Fru E:s böcker

Änglalik är Veronica von Schenks debut och första boken i en tänkt serie om profileraren Althea Molin. Althea är just hemkommen från USA. I Stockholm ska hon försöka bearbeta ett våldsamt överfall som hon utsattes för i sitt tidgare arbete. Ända sedan barnsben har Althea lidit av tvångstankar. Nu har hon sjukdomen i schakt men är ständigt oroliga för återfall. Och att arbeta igen känns oöverstigligt.

Knappt har Althea hunnit installera sig i den nyinköpta lägenheten förrän barndomsvännen Rickard, som numera arbetar som kriminalkommisarie, hör av sig. Rickard och hans team arbetar med en trolig seriemördare som mördar unga kvinnor efter att ha raggat upp dem pÃ¥ nÃ¥gon av nattklubbarna kring Stureplan. Efter att de dött sminkar han dem och gör dem fina innan han stoppar ner liket i en resväska. Resväskan dumpar han sedan, väl synlig, i nÃ¥gon närbelägen park. Eftersom polisen famlar i blindo ber Rickard Althea om hjälp i jakten pÃ¥ mördarens identitet. Han vill att hon kartlägger mördarens profil. Först tvekar Althea, men efter lite funderande tackar hon ja. Snabbt läcker det ut till massmedia att polisen använder sig av en professionell profilerare och när även mördaren fÃ¥r vetskap om Althea börjar han fotografera henne i smyg…

Den här boken överraskade mig positivt. Först hade jag lite svårt att acceptera själva handlingen: En seriemördare i Stockholm! En profilerare från USA! Men det här är god underhållning för stunden, inget snack om saken. Veronika von Schenk skriver väldigt bra (hon har ju arbetat som chefredaktör också) och jag gillar Althea. Hon är en cool tjej som inte kan laga mat, har en hönsig koreansk mamma, lider av tvångstankar, varken snygg eller ful, så hennes yrke till trots känns hon som ganska vanlig tjej. Boken är ganska kort, 247 sidor i pocketversionen, och det gör att det är ett rappt tempo genom hela boken. Ibland går det kanske lite väl snabbt. Den känns aldrig riktigt otäck och det är lite synd. Jag hade gärna blivit mer skrämd! Trots detta så läser jag gärna mer om Althea. Nästa bok heter Kretsen och kommer i juni. Håll utkik!

PS. Läs mer om Althea och författaren på www.altheasprofil.se

… är det för mig och alla andra som vill vinna Hyresgästen av Roland Topor. Tävlingen avslutas nämligen i natt, sen är det för sent! Det är formidabla Bokbloggar.nu som anordnar tävlingen. Hyresgästen verkar vara en riktigt läskig historia om en man som flyttar in i en död kvinnas lägenhet och som blir mer och mer besatt av den förra hyresgästen och hennes tragiska öde och utsatt för en komplott som syftar till att utplÃ¥na hans identitet! Klaustrofobiskt sÃ¥ det förslÃ¥r alltsÃ¥. Och verkar perfekt för den skärgÃ¥rdsö som jag ska tillbringa en av mina semesterveckor pÃ¥! Hoppas, hoppas jag vinner!

Mina förväntningar pÃ¥ Skuggbiblioteket av Mikkel Birkegaard var höga: Boken skulle vara ”en roman som lyckas kombinera äventyrlig fantasi med en djup och kärleksfull fascination inför läsandet och litteraturen som sÃ¥dan.”  (enligt baksidetexten) Vad kunde gÃ¥ fel? Svar: Mycket.

Jon Campelli, som av sin far ärver ett gammalt antikvariat, blir snart introducerad i faderns hemliga bibliofilsällskap. Det bestÃ¥r av ett antal s k lettorer, som har förmÃ¥ga att pÃ¥verka andra när de läser. Sällskapet vill värna om läslusten och använder bara sina kunskaper i positiva avsikter. När antikvariatet rÃ¥kar ut för ett bombdÃ¥d sÃ¥ kommer Jon snart ett annat hemligt sällskap av lettorer pÃ¥ spÃ¥ren. Detta sällskap har helt andra intentioner och tänker använda sin förmÃ¥ga till att styra makthavarna sÃ¥ att de blir deras marionetter. Som upplägg är väl detta helt ok. Det är en rätt synmpatisk tanke att litteraturen kan betyda sÃ¥ mycket. Och assistenten Katerina i antikvariatet, som snart blir Jons närmast förtrogna (pÃ¥ fler än ett sätt), är dessutom dyslektiker och kan inte alls läsa själv, men förmÃ¥r ändÃ¥ starkt pÃ¥verka andras läsupplevelser. Det är ju ocksÃ¥ en fin sak. Problemet är att det blir lite löjligt när jag som läsare hela tiden ligger ett flera steg före i händelseförloppet. Jag vet vem som kommer visa sig styra parasällskapet, jag vet vem som är förrädare och jag vet hur det kommer att gÃ¥ för Jon lååååångt innan författaren sÃ¥ avslöjar.  Och det är ett stort ABER när de gäller litteratur som är tänkt att vara underhÃ¥llande och spännande…

Så tyvärr, tummen ner för Skuggbiblioteket!

Egentligen borde Kalle Linds titel ha fÃ¥tt mig att förstÃ¥ att det här var en bok som jag inte skulle gilla: Människor det varit synd om. Jag avskyr uttrycket att det är synd om nÃ¥gon. För mig innebär det att man betraktar en person inte med empati utan med medömkan, pÃ¥ behörigt avstÃ¥nd. SÃ¥ där sÃ¥ att man inte behöver bry sig, pÃ¥ riktigt. Å andra sidan är det en bra titel pÃ¥ boken för det är precis sÃ¥ jag upplever Kalle Linds texter. Det är raljerande och distanserat om, som det stÃ¥r pÃ¥ baksidan, ”(…) människor som nÃ¥gon gÃ¥ng i livet och karriären har varit ömkansvärda. Människor som har ställt till det för sej själv och andra, trampat i klaver, skitit i blÃ¥ skÃ¥p och klämt skägget i brevlÃ¥dan, hamnat i klister, knipa, fel sällskap och Landskrona, fÃ¥tt skulden dryparn, tuppjuck eller taskiga recensioner.”  Visst finns det en del roliga anekdoter, t ex som Ballongresenären Andrée som inför sin expedition med luftballong till Nordpolen inte packar varma, oömma kläder. Tvärtom bestÃ¥r packningen av saker som sidenhalsdukar, opium (kanske nödvändigt för att vÃ¥ga?), amerikanska dollar och ryska rubel (om de skulle landa i Amerika respektive Ryssland) och trettiosju brevduvor (!).

Men det finns ocksÃ¥ mer tragiska och inte alls roliga berättelser om personer som farit illa. När jag läser om Per-Otto Hyland och hans berömde far Lennart Hyland knyter det sig i magen av olust. Lennart Hyland hade ju ett tv-program där kända personer klädde ut sig och sen skulle Hyland gissa vem personen egentligen var, allteftersom personen i frÃ¥ga tog av sig ett plagg i taget.* Kalle Lind berättar om avsnittet som sändes den nionde november 1966 dÃ¥ tolvÃ¥rige sonen Per-Otto klär ut sig och gästar programmet. Han klär ut sig som en popsÃ¥ngare och nynnar en BeatleslÃ¥t och Hyland har inte den blekaste vem som stÃ¥r framför honom. Han resonerar högt: ”Masken är ingen sÃ¥ngare, och ingen musikant heller… Masken stÃ¥r inÃ¥t med tÃ¥rna. Jag tror Masken är en flicka”. Och det blir allt mer pinsamt, ju mer uppenbart det är att Hyland faktiskt inte känner igen sin egen son. Inte nog med det, när han nÃ¥gra minuter senare känner igen Per-Ottos skjorta sÃ¥ säger han högt och tydligt, inför 85 % av svenska folket (ja, tydligen var det sÃ¥ mÃ¥nga som sÃ¥g programmet): ”Är det Pruttas?”  Det är inte svÃ¥rt att känna den förnedring som Per-Otto mÃ¥ste ha upplevt. Fy, för en sÃ¥dan pappa!

Jag gillar helt enkelt inte tonen i boken. Kalle Lind broderar ut texten alltför mycket med sina egna ironiska kommentarer. Kommentarer som känns helt onödiga eftersom poängen är uppenbar för läsaren ändÃ¥. Dessutom tröttnar man rätt fort och mot slutet orkade jag inte läsa om allas misstag. Det blev lite för mycket ”lyteskomik” över det hela. Och inte alls kul.

*Ni kanske har sett klipp där Per Oskarsson tar av sig nästan alla kläder till tittarnas förskräckelse (jubel?)

 

Den begåvade författaren Erlend Loe har nu kommit med en ny bok om truckföraren Kurt. Hela Kurt-serien är böcker som är skrivna lika mycket för barn som för vuxna. Den här boken, Kurt i Kurtby, är i synnerhet en sådan.

Det blev som minstingen Bud ville: Kurt, hans fru Anne-Lise och deras tre barn ska Ã¥ka till Finland pÃ¥ semester. Tyvärr kör Kurt fel och färden slutar med trucken och hela familjen upp och ner i en älv. Som tur är har de bÃ¥de potatis och läsk, men efter nÃ¥gra veckor börjar förnödenheterna tryta. Dessutom börjar de ledsna pÃ¥ att aldrig se nÃ¥got annat än skog och vatten. Plötsligt ser Kurt en skylt längs stranden som det stÃ¥r Kurtby pÃ¥. Snart ser de människor som ropar och vinkar. En kvinna pÃ¥ stranden ropar ”Det är han! Det är han!” Kurt, som nu har helskägg efter veckorna pÃ¥ älven, fÃ¥r i land flotten och kvinnan som ropade presenterar sig som Kirsti Brud och välkomnar Kurt, Anne-Lise och barnen till Kurtby. I Kurtby är alla med i Pingiskyrkan (Jesus var ju snickare och nu snickar församlingsmedlemmarna pingisbord för att fÃ¥ inkomster). Kirsti Brud känner sig bönhörd:

”Ni kanske tror att jag är ledare här, fortsätter Kirst Brud, men det är jag inte. Jag är alldeles för osäker och full av fel för att vara en bra ledare. Saken är den att vi nu saknar en pastor. Den förra vi hade blev plötsligt tagen av polisen och nu vet vi varken ut eller in.”

Och så blir Kurt byns nye pastor! Snart tröttnar Anne-Lise och barnen på Kurt och börjar ifrågasätta. Men då säger Kirst Brud:

”Du ska nog passa dig lite (…). För de andra pastorernas fruar har haft en trÃ¥kig tendens att halka i badkaret och slÃ¥ huvudet dödligt hÃ¥rt i vattenblandaren.”

Det är förstås tydliga anspelningar på Knutby och Krist Brud. Och visst balanserar Loe hela tiden på gränsen. Jag tycker han är modig som vågar driva med en sådan otäck händelse, särskilt eftersom det inte var så länge sen det hände. Trots det tragiska med Knutby så blir Kurt i Kurtby defintivt en väldigt rolig bok!

Vilken debut hon gör, Marika King! Jag var fast från sida 1! Supernova överraskade mig på många sätt: drivet i berättelsen, den intressanta storyn och trovärdig persongestaltning. Huvudpersonen Lisa är uppvuxen i Ludvika där hon har sina föräldrar och bror kvar. Lisa har läst på Handels i Stockholm och direkt efter utbildningen blir hon anställd på en välrenommerad management consulting-firma. Lisa är en tjej med ambitioner. Hon nöjer sig aldrig med att vara näst-bäst och snart har hon avancerat i företaget. I hemlighet träffar hon Mattias, som egentligen är en av hennes chefer och dessutom gift. Livet snurrar på och Lisa gör inte mycket annat än arbetar. Och varje ledig stund träffar hon Mattias. Kompisar från förr glider ifrån henne, de tröttnar helt enkelt på att hon aldrig ringer tillbaka. Lisa själv tycks inte märka att karusellen snurrar allt fortare och fortare förrän en dag då hon inte längre orkar stiga upp ur sängen.

Lisa känns verklig och Marika King skildrar Lisas väg mot utbrändhet fenomenalt bra genom att lÃ¥ta det komma fram genom kompisars menande blickar pÃ¥ varandra och mer subtilt genom Lisas ”dÃ¥liga minne”. Eftersom Marika King arbetat i branschen och är uppvuxen i Ludvika, ligger det nära till hands att spekulera i hur mycket av Lisas liv som är författarens egna erfarenheter. Och det är förstÃ¥s likheten mellan Marika King och Lisa som gör det här sÃ¥ bra. Glädjande nog ska det här bli en serie! (Hoppas att hon redan börjat pÃ¥ bok 2…)

Man kan ju inte annat än att tycka om den manschauvinistiska besserwissern Andy Dalziel, kriminalintendent i Reginald Hills deckare! Jag älskar humorn i böckerna om radarparet Dalziel & (Peter) Pascoe och så brukar det vara bra spänning också. Jag skriver brukar för den senaste, Döden löser alla problem, lever inte riktigt upp till mina förväntningar. I förra boken, Dalziels död, skadades Andy Dalziel svårt i en explosion. Därför befinner han sig nu på ett sjukhem i den lilla badorten Sandytown. I Sandytown förbereder den mäktiga och föga populära markägaren Lady Daphne Denham för ett samgående med Tom Parker. Tillsammans ska de profilera Sandytown som kurort, i hälsans tecken. Tom Parker har lockat till sig en massa alternativmedicinare och märkligt nog fått med sig sjukhemmets föreståndare, dr Lester Feldenhammer(av Dalziel kallad Onkel Fester) på idén. Hemma hos Tom Parker bor, förutom hans fru och barn, Charley Heywood, som kommit till orten för att skriva klart sin psykologiuppsats om alternativa behandlingsmetoder. Charley är en skarpögd kvinna, van att observera. Hon skriver en massa mail om livet i Sandytown och dess invånare som hon skickar till hennes syster som är på uppdrag i Afrika. Dessa mail visar sig vara värdefulla sen när Lady Denham hittas mördad. Och när väl det första mordet inträffat, följer strax fler därefter.

Mina invändningar är 1) bokens omfÃ¥ng. Visst figurerar mÃ¥nga olika karaktärer som mÃ¥ste introduceras pÃ¥ lämpligt sätt, men det blir lite för mÃ¥nga personer och lite för mÃ¥nga sidor (=589). 2) Jag har ju lite svÃ¥rt för passager med legender, sagor och, visar det sig, mail. Det är för visso ett smart grepp, rent berättartekniskt (för hur skulle man annars fÃ¥ en sÃ¥’n utförlig bild av Sandytown och människorna i byn när Dalziel ligger pÃ¥ sjukan och Pascoe inte har gjort entré… än?), men tyvärr… funkar inte för mig.

MEN det känns som om jag kanske missat nÃ¥gon smart poäng med boken? PÃ¥ insidefliken stÃ¥r det nämligen ”Med döden löser alla problem har Reginald Hill skrivit en modern version av Jane Austens ofullbordade sista roman Sandition…”  Que??

Ibland blir det sÃ¥ med deckarförfattare att jag missar dem när de kommer ut med första boken, kanske pÃ¥ grund av att boken inte ger mig nÃ¥’t lässug eller för att jag sällan aldrig har problem med att hitta böcker jag vill läsa och därför helt enkelt mÃ¥ste rata en del efter devisen ”som mÃ¥nga böcker, sÃ¥ lite tid”. Summan av kardemumman blir att jag missar en del för när de kommer ut med sin tredje deckare och jag har börjat bli såååå nyfiken, dÃ¥ vill jag inte hoppa in i tredje boken utan att ha läst de övriga. SÃ¥ jag kommer ingenstans. Struntar helt enkelt i det. Peter Robinson är en sÃ¥’n författare. Men nu är jag pÃ¥ gÃ¥ng, jag har precis avslutat hans första pÃ¥ svenska: En ovanligt torr sommar.*

Överkommissarie Alan Banks är nyskild och ligger illa till hos sin chef, livet kunde med andra ord har varit enklare. Till rÃ¥ga pÃ¥ allt skickas han till trakten kring Hobb’s End, en by som fram tills helt nyligen varit begravd i vatten, där man funnit ett kvinnolik som verkar ha legat där sedan byn fylldes med vatten.

Alan Banks blir satt att samarbeta med den lokala kriminalinspektören Annie Cabbot, som liksom Alan Banks verkar ha hamnat i onåd hos de högre upp i polishierarkin. Samtidigt som Banks och Cabbot undersöker den mördade kvinnans identitet och bakgrund så är det en person som gör allt för att det förflutna ska få förbli glömt. 

Det här är en habil deckare, varken mer eller mindre. Det jag gillar bäst med den är tillbakablickarna och beskrivningen av beredskapen under Andra Världskriget: Gemenskapen, oron över bröder, äkta män och fäder vid fronten och sorgen över de som aldrig skulle komma återvända, ransoneringen och den ständiga bristen på varor, men också förmågan att ständigt finna nya glädjeämnen i en svår tid. Det fascinerar mig. Och får mig att tänka på den utmärkta Nattvakten av Sarah Waters. Läs den (också!)

* Men som ingalunda är hans första i serien om Överkommissarien Alan Banks visade det sig! Jag kan förstå om man missar att köpa rättigheterna till den första boken, men sen då, varför kommer de inte i ordning??? Minotaur, svara på det, jag vill veta!

Jag gillar den brittiska författaren Jacqueline Wilson och tycker mycket om hennes ungdomsböcker. Det första jag läste av henne var serien om Tjejerna, som inleds med Kära tjejer. Den serien är bra chick lit, tycker jag och väldigt underhållande. Framför allt så slog det mig att Jacqueline Wilson är makalöst duktig på att skriva dialoger, ungefär som Marian Keyes. Sedan läste jag Lola Rose och Den tatuerade mamman och insåg att hon även kan skriva om svåra ämnen på ett humoristiskt sätt, utan att det blir banalt. Det tyder på en stor respekt för barn och unga och mot sina läsare. Jag är inte så förtjust i serien om barnhemsbarnet Tracy Beaker, men de är undantaget. Kanske borde jag ge dem en chans till, Tracy Beaker verkar ju vara författarens egen favorit! Annars är jag ett stort fan av hennes böcker. Och av henne som person, hon verkar oerhört sympatisk! Se själv här!

Nu har jag läst hennes senaste på svenska, Kyssen, som handlar om bästa kompisarna Sylvie och Carl, som känt varandra hur länge som helst. De bor dessutom grannar och träffas nästan jämt. Båda är de 13 år och befinner sig i gränslandet mellan barn och ungdom. Ibland vill de leka låtsaslekar, även om de inser att de börjar bli för gamla för sådana lekar. En favoritsysselsättning är att vara i Carls glasbod, där han förvarar sin stora, dyrbara samling av glasföremål, och skriva på en berättelse tillsammans. Glasboden är deras hemliga ställe, dit de inte släpper in någon annan. Sylvie har en hemlighet som hon inte berättat för Carl. Hon är förälskad i honom och längtar efter att få kyssa honom. Men hon är osäker på Carls känslor. Visst har de ofta skojat om att de ska gifta sig när de blir stora, men på sista tiden har Carl verkat så inbunden och inte alls sig lik.

Carl och Sylvie gÃ¥r i olika skolor. Sylvie har inte riktigt funnit nÃ¥gon vän, om man inte räknar Lucy som är lika ensam som Sylvie, tills en dag dÃ¥ den poulära Miranda fÃ¥r höra om Sylvies ”pojkvän” och blir nyfiken. Miranda är en tjej som ser till att fÃ¥ som hon vill och hon bjuder över Sylvie och Carl pÃ¥ fest. Där föreslÃ¥r hon att de ska leka Snurra flaskan och sedan kysser hon Carl, till Sylvies bestörtning. Hon blir förstÃ¥s svartsjuk pÃ¥ Miranda och vill inte riktigt tro pÃ¥ Carl när han säger att hon inte betyder nÃ¥got för honom. Carl har ocksÃ¥ skaffat sig en vän pÃ¥ sin skola, fotbollskillen Paul. Sylvie förstÃ¥r inte varför han blivit vän med Paul, Carl som tycker fotboll är trÃ¥kigt och idrottskillar löjliga med sin macho-stil.

Som (vuxen) läsare förstår jag ganska snart hur det ligger till med Carl och varför han beter sig så underligt. Men det gör inte så mycket, jag följer ändå Sylvies fruktlösa försök att få till det med Carl med spänning. Det är en fin skildring av den första (olyckliga) förälskelsen och av att stå med en fot i vuxenvärlden, samtidigt som man fortfarande känner sig ganska liten ibland. Med andra ord, det ständiga tonårs-dilemmat.

 Känner ni igen honom? Det är Amos Oz. Jag har just avslutat hans essäbok Hur man botar en fanatiker och om att skriva. Den var klart läsvärd. Häri resonerar Oz mycket sakligt och förnufitgt över konflikten Israel – Palestina. Han konstaterar att det inte handlar om vem som har rätt eller vem som har fel, de har bÃ¥da rätt. Och just däri ligger den stora tragiken, nämligen att för att kunna lösa konflikten och skapa fred i omrÃ¥det, mÃ¥ste bÃ¥da parter kompromissa. Oz ser en tvÃ¥statslösning som det enda alternativet: Israel mÃ¥ste Ã¥tervända till gränserna som drogs upp före 1948 och Palestina kommer att fÃ¥ ge upp viktiga städer som t ex Haifa och nöja sig med mindre landomrÃ¥de. När det gäller de heliga platserna konstaterar Oz att bÃ¥de palestiner och israeler mÃ¥ste ges tillträde till dessa, men hur det ska ske svävar han lite pÃ¥. Och det är klart. Det finns inga enkla svar.

Men, om vi tar det med en nypa salt, så säger sig Oz ha botemedlet mot fanatism: Sinne för humor. Fantatikern, menar Oz, kan vara sarkastisk, men har ingen humor. Humor handlar nämligen att kunna skratta åt sig själv, vilket fanatikern inte kan.

”Humor är relativism, humor är förmÃ¥gan att se sig sÃ¥ som andra kan se en, humor är förmÃ¥gan att inse oavsett hur rättfärdig man är och hur fruktansvärt illa behandlad man blivit, finns det en viss aspekt av det hela som är lite lustig.”

Jag har inte läst något av Amos Oz tidigare, men både den här boken och ett program av Babel, där han medverkade, har väckt min nyfikenhet. Man kan inte annat än att tycka om den här kloka människan.