Fru E:s böcker

För på söndag fyller bloggen 1 år! Jag grattar mig själv till att jag, trots att jag är ganska otekniskt lagd, har lyckats få min blogg någorlunda som jag vill ha det. Det har varit  är förbaskat kul att skriva om sina läsupplevelser här och det är jätteroligt att läsa kommentarerna efteråt. Och så är det väldigt nyttigt också att sätta sina tankar på pränt för det gör jag så sällan annars.

Jag tänkte att jag skulle ha en liten utlottning eller nÃ¥’t för att fira födelsedagen. Men jag fÃ¥r avvakta lite. PÃ¥ söndag ska jag nämligen springa Tjejmilen! Det känns lite läskigt och trots flitig träning de senaste tion mÃ¥naderna sÃ¥ känns 1 mil fruktansvärt lÃ¥ngt! Men jag ska kämpa, kämpa, kämpa! Kanske är det nÃ¥gon annan bokbloggare som ska springa? Kul och spännande blir det alla gÃ¥nger!

Borta bäst av Sara Kadefors handlar om Sylvia som bor i sin bil utanför Ikeas parkering. Hon dricker gratiskaffe innan varuhuset öppnar och därefter gör hon i ordning sig på deras nystädade kundtoalett. Är hon trött lägger hon sig i den fulaste möbeln på Sängavdelningen. Hon har lämnat man och barn. Hon har gjort någonting riktigt hemskt, men det dröjer innan man som läsare får reda på vad. Ovissheten verkar lockande och ger lust att läsa vidare.

Sylvia är hemlös. Hon har ingen inkomst. ÄndÃ¥ gör hon allt för att hÃ¥lla uppe skenet. Och som en ytterst välklädd kvinna lyckas hon undgÃ¥ att Ã¥ka fast för snatteri – för vem skulle nÃ¥gonsin misstänka en kvinna som Sylvia för nÃ¥got sÃ¥dant? En dag träffar hon Lisbeth, en knarkare som sköter sina egna affärer, och flyttar in hos henne. Det blir början pÃ¥ Sylvias verkliga förändring. Hon tvingas ompröva sina tidigare fördomar om människor som Lisbeth, samtidigt leder det till en omprävning av sin egen person. Hon upptäcker att hon levt i en lögn och att yta inte längre är det viktigaste. NÃ¥gonstans inser hon ocksÃ¥ att hon inte har varit en särskilt sympatisk människa överhuvudtaget.

Boken är skriven i ett närmast burleskt tonfall, vilket tyvärr stör min upplevelse mer än den tillför nÃ¥got. Det blir svÃ¥rt att ta Sylvia pÃ¥ allvar. Sylvia verkar aningslös, som om hon inte riktigt anade konsekvenserna av det hemska hon har gjort. Trots att boken väcker intressanta frÃ¥geställningar sÃ¥ drunknar man i putslustiga situationer som Sylvia hamnar i. Hela tiden. Visst är det roligt emellanÃ¥t, som när Sylvia tillbringar dagarna pÃ¥ biblioteket med den överentusiastiska bibliotekarien Astrid, som vill väcka läslust till vilket pris som helst, men i längden blir det faktiskt ganska tröttsamt (och nog är det en schablonartad bild av oss bibliotekarier som Kadefors förmedlar?). Jag önskar att Sara Kadefors hade dragit ner pÃ¥ skämten och vÃ¥gat vara lite allvarligare. Hon har ju trots allt nÃ¥got viktigt att säga om vÃ¥r samtid och om medelklassens typiska strävan att vara sÃ¥ fördomsfri hela tiden. Och dÃ¥ hade det säkert blivit mer intressant. Nu lämnar jag boken med ett ”Jaha”, varken mer eller mindre.

Låt mig redan från början fastslå en sak: Jag ÄLSKAR den här boken! Viktoria Myréns debutroman är inte bara välskriven och har ett bra driv utan den väcker en mängd intressanta frågor. Och titeln, I en familj finns inga fiender, är helt rätt.

Marie är gift med Johan.  Tillsammans har de två barn, Alma och Leo. Alma är äldst och hennes födelse var en traumatisk upplevelse. Och inte heller blev livet som mamma så där rosenskimrande och självklart som det verkar bli för alla andra. Alma sover inte på nätterna och hon slår och biter andra barn. Hon kräver ständigt uppmärksamhet. Maries självförtroende sviktar och hela föräldraskapet verkar glida henne ur händerna. Marie sätter upp regler för sig själv. Hon får t ex ringa sin man Johan max ett visst antal gånger varje dag. Och hon får inte ställa sig och spana efter honom vid fönstret förrän klockan är över fem (han kommer ändå aldrig tidigare än halv sex). Hon vill absolut inte bli som sin egen mamma. Trots det kommer hon på sig själv att låta alltmer lik henne, när hon pratar till sina barn. 

”Barn lär oss att bli bättre människor sägs det, ändÃ¥ har jag bara känt mig sämre, mer otillräcklig sedan de föddes. Tjatet, upprepningarna. Finns det nÃ¥gon gräns för hur mycket man kan upprepa sig? (…) Jag hatar timmarna efter dagis innan Johan kommer hem. Jag sitter och väntar pÃ¥ att han ska komma sÃ¥ att allting kan spilla över pÃ¥ honom och spädas ut. Jag smiter in pÃ¥ sovrummet och drar täcket över huvudet och grÃ¥ter, hör barnen brÃ¥ka ute i vardagsrummet, Leo skriker Ã¥t Alma, hon skriker tillbaka och sÃ¥ grÃ¥ten. All djävla grÃ¥t. Hela kroppen full. Hela halsen och huvudet.”

Till slut, efter fruktlösa försök att få hjälp hos BUP, får Marie nog. Hon orkar helt enkelt inte mer. Och då begår Marie ett av våra största tabun: Hon lämnar sina barn (och sin man) och ger sig av.

Hon flyr till sin mormors gamla stuga på landet, som hon nyss ärvt. Till stugan kommer också Jennie, en engelska som gjort slut med sin svenske pojkvän, och som av en händelse stannar till vid Maries stuga. Jennie blir en inneboende, utan att betala något. Jennie är friheten själv och Marie dras till henne. Något som liknar en förälskelse drabbar Marie, samtidigt som hennes mamma dyker upp med en resväska och tänker stanna. På obestämd tid. Till saken hör att Marie har ett väldigt komplicerat förhållande till sin mamma, som är duperande och självupptagen. Och alltså inte en särskilt kärleksfull mor. 

Det är en modig bok Viktoria Myrén har skrivit. Den behandlar det svÃ¥ra med att vara förälder och hur man som sÃ¥dan för vidare saker frÃ¥n sin egen uppväxt, som man egentligen inte vill. Den handlar om utanförskapet man kan känna när ”alla andra” verkar sÃ¥ j***a lyckade hela tiden och hur rädda vi är för att visa sprickorna i fasaden för varandra. Mycket intressant. Jag har liiiiite svÃ¥rt för Jennies uppdykande. Tycker inte att det känns särskilt trovärdigt, men jag köper det ändÃ¥ eftersom Jennie ändÃ¥ tillför berättelsen nÃ¥got. SÃ¥ LÄS den här boken, för Guds skull!

Denise Mina har skrivit Garnethill-serien, som jag dyrkade samt böckerna om Paddy Meehan, som jag gillar skarpt. Däremellan gav hon ut en fristÃ¥ende bok, Det heligaste. Den tyckte jag inte alls lika mycket om. Nu har jag läst hennes senaste, I midnattens stillhet och tyvärr – för jag hade verkligen sett fram emot att läsa den - var den smÃ¥seg och rörig.

Det börjar lovande. TvÃ¥ maskerade män tränger sig in hos familjen Anwar, när de sitter och tittar pÃ¥ tv. De är beväpnade och kräver att fÃ¥ prata med nÃ¥gon som heter ”Bob”. Huset ligger i ett lugnt villakvarter i Glasgow och familjen har aldrig tidigare varit i klammeri med rättvisan. Tumult uppstÃ¥r och en av dem skjuter av misstag tonÃ¥rsdottern i handen. Därefter försvinner de med fadern som gisslan. De kräver 2 miljoner pund för att släppa honom, en fantasisumma för familjen Anwar.

När polisinspektör Alex Morrow kommer till platsen tror hon först att kidnapparna måste ha tagit fel hus. Varför skulle någon tro att familjen Anwar äger så mycket pengar. Fadern har en liten kvartersbutik och i huset bor även äldste sonen och hans familj. Dessvärre får hon inte ansvara för fallet utan istället utses polisinspektör Bannerman, som hon avskyr, som ansvarig utredare. Motviljan är ömsesidig och Bannerman sätter henne på att gå igenom bandupptagningen från larmcentralen, när famijemedlemmarna ringde 911. Uppgiften visar sig dock innebära en viktig detalj och med hjälp av denna utvecklas kidnappningsdramat till något annat än de trodde från början.

Alex Morrow är, liksom Maureen O’Donnell (frÃ¥n Garnethill-trilogin) och Paddy Meehan en kvinna med personliga problem. Hon bryr sig inte heller särskilt mycket om att bli populär bland överordnade och kolleger, utan gÃ¥r sin egen väg. Problemet i boken är att karaktären inte introduceras utan uppgifter om Alex Morrow och hennes privatliv kommer lite pö om pö. Först var jag övertygad om att det mÃ¥ste finnas en tidigare bok med Alex Morrow för här och där slängdes information in utan att närmare förklaras. Sedan mindes jag att samma grepp användes för de tidigare nämnda serierna, men dÃ¥ gjorde det med mer känsla. Här skapar det mest förvirring.

Storyn som sådan är intressant. Intressantare blir det när man får följa kidnapparnas samtal. Gärningsmännen visar sig vara närmast amatörer och deras egentliga uppdrag är luddigt. Inte heller är de alltigenom onda utan de är mer komplexa än vad som brukar vara fallet i deckare. Men tyvärr räcker det inte. Som deckare betraktat är det här en ganska sömnig historia och jag är inte ens säker på att jag skulle ha läst ut hela boken om författaren var en annan än Denise Mina. Ändå kommer jag säkert att fortsätta läsa om Alex Morrow eftersom jag tror på Denise Mina. Många frågetecken får säkert sina svar längre fram i serien, för ja, jag tror i alla fall att det blir en fortsättning. Det känns så.

Till min hemliga bokvän:

Jag gillar att läsa romaner och deckare, men även facklitteratur och biografier. Däremot har jag lite svÃ¥rt för science fiction och fantasy och gillar inte BOATS (”sanna” berättelser). Jag har flera författare som jag följer lite extra: Ian Rankin, Dennis Lehane och Denise Mina (deckare – jag har allt) samt Joyce Carol Oates (har mest läst hennes nyare böcker), Haruki Murakami (har bara läst tvÃ¥, se ”Asien”) samt Marian Keyes (läst allt). Sen finns det nÃ¥gra författare som jag hört mycket positivt om men aldrig själv läst, t ex Samuel Beckett (deckare) och Kate Morton. Det finns inte nÃ¥gon författare jag direkt undviker, jo förresten Mari Jungstedt! Hennes böcker är jag inte det minsta nyfiken pÃ¥. Jag läser förresten hellre brittiska deckare än svenska (som lätt blir lite töntiga).

Jag läser lika gärna på engelska, som på svenska. Tyvärr finns det ingen lista över vilka böcker jag äger, men om man kikar här på bloggen så hittar man alla böcker jag läst det senaste året (jag har skrivit om samtliga UTOM Joyce Carol Oates dagbok). Och ärligt talat, jag vill helst ha nya böcker. Älskar känslan att vara bokens första läsare, doften och pärmarna som knakar lite när man öppnar boken.

Och sÃ¥ till godiset dÃ¥! Jag ÄLSKAR all sorts choklad (men inte den äckliga lakritsploppen *huh!*) och det finns egentligen inget godis jag inte gillar. Skulle vara marmeladgodis dÃ¥… Naturgodis är ocksÃ¥ gott, särskilt jordgubbar i yoghurt! Snacks är gott ibland, helst chips eller ostbollar dÃ¥.  Jag är inte allergisk mot nÃ¥got! Jag dricker ungefär lika mycket te som kaffe. Dyra Kusmi-teet är en favorit men annars dricker jag bÃ¥de rött, svart och grönt. Jag äger ingen kaffebryggare utan vi kör med pulverkaffe eller espresso (en sÃ¥n bryggare har jag i alla fall). Kryddor gillas- gärna lite ovanliga kryddblandningar.

Det var nog svar på alla frågor. Undrar du något mer, kära bokvän, så hör av dig! Jag undrar SÅ över vem du är!

Vixxtoria uppmanar oss bloggare att svara pÃ¥ en enkät om vÃ¥ra läsvanor och jag hakar förstÃ¥s pÃ¥ – kul!

Var får du tag på böckerna du läser? Bokhandel? Present? Bibliotek? I mammas och pappas bokhylla? Lån av kompisar? Annat?

Jag köper en hel del.  Och beställer recensionsex. Och så är jag bibliotekarie så jag släpar hem lass med böcker. Varje dag.

 Det är jag som är Lisa är Moa-Lina Croalls barnboksdebut (tidigare har hon gett ut en vuxenroman, Sen tar vi Berlin, som jag inte läst).

Huvudperson är Lisa som går på mellanstadiet. Lisa har inga vänner, men har inte tänkt så mycket på det förrän nu. Hennes storasyster Anna går på högstadiet och är populär, både bland killar och tjejer.

När berättelsen tar sin början har Lisas mamma stuckit iväg på jobb. Och varit borta länge. Ingen vet riktigt när Lisas mamma kommer tillbaka. Hon kände bara att hon måste resa bort och ta bilder på vilda djur för en ny bok. Kvar står pappan med ett ansvar han inte förmår axla. Inte heller orkar han sköta om sin senila mor som bor hos dem sedan farfar dog.

Jag märkte att jag först blev arg på mamman som bara lämnat sin familj. Så gör man bara inte! Då blev jag arg på mig själv, för varför blev jag inte arg på pappan i stället som var kvar men likväl sket i allt?! Väldigt intressant och nyttig fundering! Det känns fortfarande 2009 som det är lite tabu för en mamma att bete sig så egoistiskt medan det inte är lika provocerande med en frånvarande pappa.

När Lisa möter och lär känna cirkustjejen Nova, så tror jag först att Nova är en låtsaskompis, en person som Lisa plockar fram inifrån sig själv för att orka med vardagen. Men så är det tydligen inte, förstår jag när Nova och hennes föräldrar blir inbjudna på middag hos Lisa. Nova är en inkännande kompis och är inte rädd för något, inte ens för Jonas och Hassan som alltid ska bråka. Med Nova vid sin sida, växer Lisa, och livet blir roligt igen.

Jag tycker om tonen i boken. Lisa känns som en verklig person och dialogen flyter naturligt (väldigt viktigt!). Jag gillar också att Moa-Lina Croall utmanade mig och påminde mig om att inte döma kvinnor så mycket hårdare. Dessutom är det så viktigt att det finns böcker för barn som inte värjer för det svåra och mörka. Det är jag som är Lisa är en sådan. Och så är det tryggt för läsaren att slutet är så hoppfullt.

Jag ska låta min dotter som snart är nio läsa. Det ska bli spännande att höra vad hon tycker!

I veckan utkom andra upplagan av Anders Wahlgrens bok om konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald, Sigrid & Isaac.

Anders Wahlgren är konstvetare, författare och regissör. 2005 gjorde han en film med samma namn. Den gav mersmak och Anders Wahlgren uppmuntrades att fortsätta sin forskning. Jag har inte sett filmen, tyvärr, men efter att ha läst den här boken så blev jag väldigt nyfiken på den. I förordet skriver författaren att han inför skrivandet av den här boken fick tillgång till parets privata brevväxling. De skrev många brev till varandra, emellanåt dagligen (!), eftersom de i långa perioder bodde åtskilda (han i Stockholm och hon i Paris och senare på Sicilien). Dessutom har han tagit del av de artiklar och andra publikationer som skrevs om paret. Det är skrämmande läsning och antisemitismen ges en central plats i boken. Anders Wahlberg visar tydligt hur utbrett judehatet var i Sverige under 1920- och 30-talet och att man i Sverige visst var medveten om hur judarna behandlades i andra världskrigets Nazityskland. Som läsare idag förfasas man över hur ansedda tidningar som t ex Dagens Nyheter tilläts publicera rena personangrepp och antisemitistiska smädelser mot framförallt Isaac (eftersom han var jude) men även mot Sigrid. Hon var också den som tog mest illa upp av de offentliga rabalderna.

Isaac var också en man som stod upp för sin sak och han var van vid att ta plats. Emellanåt upplevs han som väldigt självupptagen, något som retade konstnärskollegerna. Sigrid fick stå tillbaka för Isaac och när sonen Iván föddes var det förstås hon som skötte hem och barn. Båda två hade de gått i målarskola hos Henri Matisse i Paris. De målade i enlighet med modernismen och Sigrid experimenterade mycket med färger. När de ställde ut för första gången på ett svenskt galleri mottogs de med stor skepsis och kritikerna skrädde inte orden. I Sverige var det nationalromantiska fortfarande det sätt man målade på och man var ännu inte redo för modernismen. Det kom att dröja många år innan de båda vann erkännande och uppskattning.

De hade ett mycket innerligt förhÃ¥llande men Isaacs otrohet och alla offentliga skriverier (t o m Ã¥tal!) tog hÃ¥rt pÃ¥ Sigrid. Till slut fick hon en psykisk kollaps och lades in pÃ¥ Beckomberga mentalsjukhus för vÃ¥rd. PÃ¥ den tiden hade man ingen psykofarmaka mot den här sortens sjukdomar. Samtalsterapi fanns inte heller. Sigrid behandlades i stället med höga doser av insulin, vilket orsakade medvetslöshet. Patienten beordrades ocksÃ¥ sängläge och bäddades ner för att ”lugna blodet”. Sigrid slöt sig inuti sig själv och blev passiv och slutade mÃ¥la. Trots att hon tillfrisknade tillfälligt, sÃ¥ blev Beckombergavistelsen början pÃ¥ slutet för Sigrid och Isaac. De skilde sig 1937 och Isaac gifte om sig. Isaac och den nya hustrun omkommer dock vid en flygplansolycka 1944 och ett par Ã¥r senare avlider Sigrid till följd av blödningar i hjärnan under en lobotomioperation.

Det här är en mycket välskriven och kärleksfull skildring som jag blev helt tagen av. Min enda invändning är att det borde ha funnits fler bilder av deras målningar. Nu fick jag låna några konstböcker på jobbet att ha och bläddra i, vid sidan av läsningen. Jag ville ju se målningarna jag läste om! Annars är det ett gediget bildmaterial som presenteras och det är ju oerhört roligt att paret tog så många bilder av sig själva. Boken är också en intressant historisk betraktelse över ett dåtida Sverige.

Hyllan anordnar en tävling för att fira att hennes blogg fyllt 1 år (och snart är det min tur!) och det är ett riktigt fint bokpaket som lottas ut till en lycklig vinnare:

Kärlekens arkitekt av Emilio Calderón, Den trettonde historien av Diane Setterfield och Leila av Alexandra Cavelius.

Och det fina i kråksången är att jag inte har läst en enda av dessa! Så nu hoppas jag på tur. Tävlingen avgörs den 20/8 kl 18. Då bänkar jag mig framför datorn!

Igår kväll träffade jag min bokcirkel och vi diskuterade Kafka på stranden av Haruki Murakami. För första gången i bokcirkelns historia var vi rörande överens om betyget. Samtliga sju närvarande gav den 7 eller 8 poäng (av 10 möjliga). Ett gott betyg alltså!

Jag tyckte att det här var en helt fantastisk berättelse! Men det är inte lätt att Ã¥terberätta handlingen för det är oerhört mÃ¥nga trÃ¥dar och dessutom parallellhandlingar. I ena berättelsen stÃ¥r femtonÃ¥rige Kafka Tamura som huvudperson. Han har rymt hemifrÃ¥n för att komma ifrÃ¥n hans far profetia om att han, liksom Oidipus, en gÃ¥ng ska komma att döda sin far och ha ett sexuellt förhÃ¥llande med sin syster och mor. Rymningen är ocksÃ¥ en möjlighet för Kafka att söka reda pÃ¥ sin mor och syster som av okänd anledning lämnade honom med hans far när han var liten. Kafka har ”ett bättre jag” som kallas KrÃ¥kan som emellanÃ¥t vägleder Kafka pÃ¥ resan (och enligt Murakami betyder Kafka krÃ¥ka pÃ¥ polska… eller var det tjeckiska?). Kafkas rymning blir till en början ganska lik en road-movie, men övergÃ¥r allt mer till att bli en inre resa, pÃ¥ sÃ¥ sätt kan den här boken sägas vara en  utvecklingsroman.

I den andra berättelsen finns en man som kan tala med katter, men i övrigt är ganska dum, enligt han själv. När han var liten råkade han ut för en olycka som förändrade honom helt. Han miste sin läs- och skrivförmåga, men kunde i stället kommunicera med katter. Nu lyfter han bidrag och extraknäcker som kattletare, d v s han söker upp försvunna katter. En dag möter han en hund och hunden leder honom till den grymme Johnnie Walker (som mannen på whiskyflaskan med samma namn). Johnnie Walker dödar katter och äter upp deras hjärtan medan de ännu slår. Han ber Nakata att döda honom och Nakata som aldrig gjort någon förnär tidigare finner sig slutligen tvungen att ha ihjäl honom.

Den tredje historien gäller en märklig händelse efter Andra världskrigets slut. Under en skolutflykt faller alla skolbarn i hypnos, dock inte lärarinnan som är med. Sedan vaknar alla barn till igen, utom ett. Det barnet är i ett komaliknande tillstånd längre och när han vaknar är han helt förändrad (antagligen är detta barn Nakata). Militären utreder och hemligstämplar allt material kring den mystiska händelsen, men inga svar ges vad som orsakade masshypnosen.

Jag skulle kunna skriva sÃ¥ mycket mer om den här boken, t ex om fröken Saeki och det underbara Komura-biblioteket (som porr för en bibliotekarie!), men dÃ¥ riskerar det att lÃ¥ngrandigt för er kan hända läser inlägget. Boken lämnar fÃ¥ svar, men enligt Murakami själv sÃ¥ kommer svaren om man läser boken flera gÃ¥nger (men den är pÃ¥ 500 sidor drygt sÃ¥ det avskräcker..). Det är mycket symbolik och sprÃ¥ket är poetiskt (förutom de gÃ¥nger han plötsligt använder ord som kuk och knullmaskin – det sticker liksom ut i texten). Att sprÃ¥ket samtidigt är lättläst gör det lite förrädiskt. Jag märkte att det var lätt att ”slappna av” för mycket och pÃ¥ sÃ¥ sätt missa betydelsefulla detaljer. Jag älskar att det är humoristiskt och att han lÃ¥ter reklamfigurer ta plats – förutom J.W. är det Överste Sanders frÃ¥n KFC som dyker upp som en mystisk välgörare.

Mina minus är den något unkna kvinnosynen (antagligen förhoppningsvis mer samhällets än Murakamis egen) samt Kafka Tamura känns lite väl vuxen i sina tankar, för att vara femton. Hur som, en perfekt cirkelbok för här finns mycket att samtala kring och fundera över!

PS. Här har jag skrivit om en annan Murakami-bok.