Fru E:s böcker

Jag finns heter Maja-Maria Henriksson debutbok, som bygger delvis på självupplevda händelser. Den handlar om Johanna, 14 år och hennes vidriga vardag. I skolan trakasseras och misshandlas hon på alla tänkbara sätt av Vedin och Martin, som aldrig vågar göra något på egen hand men lyder Vedin som en väldresserad hund. Det finns förstås en massa andra klasskompisar som alltid vänder bort blicken eller tycker att Johanna får vad hon förtjänar. Johanna försöker hålla fasaden uppe och spelar med när Vedin tafsar på henne inför alla, men i hemlighet har hon noga tänkt igenom vilka kläder hon ska ha på sig på morgonen, flera lager så att inte Vedins smutsiga händer kommer innanför. Visst finns det vuxna som ser, men eftersom Johanna intalar alla att allt är lugnt är det ingen som vågar (orkar) reagera.

Och inte är det bättre hemma, med en mamma som är psykiskt sjuk och växlar lika snabbt i humöret som en kamelont ändrar färg. Och så finns Linus, hennes lillebror som hon älskar och vill skydda från allt ont. Det svider när man läser, men så till sist inser Johanna att det inte finns någon hjälp att få, inte från lärarna, inte från klasskamraterna och särskilt inte från sin mamma och någonstans får hon kraft att bita ifrån mot Vedin och hans hantlangare. och faktiskt mot sin mamma. Revansch är alltid härligt och boken slutar därför hoppfullt. Det är skönt. Jag gillar också att Maja-Maria Henriksson inte psykologiserar över orsakerna till att Vedin gör som han gör. Visst antyds det att han inte heller mår så bra, men vi slipper se offerkoftan på honom. En helt klart godkänd debut!

  * I dubbel bemärkelse! Jag har varit lite lat med bloggandet på sistone – men läst har jag gjort!

Det är någonting med berättelser om syskon som alltid fascinerar mig. Kanske är det i den inbyggda spänning som inte sällan präglar en syskonrelation? Eller i konkurrensen dem emellan som ovillkorligen finns där?

Susan Hill är en helt ny författare för mig. Jag kände igen hennes namn, men det var BTJ:s positiva annotation som gjorde mig nyfiken. The Beacon är huset på landsbygden som de fyra syskonen: Colin, May, Frank och Berenice växte upp i. Till en början är det äldsta systern May som berättar. Hon är en ”hemma-dotter” i femtioårsåldern och när boken börjar dör mamman som hon skött om i alla år. May är ensam kvar i huset och börjar ringa sina syskon för att berätta vad som hänt. Ja, alla utom till Frank. Han har, av okänd anledning, ingen kontakt med de övriga syskonen. Något har hänt, men vad får läsaren först veta mot slutet av boken. May börjar minnas sitt liv och ser tillbaka på det med en blandning av vemod och acceptans. En gång i tiden så gjorde hon ett försök att bryta upp från hemmet för att studera i London, men där kom demonerna i kapp henne och hon började få vanföreställningar och svår ångest. Så fort hon återvände till The Beacon på sommarlovet, mådde hon genast mycket bättre. Och av rädsla för att utmana sin hälsa, så blev hon kvar med föräldrarna när de andra syskonen flyttade hemifrån.

Det här är en kortroman på ca 150 sidor. Jag gillar Susan Hills förmåga att med enkla ord säga så mycket, hon är ordeffektiv. Språket är lätt, men rymmer undertoner och mycket blir outsagt. Det blir mycket läsande mellan raderna. elst av allt skulle man diskutera den med någon annan för att riktigt förstå allting, tror jag.  På bokomslaget  står det ”Magnificent… richly satisfying… a little masterpiece” och jag tycker om, men tycker kanske att ”mästerverk” är att ta i.

Mattias Ronge har helt nyligen debuterat som författare med romanen Tittaren. Och vilken debut! Killen kan verkligen skriva så att ångesten känns fysiskt i mig och hjärtat slår snabbare! Jag gillar allt: språket som är träffsäkert, den svarta humorn (det är roligt, men ändå inte, liksom), storyn  där alla lösa trådar som så småningom bildar ett nystan, känslorna som griper tag i läsaren MEN jag har en liten invänding: Omslaget! Huh, så tråkigt. Visserligen illustrerar den väl huvudpersonens kollaps, men den gula färgen mot det grå, författarens namn i kursiv stil… Det känns som om det är valt för att locka till sig manliga läsare. Men risken är att den blir bortvald av både män och kvinnor. Nej, det var inte alls väl valt. Och ska jag vara lite petig så tycker jag detsamma om titeln. Det skulle vara intressant att höra vad andra tycker och tänker om detta…

Nåja, en mycket bra bok är det i alla fall, som överraskade mig ordentligt!

Huvudpersonen är Marcus Tirén: drygt trettio, gift med en underbar fru som han har en fyraårig dotter med (och ett barn till på väg), lägenhet i Vasastan, många vänner och framförallt oerhört framgångsrik på jobbet som ett slags konsult som rycker in och hjälper kunden att hantera massmedia vid uppsägningar, nedläggnningar och andra kriser. Allt verkar gå Marcus väg! Men en dag blir han vittne till hur en man segnar ned, livlös, på gatan och denna otäcka upplevelse får den svaga antydan till oro som Marcus Tirén känt, utvecklas till ångest, social fobi, paranoia och tvångstankar. Inte allt på en gång, naturligtvis, men långsamt går Marcus mot sin egen undergång. Vad är det då som gör honom så rädd och orolig? Jo, att framstå som en bluff inför andra. Att inte fixa det, att tappa greppet. Till en början lyckas han faktiskt hålla det under kontroll: han har alltid med sig en plastpåse eftersom han plötsligt kan bli åksjuk, även om han sitter still och han försöker hela tiden parera ångesten och hitta (tillfälliga) utvägar för att lösa jobbiga vardagssituationer. Men så föds den andra dottern och Marcus ser direkt vem hon liknar: den döde mannen på gatan vars liv han inte lyckades rädda.

Som läsare lider man med Marcus Tirén och vill så gärna hjälpa honom, men inser förstås att det inte går. I stället får man bevittna hur Marcus smulas sönder under stressen och ibland är det faktiskt riktigt roligt, på ett lite makabert sätt. Som när Marcus ska handla i mataffären, men inte lyckas få med sig en enda vara. Eller när han försöker prata om sin åksjuka med sina närmaste vänner, Peter och Vincent. Och jag gillar som sagt Mattias Ronges språk, som stundtals är riktigt vackert:

”Irinas röst var låg. Nästan så att den inte hördes. Waclaw önskade att den inte hade hörts. Då hade han inte behövt svara. I nästan ett helt år hade han varit arbetslös. Sonen, Mateusz, var utflugen sedan länge och Waclaws fru hade flugit ut hon också. Mycket hade flugit ut, kändes det som, och inget särskilt hade flugit in. Det hade varit ett långt och ensamt år.”

Titeln, Tittaren, anspelar på händelsen med mannen på gatan. Att Marcus gick från att vara en ”do-er” till att bli en overksam tittare, som bara stod på sidan och tittade på och vad den insikten förde med sig. När man som läsare förstått det, så funkar den ju. Men innan man gjort det så kändes den bara underlig. Nog om detta: Tittaren är en förbaskat bra bok som förtjänar mycket uppmärksamhet och många läsare! Så Mattias Ronge kan andas ut och njuta av framgången men han får absolut inte vara klar – jag vill ha mer!

Svartvintern är Marianne Cedervalls fristående fortsättning på Svinhugg, som jag gillade jättemycket. Tyvärr känns inte Svartvintern lika rolig. Affirmationer och spådomar under Hervors ledning känns lite påklistrat i den här berättelse och Miriams tvehågsenhet kring detta känns bara tjatigt och ointressant. Bättre är Hervor när hon svär och tar sig en sup – då känns hon igen!  Jag har också lite svårt att komma in i berättelsen den här gången. Tycker att det är svårt att hålla i sär personerna och dessutom retar jag mig på alla klichéer som används flitigt, inte minst när det gäller byinvånarna i Kuivalihavaara, dit Miriam flyr efter att ha skadat en friare oavsiktligt med sina tankar. Hervor, som stannat kvar i New York, kommer förstås och gör Miriam sällskap. Det är ju trots allt hennes hemby och platsen där Miriam tjänstgjorde som läkare innan hon blev lurad på alla sina pengar. Och byn där de två blev riktigt goda vänner.

I Kuivalihavaara finns den obligatoriska (?) skoteraffären, frisörsalongen, Konsum och förstås ett nedlagt hotell, som haft sina glansdagar en gång i tiden, men inte så mycket mer. De som bor där är som inskränkta norrlänningar mest*: en försupen arbetslös hustrumisshandlare, en predikant, en halvkorkad sladdertacka till frisör, två helylle-tanter som bjuder sina gäster på nybakade brödkakor och som spelar Yatzy tillsammans om kvällarna och så då ägaren till skoteraffären som är riktigt reko.  Jag blir så trött. Mitt i allt detta så kommer den homesexuelle operasångaren Ralph Sörarve till byn och har planer för det förfallna hotellet som han ärvt av en mystisk beundrare. Det rör förstås om i grytan, ja, ni kan själva räkna ut vad som händer. Det hela är minst sagt förutsägbart. Visst är det lite småtrevligt rakt igenom, lite Änglagårdskänsla, men det är en bok som man kan vara utan (faktiskt!). Tycker jag.

* Hoppas att ni förstod min ironi

Precious av Sapphire är bioaktuell nu och har gjort succé. Så väl kritiker som publik verkar vara överens om att det är en fantastisk film. Boken är i alla fall fantastisk! Men nästan outhärdligt smärtsam att läsa. Det gör fysiskt ont i kroppen att läsa om alla övergrepp och den kärleklöshet som Precious växer upp i:

”Jag fick gå om en klass när jag va tolv för jag fick barn med farsan. Det va 1983. Jag va inte i skolan på ett år. Det här kommer att va mitt andra barn.”

Mitt i allt elände så finns det ändå en del ljusglimtar. Som när Precoius kommer till den förberedande klassen och får Miss Blue Rain som lärare. Miss Rain ser till individen och lyckas hos alla trasiga tjejer se vad just de är bra på och lyfta fram det och därmed öka självkänslan några kilo hos sina elever. Samtidigt ställer hon krav. Skriv, skriv, skriv!  Och kämpa! Och Precious som knappt är läs- och skrivkunnig när hon kommer till klassen, skriver och kämpar. Hon skriver om sin uppväxt, hennes föräldrar och om sina två barn, som hon älskar: Lilla Mongot, som har Downs syndrom och inte bor hos henne och Abdul. Precious kämpar för sig själv och sina barn. Målet är att båda barnen ska bo hos henne, att hon ska få en utbildning och ett jobb så att hon kan försörja sig. Inte särskilt höga mål, kan man tycka, men för Precious och andra i samma utsatthet, måste hon inte bara besegra sina egna begränsningar, utan måste också övertala kuratorn (och därmed soc.) att ge henne chansen att gå klart i skolan, i stället för att bli tvungen att börja jobba inom äldreomsorgen och ”torka skiten på vita gamlingar”.

Boken som jag läste hade en engelsk parallelltext, men jag valde att läsa den svenska översättningen ändå eftersom den engelska texten innehåller en mängd gatuslang från 1980-talets USA. Dessutom är texten som om det faktiskt vore Precious som hade skrivit den, med stavfel, ofullständiga meningar etc. så jag kände att mycket av språkets nyanser skulle gå mig förbi, om jag läste på engelska. Just sättet att berätta gör att Precious ger känslan av att vara en biografi över en verklig person, men egentligen har den fiktiva Precious lånat sin karaktär av en mängd personer som författaren mött i sitt arbete (bl. a. som lärare och socialarbetare).

Jag hörde Sapphire intervjuas på Skavlan och då berättade hon att mammans sexuella övergrepp inte finns med i filmen, eftersom det var alltför ”vågat” för den amerikanska filmpubliken. *SUCK* Själv ville Sapphire med mamman illustrera att (sexuella) övergrepp inte är ett manligt beteende utan att det handlar om att manifestera sin makt, vilket gäller även för kvinnor.

Precious är ingen enkel bok att ta sig igenom, men det är definitivt en bok som stannar kvar efter att man har läst den. Jag imponeras av den mänskliga överlevnadsförmågan och i min föreställning så blev Precious framtida liv bra. Hon lyckades göra standardproven och fick läsa vidare på universitetet. Hon kunde ta hand om båda sina barn och levde länge innan hon utvecklade AIDS. Slutet är nämligen öppet och då får läsaren fortsätta berättelsen själv.

Jag har ju tidigare hyllat Simon Becketts deckardebut Dödens kemi och därför var det inte helt oväntat att jag ville läsa del 2, Skrivet i eld, och det har jag gjort nu!

David Hunter arbetar nu som rättsantropolog på heltid och har flyttat till London med Jenny. Men Davids resande tär på förhållandet och inte blir det bättre när han blixtsnabbt kallas till ön Runa i Yttre Hebriderna, i stället för att återvända hem efter ett uppdrag. På den vindpinade ön Runa har en f d poliskommissarie hittat resterna av en bränd människokropp i en enskilt belägen stuga och polisen på fastlandet vill först ha Davids utlåtande, innan de sänder dit ett mordteam. Är det en olycksplats eller har någon bragts om livet avsiktligt?  Till sin hjälp har David Hunter polisintendent Fraser, en halvt alkoholiserad och trött man som gärna gör så lite som möjligt, samt Duncan, en ung och ambitiös polisassistent.

Det är förstås ett mord och David Hunter får löfte om att polischefen ska skicka dit förstärkning från fastlandet. Men dessa planer går i stå när det blåser upp en storm kring ön, den värsta på länge. Förbindelserna med fastlandet bryts och Runa blir helt isolerad från omvärlden. Och någonstans går en mördare lös.

Det här är rafflande spänning till de allra sista sidorna. Upplösningen är lite väl otrolig, men det är de ju inte alls sällan i deckare. Det gör inte så mycket, tycker jag. Vägen dit är klart intressant! David Hunter är en rättskaffens karl, utan att för den skull vara naiv. Ön Runa utgör en perfekt plats för ett mord och stormen gör stämningen kuslig. Inte blir det sämre av att ön befolkas av en mängd original och att det finns spänningar bland invånarna. Det är en ganska våldsam pusseldeckare, men Simon Beckett kan sitt hantverk. Med beröm godkänt!

Jag har våndats inför att skriva ett inlägg om den senaste läsningen i bokcirkeln, Walden av Henry David Thoreau*, men nu är det dags!

Henry David Thoreau lämnade civilisationen under två år på 1840-talet då han byggde en oanselig stuga vid skogstjärnen Walden i Massachusetts. Där levde han i största enkelhet med naturen, under årstidens växlingar. Han levde på vad skogen hade att erbjuda (bär, nötter, djur), fiskade och odlade bönor (som han fick slita ordentligt med för att kunna skörda så småningom). Inget lyxliv alls, utan endast det absolut nödvändigaste. Alldeles isolerad var han inte. Han hade kontakt med byborna, fick besök av förbipasserande fiskare och poeter (!) och dessutom hade Den Nya Järnvägen dragits alldeles i närheten. Just järnvägen utgör en intressant kontrast, inte minst som en metafor för det moderna, föränderliga samhället.

Det här är ingen roman i egentlig mening, utan mer en essä. Boken tillkom några år efter erfarenheterna från Walden, så en del är säkert tillrättalagt. Det hårda livet som Thoreau måste ha levt, ter sig förvånansvärt komplikationsfritt i efterhand. Det är svårt att recensera boken eftersom den är väldigt spretig: ömsom naturromantiska poem, ömsom samhällskritisk, ömsom moraliska diskussioner, ömsom ekonomiska reedovisningar… Henry David Thoreau har en bitsk, lite ironisk ton som emellanåt faller över i ett slags mässande. Han anser sig veta hur man ska bli sant lycklig, det är bara att leva som han gör, anspråklöst och inte göra mer än man behöver för att klara uppehället. Och framförallt, inte vara anställd av någon utan arbeta för sig själv. Inte sällan är det detta som jag blir mest provocerad över. För det första, det är lätt att reta sig på människor som anser sig moraliskt överlägsna andra som ännu inte förstått det de själva redan har begripit. För det andra, Henry David Thoreau levde ensam, utan ansvar för familj. Dessutom hade han en viss ekonomisk trygghet att falla tillbaka på. Dessutom, marken han byggde på fick han till skänks av markägaren. Det är inte alla som kunde köpa sig en jordlott!

Helt klart har han vissa poänger i sitt resonemang, men ofta druknar man i liknelser och utvävningar. Tanken att lämna allt och återgå till någon slags ursprunglighet är också spännande. Alltför ofta framstår dock Thoreau som en gnällig översittare som slår sig för bröstet inför allmänhetens dumhet. Inte alls särskilt sympatiskt. Boken var inte heller särskilt lättläst. Ofta kom jag på mig själv att tänka på mig själv att tänka på annat. Ofta blev jag dessutom oerhört sömnig när jag läste i den. Men boken tog sig lite mot slutet, tyckte jag. Kanske var det jag som vande mig vid Toreuas sätt att skriva? Men egentligen sa förordet och efterordet mig mer än själva Walden. Summan av kardemumman: jag är glad att jag (äntligen) har läst Walden … men jag gör inte om det!

* Översättaren Peter Handbergs förord upplyste mig om att författarens efternamn inte alls ska klinga franskt utan uttalas som engelskans thorough

Den här fina utmärkelsen till höger har jag fått av Boksnoken! Jag känner mig självklart mycket hedrad så tack för den! Motiveringen som Boksnoken ger de bokbloggar hon valt är denna: ”Jag skickar awarden vidare till följande bloggare (med risk för att de redan fått denna award), helt enkelt för att jag gillar deras bloggar, tittar in hos dem mer eller mindre regelbundet (även om jag är lite dålig på att kommentera ) och har fått en del bra boktips av dem.” Fint som snus, tycker jag!

Reglerna är följande (om man accepterar utmärkelsen):

Först: 7 saker du inte visste om mig:

1. Jag håller alltid gaffeln i höger hand och kniven i vänster, trots att jag är högerhänt.

2. Jag blev en gång utkörd av en lärare eftersom jag bräkte i klassrummet (läraren kallades alltid för Geten bakom ryggen, något han visste och inte gillade)

3. Jag är släkt med Yvonne Ryding på långt håll.

4. Jag såg Nirvana något år innan Curt Cobain dog.

5. Jag tågluffade genom Serbien och Kroatien under inbördeskriget -93.

6. Jag har varit au-pair i Italien.

7. Jag hade alltid kort hår som liten eftersom jag inte fick ha långt hår för min mamma (!).

Jag vet att den här utmärkelsen har cirkulerat på många bloggar redan och tyvärr har jag dålig koll på vilka som redan fått den, men man kan väl få 7 nya intressanta fakta då?! Så, utan inbördes ordning:

Amy på Mitt liv i text och bild  – Amy var personen som jag fick mitt första paket av i mitt allra första pocketbyte! Efter det så brukar jag titta in på hennes blogg då och då. För att kolla läget.

Cissi på Bokstunder  - Och Cissi var min andra erfarenhet av pocketbyte och hon lyckades hitta fyra böcker som verkligen skapade lässug! Vet fortfarande inte riktigt hur hon kunde pricka in dem så rätt?

Boktoka - ger mig alltid nya tips och välskrivna recensioner! Och jag är fascinerad över hur ofta vi har läst samma bok mer eller mindre samtidigt, utan att veta om det. Och så upptäcker vi det när båda bloggar om boken nästan på minuten. Vi tycker inte alltid lika, så det blir alltid intressant att läsa hennes upplevelser.

Utlandsmamman - Vicky som bloggar om sitt liv i Norditalien. Otroligt intressant och jag beundrar henne som vågat ta steget! Jag har också bott i Italien (visserligen bara sex månader) så det är extra roligt att läsa om hennes italienska vardag av den anledningen.

Maria Nygård och hennes Bokbloggen – för att jag är så imponerad över hennes arbete med bokbloggar.nu – den är väl kreativ om något! Och så blir jag lite småavis på hennes driftighet, hon är ju inte ens färdig bibliotekarie än! Var ska detta sluta? (Lyckostar ni som blir hennes framtida arbetskamrater)

Subjektiva Olivia - Gillar bloggnamnet, gillar inläggen, gillar allt!

Paulas böcker  – är en ganska nyupptäckt bekantskap som gav mersmak!