Fru E:s böcker

Drygt 200 sidor lång är Delphine de Vigans bok No och jag, men det ryms mycket mellan pärmarna och jag blev mycket förtjust! Faktum är att jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag blev helt betagen av huvudpersonen Lou Bertignac, 13 år, och en högst ovanlig flicka: högpresterande, kreativ och ytterst intelligent. Författaren lyckades verkligen göra henne levande och trovärdig på ett sätt som imponerar.

Lou är det enda barnet. Hennes mamma lider av svår depression efter att ha förlorat Lous lillasyster. Pappan vet varken ut eller in och ingen av dem ser Lou och hennes behov. Lou är minst i klassen eftersom hon har fått hoppa över några årskurser. Hon har inga vänner, alla tjejer i klassen tycker att hon är konstig och den enda som verkar se henne är Lucas, klassens strulpelle som misslyckas med alla prov och sällan kommer i tid.

När hennes lärare meddelar att de ska hålla ett föredrag inför klassen, får Lou ångest. Hon avskyr att redovisa muntligt. På måfå väljer hon att prata om uteliggare, men eftersom hon inte känner till något om dessa beger hon sig ut för att hitta någon att fråga. Hon stöter på artonåriga No som är hemlös och motvilligt ställer hon upp på att låta sig intervjuas. Intervjuerna uvecklas så småningom till en vänskap mellan de två tjejerna och Lou får en idé om att rädda No ur sin svåra situation. Det är förstås inte alls lika enkelt som Lou tror.

Just i skildringen av Lous lite naiva försök att ordna upp Nos liv, blir läsaren varse Lous känslomässiga mognad där det blir uppenbart att hon faktiskt bara är tretton Ã¥r. No blir som ett nytt projekt att ta sig an. Jag fick den här boken av Bokstunder i ett pocketbyte och det var verkligen ett lyckat val sÃ¥ TACK än en gÃ¥ng! Nu ser jag fram mot att Sekwa ska ge ut Tatiana de Rosnays senaste roman, Bumerang, missa inte!! Själv har jag satt den pÃ¥ bevakning pÃ¥ Adlibris…

Jag har läst Doktor Proktors tidsbadkar högt för sonen W, 7 Ã¥r. Det tog sin lilla tid för det är en ganska tjock bok (300 s.) men det var ett kärt ”besvär”! Det här är en skrattfest frÃ¥n början till slut! Berättelsen är sÃ¥ absurd, men samtidigt hänger den väl ihop hela boken igenom. Den röda trÃ¥den är doktor Proktor och hans älskade, Juliette Margarin, som en gÃ¥ng i tiden skildes Ã¥t av den ondskefulle Claude Cliché. Vilken tur att doktor Proktor äger ett tidsbadkar som man, tillsammans med en speciell tvÃ¥l, kan färdas genom tiden med. DÃ¥ är det ju bara att ändra nÃ¥gra saker i förfluten tid sÃ¥ kommer allt att ordna sig! Nja, sÃ¥ enkelt blir det naturligtvis inte. Bulle och Lise upptäcker att om man ändrar nÃ¥got sÃ¥ fÃ¥r de helt andra konsekvenser än de räknat med.

Jag gillar Nesbös humor och lek med orden (att döpa skurken, som förstÃ¥s har alla de typiska skurkattributen, till Cliché är ju mästerligt!). Han skickar mÃ¥nga blinkningar till de vuxna – eftersom de reser i tiden sÃ¥ beger de sig till en massa historiskt välkända platser, t ex Waterloo, och möter kändisar frÃ¥n förr som Jeanne d’Arc. Mycket gÃ¥r ett barn förbi, men jag tror inte att det gör sÃ¥ mycket. Det är inte heller alldeles enkelt att följa med i handlingen alla gÃ¥nger. Den hoppar mellan personer och i tid och det är ett myller av karaktärer att hÃ¥lla reda pÃ¥. Vi fick hjälpas Ã¥t att komma ihÃ¥g vad som hände sist vi läste. Och boken är verkligen en nästintill (minus för de lite för lÃ¥nga kapitlen) perfekt bok att läsa högt! Egentligen är den nog lite svÃ¥r för lÃ¥gstadiebarn, men handlingen och framsidan signalerar ju att  det är en bok för yngre barn (även om de äldre förstÃ¥s säkert skulle gilla den). Det enda trÃ¥kiga med boken är att han  gjort Lise sÃ¥ typiskt tjejig: hon är den som fÃ¥r hÃ¥lla ordning pÃ¥ alla och är lite mer eftertänksam och försiktig av sig. Det vore mer intressant om Bulle hade varit Lise och vice versa.

Besättningen ombord pÃ¥ Skeppet i Stefán Mánis bok bestÃ¥r av bÃ¥de yrkesmördare, förstagÃ¥ngsmördare, drogmissbrukare och smugglare. Var och en omedvetna om den andres bakgrund. Tillsammans ska de segla ner till Surinam frÃ¥n Island. Men snart efter avfärden börjar mardrömslika saker hända och det är svÃ¥rt att lita pÃ¥ nÃ¥gon. Obönhörligt styr fartyget mot sitt mörka öde. Utanför blÃ¥ser hÃ¥rd storm och när skrovet skär genom vattenytan lÃ¥ter det bom-bom-bom…

JodÃ¥, förutsättningarna finns! Mystiska personer pÃ¥ ett fartyg ute pÃ¥ öppet hav i oväder. Ingenstans att ta vägen. Och baksidan utlovar ”tillika delar en psykologisk thriller som en skräckupplevelse i Stephen Kings anda”, vilket förstÃ¥s späder pÃ¥ mina förväntningar ytterligare. Tyvärr hÃ¥ller det inte ända fram. Slutet är märkligt, jag förstÃ¥r inte alls sista kapitlet. En annan besvärande omständighet är att fyra karaktärer heter nÃ¥got med Jon eller liknande  (Jon, Jon Karl, Jóhann och Jónas), vilket gör det svÃ¥rt att hÃ¥lla  isär dem.

Det här är den första översatta boken av Stefán Máni,men islänningen debuterade redan 1996 faktiskt. Och visst finns det potential! I efterordet tackar han både King och Sartre, men jag tycker han har en bit kvar, som sagt.

En helt ljuvlig läsupplevelse var Marie-Chantal Longs Kasper och Kapten Mandel … och sÃ¥ den där Mari!  En bok för alla som älskar hundar eller som har upplevt svartsjukedrama!

När hunden Kaspers älskade husse plötsligt börjar umgås med den där Mari så glömmer han Kasper. Kapten Mandel blir glömsk och tankspridd och Kasper känner sig försmådd. Själv tål han inte den där Mari och förstår inte varför hon har kommit och förstört allt. Det enda raka är att bli av med henne på något sätt. Men hur? Kasper tänker så det knakar. Och så kommer han på det! Han ska göra de två saker som husse absolut tycker det är det värsta en hund kan göra, nämligen 1. Att äta bajs 2. Att fisa
Men inget gÃ¥r som Kasper har tänkt sig… men det blir ganska bra ändÃ¥!

Det här är en bok med tänkvärd handling och den perfekta julklappen för de alla barn som kan läsa, men inte vill ha så mycket text (tänk LasseMaja). Eller varför inte läsa den högt tillsammans?

PS. Ett tips för de äldre ungdomarna, kolla upp Ingenmansland och fortsättningen Döden finns liksom av samma författare.

Betyget 7 av 10 gav jag Utrop av Celinè Curiol när vi träffades i bokcirkeln i veckan. Jag tyckte väldigt mycket om den, mest positivt och det visade sig att vi alla hade många åsikter om boken. Utrop engagerar verkligen och är en perfekt bok att diskutera. Dessutom tror jag läsaren vinner på det. Det här är en bok med som rymmer mycket mellan raderna och tolkningarna kan variera. Så alla ni bokcirkel-människor där ute, har ni idétorka vilken bok ni ska läsa, välj Utrop!  

Handlingen är denna: En fyrtioårig kvinna*, som vi aldrig får veta vad hon heter, arbetar som utropare på en tågstation i Paris. Hon har full koll på sitt jobb: kommer aldrig för sent eller säger fel i högtalaren. Men privat är livet desto skakigare. Hon är hemligt förälskad, eller snarare besatt, i en killkompis som redan bor ihop med en kvinna. Den här mannen verkar å sin sida vara fast i en struktur som kväver honom, men han förmår inte att göra sig fri eftersom förhållandet samtidigt är en trygghet. I övrigt är mannen förvånansvärt oskarp, det är kvinnan och hennes känsloliv som står i centrum. Den obesvarade kärleken till mannen försätter indirekt kvinnan i utsatta situationer när hon följer med okända män i Paris mörka nätter. Hon söker sällskap som inte förpliktigar och flyktiga bekantskaper som inte kräver något i gengäld, men som ändå bekräftar henne. En gång tidigare har hon öppnat sig för en väninna och berättat om övergreppet i tonåren, men förtroendet skapade en oöverstiglig barriär mellan kvinnorna.

Som alltid med franska böcker så känns det lite pretto emellanåt. I ärlighetens namn så kanske det är mina förutfattade meningar som skymmer eller kanske finns det ett särskilt franskt sätt att skriva böcker på. Det här är ändå en lättläst bok, sett till texten. Den är inte heller nattsvart eftersom Celinè Curiol beskriver detaljer och skeenden med en mörk dråplighet. Slutet är öppet och man kan tänka sig flera scenarion, jag väljer att tolka det som att hon äntligen blir fri.

* Jag vet att jag har läst det någonstans i boken, men jag, liksom övriga i bokcirkeln föreställde oss henne mycket yngre, ca 25-30 år.

 

När Agnes flyttar frÃ¥n Stockholm till UmeÃ¥ med sin familj, bestämmer hon sig för att allt ska bli annorlunda, särskilt hon själv. SÃ¥ efter sommarlovet, när hon börjar tvÃ¥an i gymnasiet, är den tystlÃ¥tna tjejen som ingen la märke till borta. Nya Agnes är glad och sprallig och ”helt normal”! Snart är extrajobb fixat och tack vare grannkillen har hon hittat nÃ¥gra att hänga med. Men det är tröttsamt att hela tiden gÃ¥ omkring och lÃ¥tsas vara nÃ¥gon man inte är och framförallt blir det svÃ¥rt när man blir kär, pÃ¥ riktigt.

Johanna Lindbäcks Tänk om det där är jag är feel-good för tonåringar och nostalgiska vuxna! För visst blir man påmind om hur himla kul man hade det på gymnasiet, trots den ständigt lurande osäkerheten som poppade upp då och då. Det är en varm och härlig känsla genom hela boken och det är befriande att läsa en tonårsbok om en ganska vanlig tjej, utan en massa familjeproblem. Och jag gillar moralsentensen som kommer fram, utan pekpinnar: Det funkar inte i längden att spela någon annan och man måste vara sann mot sig själv för att kunna bli omtyckt av andra. Dessutom, man duger som man är.