Fru E:s böcker

Det går undan i Etgar Kerets novellsamling Åtta procent av ingenting!  Det känns lite typiskt att titeln är kursiverad på omslaget till boken (inte särskilt snyggt dock). Som om den hade fartränder, nästan.

Novellerna, trettio till antalet, är nästan samtliga mycket korta, bara ett par-tre sidor lÃ¥nga. Praktiskt när man bara har lite lästid, men lika ofta frustrerande – jag vill ju veta mer innan jag lämnar karaktärerna. Alla är de smÃ¥tt bisarra: Här finns en kvinna som föder en liten ponny, en man som blÃ¥ser pÃ¥ maskrosor sÃ¥ att världen försvinner och en kille som kan trolla in människor i flaskor. De rymmer ocksÃ¥ en sorts underfundighet som jag för det mesta gillar, men ibland är de bara konstiga och lämnar mig oförstÃ¥ende (och värre, oberörd). Därför är jag lite kluven till vad jag egentligen tycker om boken. Etgar Keret kan verkligen skriva och är helt klart en begÃ¥vning, men det känns som om jag utelämnas frÃ¥n en del i hans berättande. Som om man zappar pÃ¥ tv:n och ser korta glimtar av nÃ¥got som är intressant och kul, men ser alldeles för lite för att bilda sig en uppfattning om innehÃ¥llet. Eller som om mycket av hans berättande finns i det egna huvudet, men aldrig kan präntas ner sÃ¥ att det blir lika bra som det var tänkt. När jag läste boken tänkte jag mycket pÃ¥ att Etgar Keret var väldigt filmisk i sitt sätt att skriva. Och när jag hade läst färdigt och googlade lite upptäckte jag att han skrivit flera manus till fimer och ocksÃ¥ är filmregissör (!).

Nu skulle jag skulle gärna vilja läsa något längre av  honom! Är det någon som vet om han skrivit någon roman eller kanske känner till hans filmer?

Den här gÃ¥ngen hos Paperback lover! Jag hoppas vinna nÃ¥gon av Avgrundens rand, Smuts eller Hungerspelen. Vinnarna annonseras nästa fredag – pÃ¥ min sons födelsedag! Det mÃ¥ste väl vara ett gott omen?

Visst är det något speciellt med relationen sommar + deckare som känns så rätt? Här är en deckare som har allt: spännande intrig, intressanta karaktärer och engelsk miljö (ja, säga vad man men engelska landsbygden är outstanding när det gäller deckare)! Flickan under jorden är Elly Grifftihs första bok om arkeologen Ruth Galloway och enligt baksidetexten ska det komma fler. *Jippi*

Kriminalkommissarie Harry Nelson har inte lyckats hitta den lilla flickan Lucy som försvann frÃ¥n sitt hem. Det har blivit ett fall som hemsökt honom i tankar och drömmar och han har aldrig givit upp hoppet om att nÃ¥gon gÃ¥ng fÃ¥ svar pÃ¥ vad som egentligen hände. När polisen hittar ben i saltängarna utanför Norfolk kallas Ruth Galloway in som expert. Hon konstaterar snabbt att det faktiskt är människoben man hittat, men att dessa är ifrÃ¥n JärnÃ¥ldern. När ytterligare en liten flicka försvinner i trakten, dras Ruth in i polisarbetet pÃ¥ nytt. Snart är hon djupt involverad och vet inte längre vem i hennes omgivning som är vem och vem som är fiende…

Jag avslöjar för mycket om jag nämner vilka händelser jag tänker pÃ¥, men intrigen pÃ¥minner om en del fruktansvärda fall som skakat omvärlden under senare Ã¥r. Det gör att berättelsen fÃ¥r en trovärdighet, som den kanske inte skulle ha fÃ¥tt annars. Och jag gillar Ruth Galloway som är nästan fyrtio och barnlös och bor ensam i en stuga med sina tvÃ¥ katter – sÃ¥ledes en ganska udda ”detektiv”!

Jämför man med Veronica von Schenks bok, Kretsen, som var den senaste deckaren jag läste (se här) sÃ¥ är det verkligen klasskillnad pÃ¥ Elly Grifftiths, som förmÃ¥r skriva sÃ¥ mycket mer detaljerat och oförutsägbart pÃ¥ sina 248 sidor! Hon ger mig helt enkelt det jag saknade i den förra… Läs, läsa, läs!

Sista chansen är Marta Söderbergs* debutbok. Den handlar om Jacky, en fjortonÃ¥rig tjej som en gÃ¥ng var ett lovande tennislöfte och nu har hamnat pÃ¥ Tallen, en sluten avdelning för ungdomar som ”hamnat snett”. När vi träffar Jacky för första gÃ¥ngen är det vid visiteringen när hon precis anlänt. Hon kramar sitt halssmycke och försöker tänka pÃ¥ klädpokern de spelade pÃ¥ klassresan i sjuan. ”Men detta är ingen klassresa. Detta är isoleringen. Och den är varken rolig eller varm. Fortsätt, säger Personalen och Jacky mÃ¥ste dra ner de vita trosorna.

Väl pÃ¥ avdelningen, där alla möbler är fastborrade och alla lÃ¥dor och skÃ¥p lÃ¥sta, träffar hon Sara. Sara är Jackys motsats: en utagerande tjej som Ã¥kt in och ut frÃ¥n olika ungdomshem i flera Ã¥r nu. Hennes pappa sitter i fängelse och hennes mamma har stuckit utan att meddela vart. Jacky har flytt in i tystnaden och varken orkar eller vill förklara varför hon mÃ¥r sÃ¥ dÃ¥ligt. Trots detta, eller kanske just därför, blir de tvÃ¥ tjejerna vänner och varandras stöd pÃ¥ Tallen. PÃ¥ Tallen finns ocksÃ¥ Martin, sjutton Ã¥r och därmed äldst pÃ¥ institutionen och som har ögon man kan drunkna i…

Boken varvas med Ã¥terblickar frÃ¥n Jackys tidigare liv, innan Tallen, och upplevelser frÃ¥n ungdomshemmet. Den känns väldigt realistiskt skildrad, bÃ¥de när det gäller den institiutionella vardagen och Jackys stora (oberabetade) sorg. Jackys pappa, som tror att han gör det som är bäst för sin dotter, gör i själva verket henne än mer illa, utan att förstÃ¥ det. Och det är sÃ¥ sorgligt. Det är ocksÃ¥ träffande beskrivet hur en till synes välartad ung tjej kan mÃ¥ sÃ¥ dÃ¥ligt pÃ¥ insidan, trots att hon ”egentligen har det sÃ¥ bra”.

Jag känner att jag är lite kryptiskt, men det är ett medvetet drag. Jag tycker nämligen väldigt mycket om den här boken och önskar den mÃ¥nga läsare! Förhoppningsvis har jag gjort nÃ¥gon nyfiken nu..? Visst finns det klichéer (slutet är lite väl rosenrött t ex) men det bortser jag ifrÃ¥n. Jag blev gripen av Jacky och hennes berättelse (ja, jag vet att Jacky är en fiktiv person, men det känns som ”pÃ¥ riktigt” när jag läser boken)

* Marta Söderberg är 28 år och har själv haft en stökig tonårstid och tillbringat flera år inom ungdomsvården. Dessutom är hon riktigt bra på att skriva. Jag hoppas på fler!

Andra boken om gärningsmannaprofileraren Althea Molin heter Kretsen. Liksom Veronica von Schenks första kriminalroman Änglalik, som jag också skrivit om, är det högt tempo i berättandet!

Det gÃ¥r lite knackigt för Althea Molin. Sedan fallet med Änglamördaren har hon inte fÃ¥tt nÃ¥gra fler uppdrag av Polisen. FörhÃ¥llandet med kriminalkommisarien Rickard Magnusson stÃ¥r och väger lite – hur allvarligt är det egentligen mellan dem? Den stora prövningen blir när Altheas färgstarka mamma dyker upp och inbjuder dem till att fira de koreanska nyÃ¥ret, tillsammans med Rickards föräldrar. Samtidigt fÃ¥r Atlhea ett jobberbjudande frÃ¥n USA som det är svÃ¥rt att tacka nej till.

Väninnnan Emelie, egenföretagere inom IT-säkerhet, upptäcker ett dataintrång hos ett av sina största kunder, Lindsteinska banken. Någon eller några har stulit miljontals kronor från bankens kunder. Ungefär samtidigt sker det första mordet och offret är en av bankens allra skickligaste IT-tekniker. I hans mun finns ett tarotkort, Djävulen, instucket. När även nästa offer, en åklagare, hittas mördad under liknande omständigheter och med ett annat tarotkort, Rättvisa, misstänker man att man är en ny seriemördare på spåren och Althea kallas in för att göra en gärningsmannaprofil. Vid närmare undersökningar av de båda morden inser hon att det kanske ändå inte är en mördare de söker, utan flera. Men vilken roll har hackern i sammanhanget? 

Det här är lättläst och lättsmält. Veronica von Schenk skriver helt godkänt och jag gillar fortfarande huvudpersonen Althea och hennes tvångstankar som ständigt ligger på lur. MEN tyvärr gör det höga tempot att det känns si så där med trovärdigheten. Fyra mord, ett mordförsök samt en kidnappning är too much på 264 sidor. När lösningen ska presenteras faller alla bitar lite väl smidigt på plats och pusslandet med ledtrådar och återvändsgränder som jag gillar med deckare, uteblir helt. Alla händelser som ska klämmas in gör också att det inte blir så mycket dynamik mellan karaktärerna i boken, utan deras samspel blir ganska platt och förutsägbart. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med utrymme (sidantal) för överraskningar eller AHA-upplevelser. Och det saknar jag. Jättemycket, faktiskt.

Oj, oj! Att det kunde rymmas så här mycket i postens L-påse och ändå inte väga mer än max 2 kg, trodde jag aldrig! När jag kom hem från minisemestern låg ett maffigt paket i brevlådan, precis som jag hade hoppats att det skulle. Här ser ni allt det fina jag fick:

 

Paketet innehöll:

Böcker: Romarblod  av Steven Saylor (som jag aldrig läst någonting av tidigare så det ska bli spännande), Anne Wilsons Kakor på nolltid samt Djurens sjätte sinne av Michael Streeter.

Choklad: 3 små Marabou Premium, 1 jordnör och kola bar, 1 stor Marabou Daim, 1 liten mjölkchoklad, 1 liten guldnougat, 1 stor tranbärschoklad, 1 stor After Eight, 1 liten Plopp saltlakrits, 1 liten kex choklad

Dryck: 2 portionspÃ¥sar kaffe (Latte och Capuccino – godare än mitt pulverkaffe, sägs det ), en mix som jag kan göra Mojito av.

Välbefinnande: Skumbad med persika, läppglans i tÃ¥rtask, läppgrejs frÃ¥n Yves Rocher, mascara, doftpÃ¥se ”indian Chai” som gjorde hela paketet väldoftande!

Övrigt: tavla (!), första säsongen av Murder City på dvd (som jag inte sett men det verkar vara precis vad jag gillar), armband i trä, brödkryddor (min uppmärksamme hemliga bokvän har noterat att jag gärna bakar), en massa socker med vaniljsmak att ha i te eller kaffe (men de gav jag til mina döttrar som vill ha socker i teet, jag föredrar utan) samt fyra tuggben till mina två hundar!!

Jag är så tacksam och så glad och helt överväldigad! Jag hoppas innerligt att du får ett lika fint paket av din hemliga bokvän. Kanske har jag en aning om vem du är, jag gissar i alla fall att det här är du! Har jag rätt?

Den uppmärksamme besökaren har kanske noterat att det under flera veckor har varit en och samma bok som figurerat utan att ha blivit borttagen under ”Läser just nu”-sidan. Boken i frÃ¥ga är Joyce Carol Oates Dagbok 1973-1982. Just nu befinner jag mig i mitten av 1976. Jag läser i den innan jag ska sova pÃ¥ kvällarna. Den är inte alls trÃ¥kig, sÃ¥ det är inte av den anledningen läsningen tar lite tid, men jag känner att det är en bok som ska avnjutas lÃ¥ngsamt, en liten bit i taget. För att vara dagböcker känns texten ibland lite väl terotiserande och filosoferande, men jag blir positivt överraskad av att hon älskar att undervisa pÃ¥ universitetet och de ständiga samtalen med sina studenter. Det är sympatiskt. Just nu skriver hon faktiskt om just det att människan Joyce Carol Oates aldrig är densamme eftersom man anpassar sig till den man möter. Hon är ocksÃ¥ väldigt illa berörd av att inte känna igen sig i den offentliga bilden av Joyce Carol Oates. DÃ¥ och dÃ¥ glimmar hon till med slutsatser som är rena aforismer, annars är texten ganska kylig och distanserad, särskilt för att vara en ”dagbok”. Men det är intressant läsning och som sagt, det fÃ¥r ta den tid den behöver (och dÃ¥ funkar den utmärkt som parallell-läsning).

Henrik Petterssons debutbok, Jehåvasjäveln, handlar om Jens som växer upp som ett Jehovas vittne. Han beskriver hur det var att ständigt vara den som var annorlunda, som inte firade jul eller födelsedagar och att vara Jehåvasjäveln, inte Jens. Samtidigt är uppväxten trygg. På mötena i Rikets sal varje vecka finns den välkända cermonin som skapar känsla av gemenskap med andra vittnen och trygghet. Här finns inga frågor, endast svar som talar om hur man ska leva för att få inträde i Paradiset efter Hermageddon, som oundvikligen kommer drabba Jorden, förr eller senare. Men när Jens så småningom möter Emma så börjar världsbilden krackelera. Emma ifrågasätter och gör inte som alla andra i församlingen. Till slut blir hon därför utesluten och en paria för alla andra vittnen. Ingen vill längre kännas vid Emma, för det är så det fungerar. Blir man utesluten så kan man inte fortsätta att umgås med sina vänner för de kommer låtsas att de inte känner dig. Jehovas vittnen, liksom andra slutna grupper med liten insyn för omvärlden, resonerar helt enkelt: Är du inte med oss är du emot oss och därför gör man bäst i att undvika sådana personer. Men Jens fortsätter att hålla ihop med Emma och långsamt börjar hans fasta tro att förändras. Han börjar ifrågasätta mer och mer. När en tragedi plötsligt drabbar familjen tar Jens det slutgiltiga steget och måste försöka komma underfund med vem han egentligen är.

Visst är det intressant att läsa om Jehovas vittnen. Jag vet inte många böcker som beskriver dem inifrån. Mycket kände jag till sen innan, t ex deras vägran till blodtransfusioner, men en del var nytt. Det råder en sträng uppdelning mellan könen. Att umgås på tu man hand man och kvinna, utan att vara gifta med varandra går inte. Kvinnor ska helst bära kjol på mötena, men kjolen får absolut inte vara för kort.

Den här boken är förstås delvis självbiografisk. Liksom romanens Jens har Henrik Pettersson vuxit upp i Jehovas vittne. I 20-årsåldern lämnade han församlingen och bor nu i Osaka i Japan. (Jens ska till L.A., USA, när boken slutar).

Trots det intressanta ämnet sÃ¥ fÃ¥ngar inte boken riktigt mig. Jag tror att det är för att den hoppar ganska mycket i tid och rum och jag läste bara i den dÃ¥ och dÃ¥ de första hundra sidorna. Därför fick jag inte riktigt grepp om historien eller om alla personerna som finns med. Visst är det fint att det ändÃ¥ är en ganska kärleksfull uppväxtskildring, men jag tycker författaren glider över mycket av upplevelserna i skolan. Det är mer ett torrt konstaterande att han kallades JehÃ¥vasjäveln av skolkompisar men inget om hur det faktiskt kändes. (Men jag är samtidigt lite kluven för det är rätt befriande att han inte är bitter utan har accepterat sin barndom rakt av.) Lite mer känsla hade gjort skillnad för mig – nu blir det en ganska medioker läsupplevelse.

(för er som inte kan tyska sÃ¥ betyder det ung. ”än en gÃ¥ng”)

Fallet Kalteis är Andrea Maria Schenkels andra bok på svenska (den första heter Mordbyn och den skrev jag också om). Jag har läslängtat efter Fallet Kalteis och såg till att hamna först i bibliotekets reservationskö. Så, vad tyckte jag då om boken?

Ja, upplägget i den här kriminalromanen (enligt bokens framsida) är detsamma som i Mordbyn. Redan baksidetexten, och inledningen, avslöjar att det här bygger på ett autentiskt rättsfall från 1939. I det dåtida Nazityskland greps och anhölls Johann Eichmann och dömdes för fem mord och hundratals våldtäkter. I största hemlighet avrättades han eftersom man inte ville att det skulle komma ut att Eichmann var medlem av Nationalsocialistiska arbetarpartiet (i boken heter förövaren Josef Kalteis, därav bokens titel). Genom förhörsprotokoll och ögonvittnesskildringar samt den unga kvinnan Kathie, som kommer till München för att finna arbete, nystas den hemska historien upp.

Och omdömet? Jag tycker inte att Fallet Kalteis är lika bra som Mordbyn, men det beror nog i ärlighetens namn inte pÃ¥ själva berättelsen, utan pÃ¥ mig. Första gÃ¥ngen kändes sättet Andrea Maria Schenkel berättar pÃ¥, nytt och oväntat. Hon lÃ¥ter händelseförloppet skildras genom bifigurer, som berättar för läsaren, i efterhand, om hur det var, vad de sÃ¥g, hörde och sÃ¥ vidare. De blir pÃ¥ sÃ¥ sätt läsarens ögon och vittnen till det som sker. Den här gÃ¥ngen var jag beredd och blev därför inte lika överraskad. Dessutom slutar boken väldigt tvärt; erkännandet kommer mycket plötsligt, och man fÃ¥r egentligen inte veta sÃ¥ mycket om personen bakom brotten, förutom hans sjuka (sexual)drift. FrÃ¥gor som ”Varför blev Josef Kalteis den han blev?” lämnas, till exempel, utan svar.

Hur som, Andrea Maria Schenkel är en makalöst skicklig författare och kan skildra stämningar som fÃ¥ andra (kriminal)författare! Till min stora glädje läser jag att hennes tredje roman kommer i september! Läslängt igen alltsÃ¥. SÃ¥, ni som har tröttnat pÃ¥ alla dussindeckare - testa Andrea Maria Schenkel! Hon är defintivt värt ”besväret”!

SÃ¥ där ja! Nu har jag klurat pÃ¥ mina svar ett tag. Det är ju inte helt lätt att besvara sÃ¥n’a här formulär… Men jag hoppas att min hemliga bokvän fÃ¥r lite ledtrÃ¥dar om vad jag kan tycka om.

Har du någon önskebok? Åh, det finns flera. Men det är roligt att bli överraskad så jag vill inte nämna några specifika här och nu.

Vilka är den bästa bok som du har gett bort? Hmm… Jag vet faktiskt inte. Men jag gillar böckerna om Hedvig av Frida Nilsson som jag har gett ena dottern!

Skulle du kunna tänka dig att ta emot begagnade böcker? Med risk för att låta snobbig, nej, helst inte. Jag älskar doften av nya böcker!

Läser du på andra språk än svenska? Jag läser gärna böcker på engelska, om det är originalspråket.

Lyssnar du pÃ¥ böcker? Jag lyssnar när jag kör bil till och frÃ¥n jobbet. Bara pÃ¥ cd för min bilstereo klarar inte Mp3…

Vad tyckte du om att få i paket när du var liten? Det beror på vad man menar med liten. Men jag gillade ju hårda paket (leksaker och böcker) mer än mjuka fram till tonåren i alla fall,

Har du gett bort något i present, som du egentligen själv skulle ha velat ha? Ja, men som någon annan skrev: Då ser jag till att köpa det till mig själv också!

Vilka slags smycken gillar du? Jag gillar enkla saker, typ ”handgjorda”. Gärna armband.

Samlar du pÃ¥ nÃ¥got? Förutom böcker sÃ¥ samlar jag inte pÃ¥ nÃ¥’t. Jag gillar också ”boknördiga” grejer, typ gamla biblioteksregler (se nedan) eller annat som har med böcker att göra.

Annan sysselsättning – än att läsa böcker? Jag springer gärna en runda. Eller är med min familj. Tar promenader med mina tvÃ¥ hundar. Eller kanske stickar nÃ¥got enkelt som jag sen tovar? Tycker det är rätt kul att baka ocksÃ¥, om jag känner att jag har gott om tid.

Vad gör du en perfekt sommardag? Slappar med bok på stranden, äter isglass och badar. Senare på kvällen grillar jag med några vänner. Och dricker lite gott rödvin.

Favoritfärg? Gillar nästan alla, men är inte så förtjust i gult när det gäller kläder och inredning.

Favoritland? Italien, om jag inte ska svara Sverige.

Favoritfilm och tv-serie? Svårt! Jag säger Breaking the waves och så kollar jag mycket lite på tv, men har köpt och lånat Six Feet Under på dvd och den var superduper. Annars gillar jag brittiska deckare, särskilt sommartid.

Var föddes du? I Bäckefors, Dalsland.

Vilken plats på jorden gillar du bäst? Älskar bokhandlar förstås! Och New York! Och Edinburgh!

Är du allergisk mot något? Nej.

Favoritgodis? Choklad i alla former.

Favoritdrink eller dryck? Jag är Pepsi Max-beroende (nästan).

Rent allmänt så gillar jag: Årstider och att hitta på roliga saker.

Rent allmänt så ogillar jag: Spindlar. Och gnälliga människor.