Har man någon gång arbetat i skola och gått på arbetsplatsträffar eller bara uppehållit sig en rast i personalrummet, så kommer man känna igen sig när man läser Solja Krapus Mogen för skrubben. Här finns träffsäkra beskrivningar av läraryrkets spännvidd mellan att vara pedagog, administratör, socialarbetare, barnvakt och tekniker (kopieringsmaskinen krånglar nu igen). Och det svåra i att omsätta teori i praktiken. Ett exempel är på detta är elevernas forskning, som varit så populärt:
”Lärarens arbete under dessa ’självständiga pass’ var att springa mellan klassrummet, biblioteket, datasalen och kopieringsrummet. Och alltid var det nÃ¥gon elev man inte riktigt hade koll pÃ¥. Var befann sig Kristoffer till exempel? Och Lisa som inte verkade klara av fria studietekniker. Hon behövde stöd och hjälp hela tiden. Det vara bara det att hon inte var den enda, 7A bestod av tjugosju elever.”
 Och i stället för att diskutera de viktiga pedagogiska spörsmÃ¥len, tenderar personalmötena mest handla om de trasiga bandymÃ¥len… eller om schemaläggning och undervisningstimmar… Lärare förväntas vara idelaistiska, drivas av ett ”kall” och ett slags ”Ãœbermensch” som förmÃ¥r mer än vi föräldrar. Tro mig, de har all min sympati, men ibland känns de som de själva är medskapare till den här uppfattningen om deras yrkesroll. Skolans värld är väldigt speciell och egen. Inte sällan kan den upplevas lite fyrkantig av en utomstÃ¥ende. Och jag skulle vilja hävda att det finns en speciell kÃ¥randa hos lärare, liksom hos alla starka professioner. Det är därför inte alltid sÃ¥ lätt att komma ”utifrÃ¥n” (t ex bibliotekarie, som jag). Solja Krapu skildrar allt detta sÃ¥ pÃ¥ kornet. Det är skickligt, roligt och inte sällan lite sorgligt.
Högstadieärararinnan Eva-Lena tar en sen fredagskväll cykeln till skolan för att kopiera några papper som hon glömt under dagen. När hon är klar upptäcker hon att dörren har gått i baklås och hon är instängd i kopieringsrummet, även kallat Skrubben. Utan mobil eller annan möjlighet att kommunicera, tvingas hon tillbringa helgen inlåst. I takt med att hungern och andra kroppsliga behov tar över, tvingas hon släppa sitt kontrollbehov och sin perfektionism. Långsamt börjar hon fundera över livet och hennes egen person.
”De finns de som pÃ¥stÃ¥r att jag ställer höga krav pÃ¥ mina medmänniskor. Men det är pÃ¥ mig själv jag har ställt de högsta kraven, jag har alltid krävt mer av mig själv än av andra. Om andra är slarviga och ovÃ¥rdade eller begÃ¥r misstag är det naturligtvis irriterande, men ändÃ¥ förlÃ¥tligt – jag vet att det bara är mänskligt att fela. Men om jag själv kommer för sent eller fattar fel beslut kan jag inte släppa det. Det gnager i mig länge och stör min nattsömn.
Vad är det som gör att just jag mÃ¥ste vara ofelbar! Varför ska just jag vara en övermänniska!”
Rent berättartekniskt är det ocksÃ¥ fiffigt. Eva-Lena skildras i tredje person genom hela berättelsen utom när hon befinner sig i Skrubben. DÃ¥ blir hon plötsligt ”jag” istället. Jag uppfattar det som om att Eva-Lena först i Skrubben blir verklig. I de andra avsnitten blir hon närmast en karikatyr av sig själv. Först som inlÃ¥st blir Eva-Lena en människa med behov och brister som alla andra.
Jag vill gärna läsa mer av Solja Krapu. Jag har läst hennes bok för barn Jag behöver lillbrorsan. Och så vet jag att hon skrivit lyrik. Men jag vill ju läsa en till roman av henne! Tyvärr finns det inte fler. Men jag hoppas att hon kommer att skriva fler. Mogen för skrubben gav definitivt mersmak!
Â
