Fru E:s böcker

”Det finns ingen början. Det finns inget slut. Ty det finns ingen tid.”

I ett brev som Nora hittar pÃ¥ vinden i ödehuset stÃ¥r just de här raderna skrivna. I kuvertet som pappret hade det stÃ¥tt”Till mitt älskade barn, pÃ¥ Din födelsedag den 1 juli”. Det kunde inte vara en slump att det var samma dag som Nora fyllde Ã¥r. Men vad är det för skumma saker som händer ute pÃ¥ landet hos mammans väninna Vanja? Nora hinner knappt komma dit förrän mystiska saker börjar hända. T ex sÃ¥ verkar busschauffören kunna läsa hennes tankar. En mystisk speldosa hörs spela pÃ¥ kvällen när Nora ligger och försöker sova. Mystiska sms frÃ¥n en okänd person och en bild tagen med mobilkameran mitt i natten, när Nora sov. Och Vanjas prat om spöken, som Nora först fnyst Ã¥t. Länge försöker Nora tänka rationellt och ge logiska förklaringar till allt som sker, men till slut börjar hon vackla. Kanske har Vanja ändÃ¥ rätt när hon säger att spöken finns?

Jag tycker att För alltid… pÃ¥minner lite om Maria Gripes Skuggserie. Ingeli Angerborn lyckas skapa samma suggestiva stämningar. Allt är lugnt och tryggt men sÃ¥ inträffar det där oväntade, plötsliga! Och huden knottrar sig nästan. Härligt. Jag gillar ocksÃ¥ att slutet är öppet, man fÃ¥r fundera lite själv: Var allt bara tillfälligheter eller finns det övernaturliga runtomkring oss?

Det här är verkligen en bok att sätta i händerna på sommarlovslediga barn i åldern 9-13 år! Och skulle de ha för mycket annat för sig i sommar så spara den till höstens mörka kvällar. Men glöm inte bort den, för allt i världen!

När 107-Ã¥riga Faster dör ärver huvudpersonen Katta hennes lilla stuga som stÃ¥r pÃ¥ Kattas föräldrars tomt. Till begravningen kommer även Kattas moster, Liljana. Mostern och Kattas mamma drar inte jämt och det brÃ¥kas om bÃ¥de arvegods och minnen som skiljer sig Ã¥t. Kattas mamma för övrigt är en potentiell stjärnskÃ¥despelerska som aldrig riktigt fÃ¥tt chansen pÃ¥ grund av föräldraskap och äktenskap, enligt henne själv. Hon  är gift med Kattas pappa, en excentrisk man som helst sitter under sin egentillverkade korkek och äter banan, samtidigt som han funderar över livet. Till sommarstugan kommer ocksÃ¥ Erlend, Kattas pojkvän, som tillsammans med sin blivande svärfar tar sig an att bygga ut toaletten. I det gemensamma arbetet finner de varandra ”grabbar emellan” och Erlend blir alltmer som Kattas pappa. Jag undrar, hur stÃ¥r Katta ut?

Jag hade hört mycket positivt om den här, men tyvärr tyckte jag inte alls om den. Jag tycker att den var själlös: karaktärerna känns mer som karikatyrer än som riktiga människor och det ligger en obehaglig ångest över hela berättelsen, som ska uppvägas av någon märklig putslustighet. Men det är inte ett dugg roligt. Själva andemeningen i boken tycks vara att man får hålla tillgodo med den familj man har, att man inte kan förändra sina föräldrar (fast man ibland gärna skulle vilja). Mot slutet försöker Sara Paborn slänga in lite visdomsord, men det faller bara platt. Tyvärr. Bäst är skildringen av Faster och hennes liv. Då är det både kärleksfullt och gripande.

Jag ska gå och lyssna på henne i september. Förhoppningsvis tycker jag mer om Sara Paborn än om hennes bok.

MÃ¥nga har redan läst Hypnositören av pseudonymen Lars Kepler – nu har jag gjort det ocksÃ¥. Handlingen i korthet:

En familj i Tumba utanför Stockholm hittas brutalt knivhuggna. Det enda överlevande offret är fjortonårige Josef, även han svårt knivskuren. När kriminalpolisen Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem, systern Evelyn som inte bor hemma, inser han att det troligtvis finns en stark hotbild mot henne, men hon är spårlöst försvunnen. All information som Josef kan tänkas lämna om förövaren är av yttersta vikt, kanske vet han också vart systern befinner sig. Josef är knappt vid medvetande, ännu mindre kan han svara på några frågor från polisen. Han är i chock och alltför traumatiserad av den fruktansvärda upplevelsen. Då kallas läkaren Erik Maria Bark till sjukhuset. Han är expert på trauma och en gång i tiden hypnotiserade han sina patienter för att få dem att komma över sina traumatiska upplevelser. Men något gick snett och Erik Maria Bark gav ett löfte om att aldrig mer hypnotisera någon. På sjukhuset övertalas han dock av Joona Linna att hypnotisera Josef. Resultatet visar sig bli förödande för Erik och snart blir hans liv till en verklig mardröm.

Hypnotisören blev ju överhypad innan den gick att köpa och flera bokbloggare ( t ex Bokhora, Boktoka och En Annan Sida) har redan skrivit om den. Vad tyckte jag då? Var den värd sin hype? Är den så fantastisk som utlovades?

 Ärligt talat, ja.

Visst har den sina brister: Då och då så blir den alltför förklarande som t ex när författaren ska berätta hur Rikspolisstyrelsen är organiserad. Det hade gjort sig bättre om texten hade vävts in i berättelsen i stället blir det lite lärobok över det hela. Som tur är, när det händer, blir det inga långa passager. Sen är språket lite märkligt distanserat, författaren känns inte riktigt närvarande eller så är det hela pseudonymgrejen som spökar. (Jag är för övrigt övertygad om att det är en manlig författare… eller är det konstaterat att det är en man och en kvinna som har skrivit Hypnotisören? Hänger inte med i alla turer och är faktiskt inte så intresserad heller. Egentligen.) Och visst tänjer den på rimlighetens gränser flera gånger!

Men, trots dess brister – den här boken trollband mig! Jag läste den pÃ¥ tvÃ¥ dagar. Det hade kunnat blivit pÃ¥ en dag, men den var sÃ¥ läskig! Och ensam hemma som jag var, vÃ¥gade jag faktiskt inte läsa mer i den till slut utan fick fortsätta nästa dag, när det var ljust ute igen.* Det är ett vansinnigt tempo boken igenom och allt sker här och nu, d v s boken är skriven i presens, vilket är ovanligt för deckare. Berättelsen byter ocksÃ¥ spÃ¥r pÃ¥ ett fiffigt sätt – jag ska inte berätta hur – och det är konstant spänning i nagelbitarklass! Upplösningen är dessutom trovärdig (= mycket viktigt för deckare, anser jag). Nästa del hoppas jag kommer att handla mer om Joona, för han fick inte sÃ¥ stort utrymme i den här boken. Jag tror verkligen pÃ¥ att det här blir succé för Lars Kepler, vem eller vilka han nu är!

* till mitt försvar så var inte ens hundarna hemma och ni hundägare vet ju hur tomt ett stort hus kan kännas utan sina hundar (ni andra får helt enkelt använda er föreställningsförmåga),  dessutom var det sen kväll…

Saffransköket av Yasmin Crowther börjar mycket dramatiskt:

”Underligt att varken veta att man lever eller att man hÃ¥ller pÃ¥ att dö. SÃ¥ mÃ¥ste det ha varit för mitt ofödda barn. Jag hade blivit sparkad i magen av min yngre kusin, det skedde när jag tog tag i honom för att han inte skulle hoppa över broräcket ner i det kalla gröna vattnet som forsade ut mot havet: Mors skrik ringde i öronen när hon kom springade mot oss, och världen stannade: Themsens skvalpande vid högvatten, mullret frÃ¥n den hemvändande trafiken och brons vibrationer. I det ögonblicket började mitt barn att dö.”

Berättarrösten tillhör Sara, dotter till en iransk kvinna, Maryam, som flyttade till London efter att ha blivit förvisad ur hemmet av sin far. Efter missfallet flyr Maryam till Iran, fylld av skuld för att ha varit den som indirekt orsakade förlusten. Kvar i London finns maken Edward som under åren har fått vänja sig vid hustruns hastigt påkomna resor till det forna hemlandet och känslan av att aldrig riktigt komma Maryam nära, att hon döljer saker från det förflutna för honom.

Det här är en gripande berättelse om hur viktigt det är att göra avslut, att göra upp med det förflutna för att finna ro. Den beskriver hur vilsen och rotlös man kan känna sig när man flyttar till ett annat land, hur svårt det är att leva med någon som inte delar liknande erfarenheter. Och hur en närstående plötsligt kan kännas som en främling man inte vet någonting om. Det är också en berättelse om hopp och försoning, och insikten att det aldrig någonsin är för sent.

 I höst kommer fortsättningen, Fatta eld, och jag längtar!

Suzanne Collins Hungerspelen utspelar sig i en framtidsdystopi där Nordamerika, numera kallat Panem, är uppdelat i 12 olika distrikt efter ett inbördeskrig som (nästan) ödelade hela kontinenten. I 12:e distriktet bor Katniss Everdeen, en fjortonårig tjej som tvingats bli familjens försörjare efter att fadern avlidit i en gruvolycka. Hon är en modig och påhittig tjej som tjuvjagar och idkar byteshandel för att få mat till sin mamma och lillasyster.

Varje Ã¥r direktsänds de s k Hungerspelen, som befolkningen är tvingade till att följa. FrÃ¥n varje distrikt lottas tvÃ¥ ungdomar mellan 12 och 18 Ã¥r ut att delta. Direkt efter tillkännagivandet vilkas namn som dragits, skickas ungdomarna till ett förberedande läger i huvudstaden innan tävling startar. Där stajlas de och fÃ¥r visa upp sina färdigheter för att pÃ¥ sÃ¥ sätt fÃ¥ sponsorer. Dessa är en viktig del i Hungerspelen, en tävling som gÃ¥r ut pÃ¥ att deltagarna ska försöka ha ihjäl varandra och där vinnaren är den som stÃ¥r ensam kvar när alla andra har dött. När Katniss älskade lillasyster blir utlottad till att vara den kvinnliga deltagaren frÃ¥n 12:e distriktet, tvekar Katniss inte att ta hennes plats som frivillig. Och snart kan spelet börja…!

Hungerspelen är verkligen en bladvändare! Den rymmer så mycket: samhällskritik (yta är allt och via massmedier frossar folket i blodiga Robinsonader där ensam är stark, dessutom: förödande miljökatastrofer är ett faktum), girlpower, mardrömsscenarier, spänning och kärlek (faktiskt!). Rekommenderad läsning alltså!

Åååh, hemkommen från några dagar i Danmark så hade både Hypnotisören och ett recex av Sara Kadefors nya bok Borta bäst (utkommer i slutet av augusti) kommit till mig! Härligt med nya böcker som väntar!

Friday Night Knitting Club av Kate Jacobs har jag redan smÃ¥haussat lite här och den höll faktiskt ända ut till slutet (som för övrigt var lite oväntat, men som jag tyckte mer och mer om ju mer jag funderade pÃ¥ det)! Kvinnlig vänskap övervinner det mesta i livet, ensam är inte stark, tycks bokens budskap vara och visst är det en sympatisk tanke? Kate Jacobs lyckas ocksÃ¥ med att balansera pÃ¥ den tunna trÃ¥den mellan att vara sentimental och gripande – katastofen i boken tar aldrig över, inte heller blir det alltför hurtfriskt.

Georgia är ensamstående mamma och ägare till stickbutiken Walker & Daughter. Dotterns pappa lämnade Georgia när hon blev gravid för tolv år sedan. Sedan dess har han skickat två brev som hon fortfarande förvarar oöppnade längst in i garderoben. Men så dyker han plötsligt upp en dag och vill lära känna sin dotter, vilket rubbar Georgias jämnmod. Motstridiga känslor väcks och en oro för att han ska svika igen lämnar ingen ro. Samtidigt dyker en barndomsvän upp som även hon svek Georgia för flera år sedan och som gav deras vänskap ett abrubt slut. Som tur är finns stickklubben och de medlemmarna Anita, Peri, Darwin, Lucie och K.C. På fredagskvällarna pratas det lika mycket om livet som om stickning och mellan kvinnorna växer en stark vänskap fram, som så småningom visar vara ett ovärderligt stöd i de prövningar som livet medför.

Visst är det en hel del stickning med i boken. Mellan varje ”del” sÃ¥ finns sticktips, som riktar sig till nybörjaren. Jag är ju redan en inbiten stickare. Är man inte det men lite, lite nyfiken pÃ¥ att prova sÃ¥ tror jag man blir ännu mer sugen efter att ha läst den här boken. Jag hade gärna sett ännu mer stickning. Kate Jacobs snuddar lite vid det intressanta att stickning blir allt populärare bland unga kvinnor, trots att det är en traditionellt kvinnlig ”hemmasyssla” som kanske inte borde tilltala dagens yrkesarbetande kvinnor. Liksom Jacobs är jag inne pÃ¥ att det har med själva skapandet att göra, att man gör nÃ¥got alldeles eget och unikt. För det är ju sÃ¥ med stickning att slutprodukten aldrig blir exakt lika, även om tvÃ¥ personer stickar efter samma mönster. Och behovet av en modern ”syjunta”, att träffas i grupp, tror jag är stort, se bara alla bokcirklar som poppar upp! Det är helt enkelt kul att göra saker tillsammans och kvinnlig vänskap är ovärderligt!

Förresten, Knit Two heter uppföljaren och min ”vill läsa-lista” bara fortsätter växa…

Autentiskt rättsfall från Antiken, kan det vara så spännande? Ja, faktiskt! Romarblod av Stephen Saylor är en ovanlig deckare, inte minst för att huvudpersonen, privatdetektiven Gordianus, levde för en så där 2100 år sedan. Själva intrigen är denna:

Gordianus, även kallad Hittaren, vaknar upp med baksmälla när nÃ¥gon kanckar pÃ¥ dörren. Den som kommer pÃ¥ besök är slaven Tiro som kommer utsänd av den unge Cicero. Cicero har just tagit pÃ¥ sig sitt första fall som offentlig försvarare, ett misstänkt fadersmord, ett brott som pÃ¥bjuder lagens strängaste straff… (huh!). Han vill ha Gordianus hjälp att ta reda pÃ¥ fakta i fallet, är den misstänkte sonen verkligen skyldig? Det som först verkar vara ett ganska enkelt fall visar sig vara mycket mer komplicerat, ju fler trÃ¥dar Gordianus nystar i. Och att avslöja sanningen visar sig vara inte helt ofarligt.

Det märks att Stephen Saylor är påläst och kan sin historia. Beskrivningarna av det antika Rom med omnejd är minst lika spännande att ta till sig som själv intrigen. Att slavarna inte hade ett lätt liv är uppenbart, men kombinationen slav och kvinna var än mindre lyckosam, usch och fy! Det är kanske just i kontrasterna mellan det relativt civiliserade Rom med rättssytem och lagar, och det barbariska som gör Antiken så fascinerande än idag. Och visst är det häftigt att det finns autentiska rättsprotokoll att tillgå?! Romarblod är Stephen Saylors första i serien om Gordianus. Jag lär defintivt läsa fler!

Jag har ju redan talat om att Ann Brashares Sista sommaren (med dig) inte var någon angenäm läsning. Hur kommer det sig då? Jo::
1. Handlingen. Hur kul är det att läsa om vuxna människor som inte vågar vara ärliga och visa sin kärlek öppet av  rädsla för att den tredje parten (i det här fallet systern) ska bli svartsjuk?

 

2. Språket, flosklerna! Som t ex här:

”Alice bad om nÃ¥got. Hon erbjöd honom en gÃ¥va. Krävde och gav. Han var inget vidare pÃ¥ att hantera den sortens utfästelser. Skulle det vara möjligt att träffa henne klockan tolv i natt? Skulle det vara möjligt att klara sig utan henne ända till tolv? Tänk om han skulle gÃ¥ till henne nu? Kunde han det? Plötsligt kändes det som om hon var hans brud och han mÃ¥ste vänta till bröllopet innan han fick träffa henne. Vilken tanke! Vilka ställen tankarna började sträva till! Var det inte det han alltid hade velat? Han kastade sig äntligen in i sitt liv, det han hade drömt om men inte förtjänade.”*

 

3. Slutet. Här kommer avslöjandet - så sluta läs ni som trots den här sågningen fortfarande är sugen på att läsa boken.

När storasyster Riley får cancer och dör avhandlas detta på exakt 100 sidor. Sen är det fritt fram för Alice och Paul! (Synd bara att Ann Brashares inte kunde ordna det utan att slänga in lite cancer och död). Snipp snapp snut så var sagan slut.

 

 

* Huvudpersonen Alice är 20 Ã¥r och oskuld… Hon har förstÃ¥tt drömt och väntat pÃ¥ barndomsvännen Paul…!

Dags att skriva lite längre om Gillian Flynns Sharp Objects!

Camille Preaker har skurit sig själv sen hon var tretton år och hennes älskade lillasyster dog. Överallt på hennes kropp finns ord inskrivna, ord som har präntats in för att få grepp om ångesten. Nyss utskriven från en psykiatrisk klinik skickas hon som reporter till barndomsstaden Wind Gap, Missouri, för att bevaka utredningen av en försvunnen flicka. Camille har inte sett varken sin mamma eller halvsyster Amma på flera år men återseendet blir allt annat än kärt. Amma är tretton år och hemma beter hon sig väldigt flickaktigt, särskilt när deras mor är i närheten, men tillsammans med tjejgänget är hon både provocerande och beräknande mot sin omgivning. Camille har aldrig kommit särskilt väl överens med sin mamma. Som liten flicka var hon motsträvig och ville inte underkasta sig moderns omsorger. Hennes pappa vet hon inget om. När hennes lillasyster dog skapades det ett stort tomrum som aldrig riktigt har fyllts igen, mycket beroende på att hennes mamma drog sig undan i sin sorg och inte lämnade sovrummet på ett år.
Väl tillbaka i Wind Gap gör Camille allt för att hitta underlag till hennes story. Hon lär känna Kansas-polisen Richard Willis, som kommit till staden för att bistå den lokala poliskåren i utredningen. Den försvunna flickan hittas snart död, strypt till döds och med alla tänder utdragna. Fallet visar sig ha likheter med en annan försvunnen flicka som hittades mördad i Wind Gap för snart ett år sen. Tillsammans med Richard Willis kommer Camille allt närmare den fruktansvärda sanningen om de två flickorna, samtidigt som Camille tvingas att möta sitt eget mörka förflutna.

Det här är psyko-spänning som gör det omöjligt att sluta läsa: Wind Gap förefaller en osedvanligt mörk stad, tjejgänget kring Amma är ruskigt, trots sin ringa ålder (tretton!) och mamman beter sig läskigt!  Jag kunde nästan inte sluta läsa för jag blev så indragen i berättelsen. Dessutom: den har ett bra slut (något alltför många spänningsromaner bara slarvar bort, tycker jag)! Nu är jag nyfiken på hennes andra bok, Dark Places.