottsligt lojal mot Fredrik, gör sitt bästa för att ta hand om Iris och Fredriks son från ett tidigare äktenskap. Han har levt i skuggan av Fredrik och stillatigande stått brevid och sett på hur Fredrik ljugit och bedragit. Fredriks förhållande har alla blivit Daniels familjer och när Fredrik brutit upp har Daniel följt med. Men med Iris är det annorlunda. Daniel är hemligt förälskad i henne och känslorna blossar upp än mer efter Fredriks bortgång. Han sköter om Iris och lovar sonen att han ska ta reda på vad som egentligen hände den där dagen. Eftersom han arbetar som jurist har han kontakter och en polisman bistår honom i undersökningen. Tillsammans kommer de en man på spåren, en särling som varit i kontakt med Iris i hennes arbete som diakonissa.

Sofie, Iris väninna och mamma till Elins bästis Anneli, står maktlös inför dotterns sorg. Själv tillåts hon inte alls sörja Fredrik på det sätt som hon önskar. Hon har något hon måste berätta för Iris, men hur ska hon kunna lägga ytterligare en börda på henne, i all hennes sorg? Är det ens det rätta att göra? Men Daniel pressar på. Under tiden faller Sofies eget äktenskap sönder.

Detta var en perfekt bok att ha i en bokcirkel! Det finns sÃ¥ mÃ¥nga trÃ¥dar och sidospÃ¥r i den här boken, sÃ¥ mÃ¥nga att det gör det svÃ¥rt att sammanfatta handlingen pÃ¥ ett begripligt sätt. Jag tycker mycket om Voors sätt att skriva: sprÃ¥ket är stringent och avskalat men samtidigt väldigt rytmiskt. Karaktärerna känns väldigt levande, särskilt teckningen av Daniel, tycker jag. Och hon har en otrolig förmÃ¥ga att skapa stämningar. Mitt i all grÃ¥ vardaglighet sÃ¥ lyckas hon skapa de mest krypande, otäcka vibbar av nÃ¥got ont och mörkt. Man sträckläser gärna, om man kan. Och när boken slutar vet man inte riktigt hur det egentligen lÃ¥g till med alltihop och funderingarna pÃ¥ alternativa ”svar” blir mÃ¥nga. Spännande!