Fru E:s böcker

Jane Howard är en människa som livet farit fram alldeles för hÃ¥rt med. Som liten anklagades hon av sin mamma för att ha varit den som fick hennes pappa att packa ihop sina väskor och dra för gott. För det var Jane som yttrade de förlösande orden ”Jag ska aldrig gifta mig och jag ska aldrig skaffa barn” kvällen dÃ¥ hon fyllde tretton. Bakgrunden till denna mogna insikt var hennes föräldrars ständiga gräl. Men därmed gav hon ocksÃ¥ sin pappa alibi att söka lyckan där den fanns, d v s inte hos Jane och hennes mamma.

Genom hela livet tycks Jane vara förföljd av otur. Relationen till föräldrarna existerar inte. Hennes äktenskap slutar i ekonomisk och juridisk katastrof, hennes älskade dotter Emily dör i en olycka (lugn, det står redan i baksidetexten!) och till orkar inte Jane leva längre. Men vad gör man när självmord inte är en tänkbar utväg? Jo, man lämnar världen. Och det gör Jane. Hon säger upp alla sina kreditkort, ger bort sin dator och flyr, utan att lämna ett spår, till Canada och Calgary, närmare bestämt. Hon vill lämna världen, bildligt (och bokstavligt, förvisso), men upptäcker snart att det inte är så enkelt.

Jag har läst Douglas Kennedys senaste roman Lämna världen. Än en gÃ¥ng imponeras jag av hur förbaskat bra karl’n är pÃ¥ att skriva om kvinnor! Lämna världen är berättad i jag-form och allt flyter sÃ¥ jämt och fint.  Han beskriver Janes känsloliv bÃ¥de trovärdigt och insiktisfullt. Jag vet inte hur han gör, men han gör det med bravur! Därför är Douglas Kennedy faktiskt en av mina topp tio-författare. Endast en sak stör mig och det är ”detektivgÃ¥tan” som plötsligt dyker upp när det är hundra sidor kvar. Den kunde han gott och väl hoppat över. Den tillför inte historien nÃ¥got nämnvärt och känns totalt malplacerad. Jag undrar hur han tänkte där? NÃ¥gon annan som funderat ut nÃ¥got vettigt svar? Men  trots detta, är Lämna världen nog precis en sÃ¥dan roman som de med det berömda manifestet tycker att svenska författare ska skriva: en riktigt god berättelse.

Jag älskar bilderböcker! Och jag bryr mig inte det minsta om att jag börjar bli för stor – eller mina barn! Ikväll har jag läst högt framför brasan för sonen W och dottern C = supermysigt! Vi började med Herr Kattzon och Lilla MorrhÃ¥r av Sam Lloyd. Herr Kattzon är en egensinnig katt, men med stort hjärta. I förra boken, Herr Kattzon, rymde han frÃ¥n sin matte som ville gosa och pyssla om honom hela tiden, men kom tillbaka dÃ¥ han upptäckte att han faktiskt saknade det. I den här boken sÃ¥ köper matte en liten kattunge, Lilla MorrhÃ¥r.  Den odrägliga kattungen stör Herr Kattzon hela tiden: Hon hoppar framför tv:n när Herr Kattzon ska titta och hon slipar klorna pÃ¥ fÃ¥töljen när herr Kattzon ska ta sig en tupplur. Helt omöjligt är hon! Riktigt illa blir till slut, när Herr Kattzon blir utslängd i vinterkylan, fastän det är Lilla MorrhÃ¥r som har busat och gjort fel.

Nästa bok vi läste var Sanna Töringes bok Rädda spöke som är en lite smÃ¥ryslig spökhistoria som nog kan gillas av yngre barn. Och just nu är ju verkligen skräck-tider med Halloween i antÃ¥gande! Det är en mörk, mörk kväll i en stor, stor skog. Där finns ett ensamt gammalt hus och plötsligt hörs ett fasansfullt skrik! Det är flickan Änglakaramell som inte vill gÃ¥ och lägga sig om inte hennes mamma berättar en läskig spökhistoria. Snälla mamman gör som flickan vill och snart sover de bÃ¥da, sen mamman försäkrat Änglakrull om att det inte finns nÃ¥grmed laa spöken. Men lampan är tänd. Och under sängen ligger ett argt spöke som minsann visst finns och som nu tänker visa det genom att rassla med sina kedjor. Men kedjorna finns uppe pÃ¥ vinden och där finns nÃ¥got som spöken är rädda för, nämligen vampyrer…!

Det är en finurligt påhittad saga, där ingen går säker för alla är rädda för någonting, även spöken, vampyrer och monster. Det dröjde lite tills jag fattade titeln (ska jag vara helt ärlig så var det dottern C som fattade det först). Det ska nog vara Rädda spöket som i Det rädda spöket, och inte rädda som imperativ (det finns ju heller inget utropstecken).

Två bra bilderböcker alltså!

 Aldrig som de andra av Peter Arrhenius är en småmystisk och tankeväckande bok. Jag har tidigare läst bilderböcker av honom (t ex underbara Sandors sandaler och knäppa Elvis lillebror går inte att stänga av) och tyckt om dem. Därför var det med stor nyfikenhet jag läste hans första längre berättelse. Till min glädje kände jag ganska snart att det här, minsann, är en bra berättelse!

I centrum för handlingen står 12-årige William Gustafsson, i skolan ansedd som något av en kuf och vars enda vän är en tjej som heter Agnes. Tillsammans har de ett gammalt övergivet torp som de brukar träffas i. William och Agnes lovar varandra lojalitet och ärlighet. De ska aldrig bli som de andra som ljuger och hittar på. När William var fyra år var han nära att drunkna och allt sedan dess är hans föräldrar ständigt oroliga för honom.  En dag händer det något märkligt. William träffar Stina, som nyss har avlidit. Stina är alltså ett spöke. Frågan är varför just William verkar vara den enda som kan se Stina? Och vad kan han göra för att Stinas själ kan få ro och vandra vidare? William tvingas vara modigare än han egentligen känner sig och under tiden lär han sig faktiskt en hel del saker om livet.

Enligt förlaget (Rabén & Sjögren) vänder sig den här boken till barn 9-12 Ã¥r. Jag skulle vilja säga att den där nioÃ¥ringen mÃ¥ste vara en mycket god läsare för att klara av den här boken… och fÃ¥ ut nÃ¥gonting av den! Det är rätt mÃ¥nga trÃ¥dar och en hel del svÃ¥ra saker som tas upp. Men den är definitivt värt besväret! Snart hoppas jag fÃ¥ läsa en tonÃ¥rsbok av Peter Arrhenius – eller varför inte en bok för vuxna läsare?

PS. Visst är både omslag och titel en fullträff?!

Nej, att frÃ¥gor som integration, svenskhet, utanförskap, mÃ¥ngfald och mÃ¥ngkultur - hoppsan! nu sa jag det i alla fall! – inte är lätta, visste jag innan jag läste Marjaneh Bakhtiaris bok Kan du säga schibbolet? Men att det är sÃ¥ oerhört komplicerat, hade jag faktiskt inte reflekterat sÃ¥ noga över. Den här boken fick mig att fundera över mina egna värderingar och ledde till en del rannsakan. Jag som tycker att jag själv är en väldigt öppen person som inte är särskilt fördomsfull, har ju, handen pÃ¥ hjärtat, inga vänner av utomeuropeiskt ursprung. Mitt liv är väldigt mycket det typiska för en svensk vit medelklass. Men gör det mig automatiskt okvalificerad för att diskutera frÃ¥gor kring integration och invandring? Nej, men det gör att jag alltid kommer att ha ett utifrÃ¥n-perspektiv. Men Marjaneh Bakhtiari lyfter fram vad ”invandrarfrÃ¥gan” (invandringsfrrÃ¥gan?) egentligen handlar om: klassbegreppet. Intet nytt under solen alltsÃ¥. Det är ointressant att bunta ihop invandrare i en klump eftersom de sinsemellan skiljer sig markant Ã¥t. I stället borde vi tala om socioekonomiska faktorers betydelse. Punkt.

Kan du säga schibbolet? är en dråplig, men ganska sorglig ögon-öppnare. Författaren använder sig av karikatyrer (dock med ett djup) för att belysa samhället. Det är inte så intressant att de flesta av karaktärerna är av annat ursprung än svenskt för mellan dem är avstånden emellanåt milsvida.

Mehrdad Abbasi – akademiker med fru och tvÃ¥ döttrar. Villa och katt i Oxie. Städhjälp. Starkt ifrÃ¥gasättande av invandrares ”passivitet” och en nyliberal syn pÃ¥ individens egenansvar, oavsett förutsättningar.

Noushin – Mehrdads fru som i Teheran var en upprorisk, levnadsglad ung kvinna, men i Sverige bara en ”vanlig invandrarkvinna med sprÃ¥ksvÃ¥righeter”. Vill gärna ha bekräftelse att hon gjorde rätt som flydde till Sverige och att hon därmed gav sina döttrar helt andra förutsättningar än hon själv hade som ung.

Parisa – Äldsta dottern till M & N och nÃ¥got av en ”drama-queen”. Tjatar om att fÃ¥ Ã¥ka till Iran för att fota fattigdom och förtryck inför ett skolarbete. Väl i Iran upptäcker hon att kusinen bor i ett jättestort hus och är mer amerikaniserad än vad Parisa nÃ¥gonsin kommer att bli.

Baran – FÃ¥r följa med sin storasyster till Teheran för att hÃ¥lla ett öga pÃ¥ henne och är fullständigt livrädd för att göra fel och bli tagen av sedlighetspolisen.

Ã…ke – Busschaufför. Tidigare gift med en iransk kvinna, men sedan de skildes Ã¥t har svärmor blivit kvar i lägenheten och som förgäves försöker bli av med henne. Men när han väl blir det sÃ¥ upptäcker han hur mycket hon egentligen betydde för honom.

Gudrun – Noushins väninna som tycker att det är sÃ¥ spännande med andra kulturer (men lite läskigt ocksÃ¥). Älskar bilden av sig själv som en frisinnig och öppen kvinna.

Kadefa – Städerska hos familjen Abbasi. Kommer frÃ¥n Bosnien och försöker gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng pÃ¥ uppehÃ¥llstillstÃ¥nd, utan resultat. Förfasas över sin arbetsgivare som har suddat ut hela sitt ursprung.

En brokig skara, m a o. Vi läste den här boken i min bokcirkel och det är en utomordentlig bok att diskutera. Vissa tyckte att den var för pratig och övertydlig, andra, som jag, gillade den skarpt. Vad tycker ni andra som läst den?

Lionel Shriver är en obarmhärtig författare. I hennes senaste roman, Dubbelfel, utforskar hon rivaliteten mellan tvÃ¥ makar. Willy Novinsky har sedan fem Ã¥rs Ã¥lder levt för tennisen. Hon är närmast besatt av sporten och siktet är inställt mot att bli en av de främsta i landet. Det innebär en ständig kamp om rankningsplatser och strategier för att maximera möjligheterna. Hennes familj är totalt ointresserade av hennes tennis, framförallt vill de skydda henne frÃ¥n besvikelserna – som oundvikligen kommer förr eller senare. 

”Dödssynd nummer ett i vÃ¥r familj är att hysa förhoppningar om nÃ¥got.”

Men sÃ¥ träffar hon Eric Oberdorf, en nyligen utexaminerad student frÃ¥n Princeton som kommer frÃ¥n ett välbärgat hem. Eric spelar ocksÃ¥ tennis, men älskar inte sporten sÃ¥ som Willy gör. Eric inser att han kan bli bra i tennis, därför spelar han. Till skillnad frÃ¥n Willy som tränat och slitit sen barnsben för att fÃ¥ i de perfekta slagen sÃ¥ är Eric en naturbegÃ¥vning, som lär sig väldigt fort. NÃ¥gra Ã¥r senare gifter de sig och ett Ã¥r senare vinner Eric för första gÃ¥ngen över Willy i en match. Detta blir början pÃ¥ slutet för Willy. Jämvikten – eller d v s det faktum att Willy lÃ¥g lite i framkanten hela tiden – i förhÃ¥llandet är i och med Erics vinst rubbad. Willy kan inte glädjas Ã¥t sin makes framgÃ¥ngar, avundsjukan är för stark. Dessutom kan inte Willy lÃ¥ta bli att tro att Eric i själva verket njuter av att besegra henne.

”Motsättningen mellan dem vidgades; den vidgades ständigt. Ju mer vuxen Ã¥terhÃ¥llsamhet hennes man mobiliserade, desto barnsligare blev Willy. Hon uppträdde tvärtom bara ännu mer omoget genom insikten av denna barnslighet, med samma självbestraffande strategi som hon använde när det sÃ¥g som svartast ut pÃ¥ banan och hon slog ännu ett hemskare slag som lämplig repressalie för fadäsen som föregÃ¥tt det. För oavsett hur motbjudande Willys futtiga invektiv och hyperkänslighet var i Erics ögon, var Willy mycket mer motbjudande i sina egna. Eftersom ett uppskruvat skamligt beteende verkade passa bra som straff för skamligt beteende, växte hennes raseriutbrott lavinartat.”

Att läsa den här boken är att rida pÃ¥ en häst som plötsligt sätter av i sken och sedan bara springer fortare och fortare. Det är ingen munter historia men, som alltid av Lionel Shriver, blir jag berörd. Det kryper av olustkänsla i kroppen och jag vill bara ruska om Willy och fÃ¥ henne att ta reson, men i stället sitter jag där, maktlös, och ser pÃ¥ hur illa de gör varandra. Och det är just i skildringen av det smutsiga och fula hos människor som Lionel Shriver visar att hon är en alldeles lysande författare. Det gör det hela uthärdligt… och faktiskt riktigt underhÃ¥llande.

Först var han lite undflyende och suddig i kanterna. Jag fick inte riktigt något grepp om honom. Var han rent av lite mesig? Men när berättelsen tog fart, gjorde Malcolm Fox det också.

Vad jag pratar om? Ian Rankin nya deckarhjälte Malcolm Fox sÃ¥ klart! Nu har jag läst ut The Complaints och lärt känna Malcolm Fox. Han arbetar pÃ¥ ”the Complaints”, avdelningen där poliser utreder andra poliser, misstänkta för brott. Ett inte särskilt populärt uppdrag bland poliskolleger. Privat har han det ganska kämpigt. Hans pappa bor pÃ¥ ett dyrt hem som Malcolm Fox betalar helt själv för. Hans syster har problem med alkoholen och dessutom lever hon med en man som slÃ¥r henne. Malcolm Fox själv är helnykterist sen nÃ¥gra Ã¥r tillbaka och frÃ¥nskild. Hans kylskÃ¥p är fyllt med färdiga lasagner – bara att värma. Nyligen har han letat fram bevis för en korrupt polisman som nu ska prövas i en rättegÃ¥ng och i väntan pÃ¥ nästa uppdrag munhuggs han med sina närmaste kolleger och dricker kaffe.

Men sÃ¥ blir han kallad till ett möte och gÃ¥r sdärifrÃ¥n med ett nytt fall. Han ska utreda Jamie Breck som verkar vara medlem av ett internationellt nätverk som sprider barnpornografi. Problemet är att bevisen är bristfälliga och Malcolm Fox blir därför satt att undersöka Breck närmare. Allting blir mer komplicerat när Fox’ svÃ¥ger hittas brutalt misshandlad till döds och Breck blir ansvarig utredare.  Dessutom blir Malcolm Fox misstänkt för mordet.

Rankin skriver väldigt realistiska deckare som visar upp den mörka sidan av Edinburgh. Miljön känns igen frÃ¥n böckerna om Rebus, storyn likasÃ¥, men huvudpersonen är ny. Jag tycker om Malcolm Fox – han känns oerhört vanlig och faller utanför schablonen om den supande, olycklige och missförstÃ¥dde polishjälten. Men han är absolut inte trÃ¥kig för det! Han har ett stort patos för rätt och fel och tvekar inte att bryta mot reglerna i sin jakt efter sanningen. Men jag kan inte lÃ¥ta bli att känns som jag gör ändÃ¥ - jag saknar John  Rebus!

Jag hittade det här quiz:et hos En bookaholics bekännelser. Tydligen är jag mest lik Hermione Granger! Jo, jag tackar jag!

”Smart, witty and dedicated your book-a-like is everyone’s favourite witch-in-training, Hermione Granger. You’re studious, amibitious and patient and would prefer to study hard, get good grades and follow your dreams than mess around and miss out on the chance to shine. People sometimes find you a bit ‘know-it-allish’ but most of time its because you actually DO know it all!”

Vem är du mest lik? Få svar här.

Till min hemliga bokvän: Jag ber om ursäkt för att jag inte har skrivit ett inlägg förrän nu. Jag fick ditt superfina paket i torsdags redan, men har haft problem med uppkopplingen ett par dagar (avgrävd kabel…). Jag blev väldigt glad, särskilt över ditt bokval!

I mitt paket – skippar bild den här gÃ¥ngen eftersom det blev sÃ¥ knäppt förra gÃ¥ngen – lÃ¥g boken Ett land lÃ¥ngt borta av Daniel Mason. Jag har inte läst den och inte hans förra, mycket uppmärksammade Pianostämmaren heller, men det här är annars mycket ”min typ” av böcker sÃ¥ jag mÃ¥ste säga att min bokvän imponerar! Dessutom fick jag: supergoda jelly beans i alla möjliga smaker, tuggummi, choklad, rosa rattar – paketet var fullproppat med godsaker!

Jag fick en ledtråd också vem min hemliga bokvän är: hon är äldre än jag. Tyvärr syntes inte poststämpeln på det här paketet heller så jag fortsätter att famla i ovisshet. Tids nog får jag ju veta (men jag undrar om de danska jelly beans:en kan ha varit ytterligare en ledtråd?)

Nu har jag två fina pocketböcker som jag ska ta med mig upp till fjällen över jul!

Jag gillar Michael Nyqvist, både hans rolltolkningar och hans person. Jag hörde aldrig hans sommarprat, men jag hörde om det, att det var så fantastiskt och rörande.

Hans självbiografi, När barnet lagt sig, känns så äkta på ett sätt som biografier sällan gör. I de intervjuer jag sett med honom har han framstått som en person med hög integritet, som inte gärna släpper någon innanför. Men med boken känns det faktiskt som jag kommer honom väldigt nära.

Mycket handlar förstås om saknaden efter sina biologiska föräldrar, särskilt sin far, eller kanske mer korrekt uttryckt om sitt ursprung och sin egen identitet. Han lämnas tidigt på barnhem av sin mor som uppger fadern som okänd. Som vuxen och själv far, växer behovet av att söka sina rötter. Han beger sig till Italien för att söka reda på sin far, men det första mötet uteblir eftersom fadern åkt till Irland på semester. Med sig har Michael Nyqvist ett handskrivet brev på italienska och några foton på sig själv och sin familj som han överlämnar till personalen på det apotek där fadern arbetar.

Texten består av korta minnesbilder från uppväxten och händelser som på olika sätt har gjort avtryck. Han skriver om resan till Italien, då han för första gången fick veta att han var adopterad och hur detta sedan blev en hemlighet han inte fick tala högt om. Ett år därefter skiljer sin adoptivföräldrarna och Michael Nyqvist träffar inte sin adoptivfar på ett år.

Teatern blir det forum, där M.N får leva ut sitt känsloliv. Utanförskapet han länge känt byts ut mot en gemenskap och han går ambitiöst in för de olika rollerna som han tilldelas.

Jag kunde inte motstÃ¥ att köpa Catching Fire, andra delen av Suzanne Collins serie Hungerspelen pÃ¥ bokmässan. Kort efter besöket i The English bookshop’s monter sÃ¥ sÃ¥g jag att den hade kommit pÃ¥ svenska i Bonnier Carlsens monter…

Andra delen påminner väldigt mycket om den första (som du kan läsa om här): Katniss älskar både Gale och Peeta, men på olika sätt. Peeta gör fortfarande allt för Katniss. Trots att de styrande gör allting för att tysta ner saken, får Katniss av en slump reda på att ett upplopp har startat i Distrikt 3. Symbolen för upprorsmakarna är fågeln, som blivit Katniss symbol sedan Hungerspelen. De styrande skyller allting på Katniss och hennes skymfning på de styrande när hon lurade dem i Hungerspelen och tvinagde dem till att godta två segrare. För att stävja upproret och på ett lämpligt sätt röja undan Katniss så bestämmer de styrande för att det här årets Hungerspel ska bestå av tävlanden som tidigare vunnit Hungerspelen. Eftersom varje distrikt måste skicka både en manlig och en kvinnlig tävlanden, blir Katniss och Peeta än en gång tvungna att delta (de är ju de enda som vunnit från Distrikt 12). Förra gången var det Peeta som höll uppsikt över Katniss för att hålla henne levande till vilket pris som helst. Den här gången bestämmer Katniss att hon ska offra sig själv för Peeta.

Skildringen av Hungerspelen är inte lika obehaglig och läskig som i förra boken. Den är mer som en sprÃ¥ngbräda till den spännande upplösningen i en kommande tredje del. Här hintas mycket om upproren kommer att fÃ¥ allt större betydelse. Dessutom kommer man äntligen att fÃ¥ veta vad som är sÃ¥ mystiskt med Distrikt 13 – är det som Huvudstaden säger eller finns det ett autonomt samhälle utom Huvudstadens kontroll? Boken slutar med en riktig cliff-hanger och jag blir som ett litet barn som gnäller efter nappen: Vill läsa trean - nu!!