Fru E:s böcker

När en spänningsroman inte griper tag om sin läsare, med följden att denna inte bryr sig ett dugg om vad som händer med huvudpersonen, då är det inte bra! Vet inte vad som gick fel riktigt, men Jeff Abbotts Black Out känns bara löjlig och banal. Därför gör jag något jag sällan gör, nämligen struntar i att läsa den andra hälften av den och börjar på en ny i stället. Nästa bok hoppas jag inte gör mig lika besviken. Den heter Utrop, skriven av Céline Curiol och är vår nästa bokcirkelbok! (fast egentligen är jag mer sugen på att läsa något spännande och lättsamt)

Tack vare Bibliophilia så fick jag ett recensionsex av Corby Flood av Paul Stewart (text) & Chris Riddell (bild), som är andra delen i en serie de kallar Fjärran äventyr. Och det här är verkligen äventyr!

När boken börjar befinner sig Corby Flood ombord pÃ¥ ett kryssningsfartyg tillsammans med sin deprimerade pappa, frÃ¥nvarande mamma, kärlekskranka storasyster och fyra livliga bröder. De är pÃ¥ väg till en skola som Corby ska börja pÃ¥, mot sin vilja, ska tilläggas. Ombord pÃ¥ fartyget finns, förutom besättningen, även sex skumma clowner (som inte alls är särskilt roliga), den mystiska mannen i hytt 21 samt ett äldre par som ingen begriper vad de säger. Varje kapitel inleds med en kursiverad ”röst” som verkar vara tillfÃ¥ngatagen. Men vem eller vad det är fÃ¥r avslöjas inte förrän alldeles i slutet.

Det här är fantasifullt, samtidigt som allt inte är för fantastiskt! Och det är härliga karaktärer och mycket humor. Att det är del 2 gör inte det minsta. Fjärran äventyr är så vitt jag förstår en serie med fristående böcker. Lite påminner det om gamla äventyrsböcker från förr, vilket inte alls gör den sämre på något vis. Helt lätt är den dock inte. Förlaget (Argasso) skriver att den är från 8 år. I så fall måste åttaåringen vara en god läsare för det är inte särskilt lättläst. Men till lämplig person är det en perfekt julklapp! Jag ska ge den vidare till min dotter M, 11 år.

Tack igen, Bibliophilia för att du var så snäll och skickade boken till mig! Jag blev jätteglad och tacksam!

Oj! Det här blir inte lätt! Hur ska jag kunna skriva om den här boken och förmedla min känslor? Hur kan det jag skriver göra boken rättvisa?

Ja, det är med viss tvekan jag skriver om A.L. Kennedys Day här, för det är ingen lätt bok att skriva om. Det känns som om hur mycket jag än försöker så kommer jag inte kunna förmedla hur j****a bra den är!

Sommaren 1949 har Alfred (Alfie) Day anmält som statist till en filminspelning om andra världskriget. Han Ã¥tervänder för att han mÃ¥ste, för att överleva. Väl pÃ¥ plats i Tyskland väcks minnena till liv…

Alfie Day tar värvning innan han hinner bli inkallad. Han har knappt Ã¥ldern inne, men ser ingen annan utväg. Han mÃ¥ste bort frÃ¥n hemmet, med en far som misshandlar och hotar och en mor som han älskar men inte förmÃ¥r skydda. Alfie hamnar som  sergeant i brittiska flygvapnet och fÃ¥r uppleva krigets fasor pÃ¥ (alltför) nära hÃ¥ll, samtidigt som hans besättning blir den familj han sÃ¥ länge saknat och önskat sig. Han ser till att fÃ¥ lära sig slÃ¥ss för att en dag kunna ge igen pÃ¥ sin far. Under en permission tjuter flyglarmet och i skyddsrummet träffar han Joyce, som han genast blir totalt förälskad i. Joyce är redan gift, men med en man som inte träffat pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r och som hon inte ens vet om han fortfarande är i livet. Joyce blir Alfies ljusa minne under flygningar och hÃ¥ller mardrömmarna borta, samtidigt som han – förstÃ¥s – är osäker pÃ¥ henne och vad hon vill med honom.

Det här är en uppväxtskildring och en skildring av vad krig gör med människor. Den hade kunnat vara dyster och svårmodig, men känns ändå ganska ljus och hoppfull. Det finns kärlek i Alfies liv och det är de två kvinnorna i hans liv, först hans mor sen Joyce, som är hans livlinor. Jag vet inte varför jag kommer att tänka på Forrest Gump när jag läser Day, men där finns någon gemensam beröringspunkt. Kanske är det att båda huvudpersonerna har ett drag av anti-hjälte över sig och att de verkar inslängda i en brutal värld som de inte verkar förstå.

Jag hoppas att den här boken hittar sina läsare. Och att de inte lÃ¥ter sig avskräckas i första taget. Det är nämligen inte en alldeles enkel bok att komma in i – med sina monologer, sitt växlande mellan att skriva om huvudpersonen utifrÃ¥n olika person singularis (man, han, jag) och sin miljö (krig?!). Men, mina vänner, det är en bok värd att kämpa för. Plötsligt sÃ¥ känner man hur berättelsen om Alfie Day griper tag i en och man vill bara veta hur det ska gÃ¥ för honom! Och det är fler än jag som sett dess storhet. Framsidan täcks av utmärkelser som boken vunnit och det är kul att ett nystartat förslag som Bastion fÃ¥tt möjligheten att ge ut den.

 

PS. En eloge till översättaren Marianne Öjerskog som måste ha haft ett hästjobb med texten!

The Graveyard book av Neil Gaiman (ni vet han med Coraline?) är en fantastisk berättelse för alla Ã¥ldrar! Jag är helt knockad av Gaiman sätt att fantisera ihop en makalös story sÃ¥ att den inte känns alltför otrolig ändÃ¥. Pojken pÃ¥ kyrkogÃ¥rden heter Nobody Owens, kallad Bod. När han var en mycket liten bebis mördades hans mamma, pappa och storasyster. Han själv överlevde och hamnade av en slump (?) pÃ¥ en gammal kyrkogÃ¥rd, som inte längre används som gravplats men som strövomrÃ¥de. Där gavs han ”The freedom of the graveyard”, vilket gjorde att han kunde se de döda. För kyrkogÃ¥rden befolkas av spöken, gastar, häxor. Ett par, Mr och Mrs Owens, som gick bort innan de hann fÃ¥ nÃ¥gra egna barn, Ã¥tar sig föräldraansvaret. Men eftersom de är spöken kan de inte lämna kyrkogÃ¥rden och det är ju nödvändigt för att kunna se till att Bod fÃ¥r det han behöver (mat och kläder t ex). Därför blir Silas, en man som varken är död eller levande, enligt han själv, Bods särskilde mentor. Men Bod mÃ¥ste ständigt vara pÃ¥ sin vakt. Han vet att mannen som dödade hans familj inte ger sig förrän han haft ihjäl Bod.

Jag vågar faktiskt sticka ut hakan lite och säga att det här är bättre än Coraline! Gaiman lyckas kombinera spänning, smarthet och djup i en berättelse som är svår att släppa. Egentligen är den nog skriven för mellanåldern men låt inte det hindra er från att läsa den här! Ni kommer garanterat att bli underhållna och berörda. Lovar!

Ã…h, vad jag tycker om Bodil Malmsten! Hennes tredje sÃ¥ kallade loggbok, De frÃ¥n norr kommande leoparderna, läser jag med ett ständigt leende pÃ¥ läpparna. Jag vet inte varför, men hennes böcker mÃ¥r jag bara sÃ¥ bra av! Det är en lyxig känsla att hÃ¥lla i den vackert formgivna boken med sidenband och pärmen av handgjort papper. Sidorna är tjocka och matta, nästan lite gula. Rent estetiskt är det en bokmals vÃ¥ta dröm. Och innehÃ¥llet är alldeles, alldeles underbart! Som en fin chokladask i bokform! Och liksom en sÃ¥dan avnjutes boken bäst lÃ¥ngsamt – men det är svÃ¥rt, för det är sÃ¥ bra! Klokheter, blandas med underfundig humor och skarpa iakttagelser av världen omkring oss. Som det här med dammsugarpÃ¥sar! Efter att Bodil Malmsten ondgjort sig över den pÃ¥sfria dammsugaren (var tror tillverkaren egentligen att allt damm tar vägen? Jo, överallt, när man öppnar apparaten!) meddelar hon nÃ¥gra sidor längre fram att den franska tidskriften Psychologies skriver att man blir lycklig av damm:

”I damm finns en godartad bakterie med namn Mycobacterium vaccae som aktiverar neuroner och frigör serotonin när man andas in den. Men att uppfinnaren av den pÃ¥sfria dammsugaren skulle gjort sin uppfinning för att sprida lycka tror jag inte ens den lyckogalna redaktionen för Psychologies har haft en tanke pÃ¥.”

Hon är också väldigt kritisk mot Nicolas Sarkozy, beskriver regiarbetet när hennes text ska bli teater och berättar kärleksfullt om grannparet och om de blickar av tyst samförstånd som bytes med grannfrun när mannen går igång. Liksom jag, så tycker B.M att mindfulness, d v s medveten närvaro, låter klokt. Men konstaterar samtidigt att var det inte precis det hennes mormor sa till henne, att ta en sak i taget, blott ett ögonblick i sänder? Jo visst! Nya ord på gamla kunskaper!

Hon får mig också att tänka till. Som här, t ex:

”Svenskar som hört att jag flyttat frÃ¥n Finistère frÃ¥gar om jag har flyttat hem.
‘Har du flyttat hem?’
Och jag fÃ¥r mitt vanliga problem med hem. Det är ju sig själv man flyttar och alltsÃ¥ flyttar hem till. Fast pÃ¥ en annan plats.”

Så trots att boken slutar med en ny flytt i sikte, känns den här boken mycket mer positiv än Sista boken från Finistère gjorde.

 

 

Exilrumänskans, tillika årets Nobelpristagare i litteratur, Herta Müllers Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv är min allra första bekantskap med författaren. Den är inte helt lätt att ta sig igenom, utan kräver sin tid. Egentligen är det inte språket som lägger hinder i vägen, tror jag, snarare är det hennes ständiga tidsförflyttningar som kräver en viss koncentration.

Herta Müllers roman handlar om förtryck och diktatur och om människorna som lever mitt i denna brutala verklighet. Vem som är angivare vet man aldrig. Därför gäller det att aldrig slappna av helt. Och att leta efter (osynliga) tecken bland omgivningen. Det kan göra vem som helst galen. Det blir t ex grannfrun, fru Micu. Eller så kan man ägna dagarna åt att supa sig full och driva omkring ute på gatorna, som berättarens man, Paul. Hur som helst, de dagar man blir kallad till förhör är de dagar man helst inte hade velat träffa sig själv. Eller någon annan heller, för den delen.

Det här är inte en historia som är skriven med en tydlig början – mitten – slut. Tvärtom är det glimtar ur en tillvaro. Korta fragment av händelser finns kvar när jag slÃ¥r igen boken. Som berättarjagets väninna Lilli som äntligen fann Den Stora Kärleken hos en mycket äldre officer, men som slutade sönderskjuten, pÃ¥ flykt. Eller knappfabrikens tillsynsman Nelu, som efter att ha blivit avvisad tar den gruvligaste hämnd och rapporterar till säkerhetstjänsten om sina komprometterande, sÃ¥ kallade ”fynd”.

På bloggen Barnboksprat kan man tävla om den här fina boken fram till och med den 30 november. Det här är en fylla-i-bok för mammor, till sina barn och jag VILL ha, så mycket! Jag älskade (älskar?) att fylla i Mina Vänner-böcker som liten och jag tror att det här kommer att bli en liknande upplevelse, om jag får möjligheten. Och tänk vad kul för mina barn att läsa när de blir lite äldre! Vill du också tävla, kika här för vidare info.

Undrar om det finns en bok för papporna också..?

Nu har jag läst vad som har kommit härnäst (se mitt inlägg om Sadie Jones debutroman The Outcast) och jag gillar! Mycket!

En del likheter finns mellan The Outcast och Small Wars: Båda utspelar sig på 1950-talet. Intressant nog skriver Sadie Jones även den här gången (mest) utifrån mannens perspektiv. Det är den manliga huvudpersonen som till största delen får berätta sin historia. För en kvinnlig författare känns det lite otippat.

Hal är lyckligt gift med Clara. Tillsammans har de två tvillingdöttrar på 1,5 år. Hal är major och anställd i den brittiska armén. Han har nyss haft tjänstgöring i Tyskland och nu befinner de sig på Cypern där de försöker hålla den grekiska gerillan i schack, som vill se ett självständigt Cypern. Clara finner sig stoiskt i livet som soldathustru. Trots att Cypern saknar bekvämligheter, att hennes grannars ständiga gräl hörs genom de tunna väggarna och att hon inte alls kan kommunicera med barnflickan, härdar hon ut. Dels av kärlek till Hal, men också för att det är vad som förväntas av henne.

Hal drömmer om ett riktigt krig och jämför sig ständigt med sin far och svärfar som faktiskt fick uppleva riktiga strider (andra världskriget). Men så utlöses en rad händelser som komplicerar situationen. Hal tycks fjärma sig från Clara. Han beter sig agressivt och för första gången blir Clara rädd för mannen hon är gift med. Och när deras stabila tillvaro väl börjar gunga, verkar katastrofen snart oundviklig.

Small Wars handlar om hur det man undanhåller för sig själv och andra till slut bubblar upp till ytan när den existensiella ångesten blir för svår att uthärda. Att kärlek inte är tillräckligt om man inte kan prata med varandra. Hur lätt det är att såra någon, när man avgör vad som är bäst för den andra utan att ha en dialog. Jag tycker mycket om Sadie Jones sätt att få sagt mycket mellan raderna. Och jag älskar att läsa om 50-talet! Lite påminner Small Wars om Richard Yates Revolutionary Road, men utan bitterhet och med en något större förståelse mellan makarna. Hur som helst, helt fantastisk författare är hon, Sadie Jones!

Idag är en sÃ¥’n dag dÃ¥ jag inte alls har känt mig pÃ¥ topp. Imorse mÃ¥dde jag illa och fick knappt i mig nÃ¥n frukost. Halv 10-kaffet byttes mot grönt te med citron. Och sÃ¥ har jag frusit. Men sÃ¥ kommer jag hem med ungar och tunga kassar och hittar det tredje Pocket & Prassel – paketet i brevlÃ¥dan! Lycka!

Och den här gÃ¥ngen tror jag att min kära hemliga bokvän har överträffat sig själv. Snacka om la grande final! Jag fick tvÃ¥ pocketböcker: Alice Munros Kärlek vänskap hat och Delphine de Vigans No och jag. Ingen har jag läst och bÃ¥da VILL jag läsa – vilken lyckad kombo! Jag mÃ¥ste säga att du verkligen har fingertoppskänsla för vilken typ av böcker jag gillar! Men inte nog med detta, där lÃ¥g dessutom tre olika kryddblandningar, gojibär (aldrig smakat men tror de blir smaskens i müslin!), Center mörk, Lindts mörka choklad med moussefyllning SAMT en burk Kusmi-te (mitt favvo-te!). Och jag mÃ¥dde genast MYCKET MYCKET bättre! Tack sÃ¥ jättemycket!!!

Med kortet fick jag några ledtrådar så nu ska jag ut på surf-span!

Händelser vid Green Oaks galleria börjar med 1980-tal. Vi fÃ¥r träffa 10-Ã¥riga Kate som bor ensam med sin mormor och som drömmer om att bli detektiv. Fel av mig, Kate är redan en etablerad detektiv. Hon och apan Mickey tillbringar all sin lediga tid vid Green Oaks galleria. Med anteckninngsblocket i sin hand spanar hon pÃ¥ misstänkta. Köpcentret byggdes när fabriken, som dessförinnan upptog marken, lades ner. Nu är nya tider och folk trängs i affärerna. Kate är övertygad om, att om hon bara är tillräckligt uppmärksam sÃ¥ kommer hon att kunna förhindra ett brott. Och när hon gjort det kommer alla – inklusive polisen -att inse vilken resurs hon är och hennes detektivbyrÃ¥ kommer att blomstra. Kanske skulle hon dÃ¥ ha rÃ¥d att annonsera pÃ¥ bussen? Och köpa avlyssningsutrustning? Kanske t o m ha ett riktigt kontor? Men en dag händer det nÃ¥got. Kate försvinner spÃ¥rlöst.

Tjugo år senare arbetar Lisa som biträdande chef på en skivaffär i gallerian, ett jobb hon fullkomligt avskyr. Hon bor tillsammans med sin pojkvän, men börjar inse att han inte är mannen i hennes liv. En kväll efter jobbet har hon glömt nycklarna och irrar omkring i de enorma personalkorridorerna, stöter hon på säkerhetsvakten Kurt. Han känner sig orolig för att han inte har lyckats hitta den lilla flickan som han såg på sin monitor en natt. Hon hade en väska runt axeln där en liten apa stack upp. Hon såg inte ut som en som hade rymt hemifrån, men det fanns ändå något hjälplöst över henne. Kates försvinnande är något som de båda har minnen ifrån och tillsammans beslutar de sig för att försöka ta reda på vad som egentligen hände.

PÃ¥ knappt 300 sidor lyckas den brittiska debutanten Catherine O’Flynn visa hur samhället förändrats de senaste tjugo Ã¥ren, skildra arbetarklassens lojalitet och yrkesstolthet, kombinera en deckargÃ¥ta med kraschande förhÃ¥llanden och sorg och framförallt lyckas hon med att hÃ¥lla ihop alla trÃ¥dar. Imponerande! Det här är en berättelse som verkligen griper tag om en. Porträttet av 10-Ã¥riga Kate är sÃ¥ pÃ¥ pricken att man genast förstÃ¥r vem hon är. Jag hoppas verkligen att den här boken fÃ¥r mÃ¥nga svenska läsare (internationellt är den redan hyllad) för det förtjänar den verkligen! SÃ¥ missa för allt i världen inte Händelser vid Green Oaks galleria!