Lionel Shriver har kommit ut med sin fjärde bok på svenska. Titeln är Priset man betalar och den här gången riktar Shriver in sig på den amerikanska sjukförsäkringen och synar obönhörligt dess stora brister. Resultatet blir en väldigt intressant roman och till viss del även en debattskrift. Det märkliga är att det, trots all tragik, också blir riktigt roligt emellanåt.
Shep Knacker har arbetat i hela sitt liv. Han har nyligen sålt det företag som han byggt upp till en avskydd kollega. Shep arbetar kvar som vanlig anställd så länge i kundsupporten. Hela hans liv har han drömt om att lämna allt och börja om på en söderhavsö där man kan leva billigt. Därför har han och hans familj – hustrun Glynis och deras två barn, varav endast sonen bor kvar hemma - levt ytterst sparsamt och semestrarna har varit rekogniseringsresor för att hitta Den Perfekta Platsen. Innerst inne anar nog Shep att det främst är hans dröm och att Glynis aldrig riktigt varit lika entusiastisk över idén. Hon har ständigt hittat olika fel på de ställen de besöker. Han vet också att deras vänner och anhöriga gjort narr av Shep och hans planer bakom hans rygg och att ingen mer än bäste vännen Jackson trott att han ska göra verklighet av sin dröm. Så en dag kommer han hem med tre enkelbiljetter till ön Pemba utanför Zanzibar. Men av Sheps storslagna planer blir intet. Hustrun Glynis har precis fått reda på att hon har en allvarlig form av cancer. Utan Sheps jobb har hon ingen sjukförsäkring och i valet mellan att resa eller rädda sin hustru, väljer Shep det senare. Men behandlingen visar sig bli mycket kostsam. Sjukförsäkringen täcker långt ifrån alla utgifter för Glynis behandling och Shep tvingas både arbeta kvar och börja nalla av sitt sparade kapital. De 800 000 dollar som han sparat ihop och fått från företagsförsäljningen minskar i rasande fart och Glynis blir allt sämre och sämre.
Medan Shep gör allt för att hålla modet uppe, och han är verkligen godmodig på gränsen till mesig, så är bäste vännen Jackson mer kritisk. Han skyller allt på systemet och skatterna. Hur kommer det sig att medelklassen får betala så mycket i skatt, men inte alls får någonting för det? Han har egna erfarenheter av sjukvårdssystemet eftersom hans ena dotter, Flicka, lider av en dödlig sjukdom som långsamt förstör de inre organen. Jackson bryter lätt ut i långa, argsinta monologer och ingen annan än Glynis orkar längre lyssna till honom. Dessutom har han andra problem. Han skulle överraska sin hustru Carol, som han alltid känt sig underlägsen och undrat vad hon ser i honom, med en penisförstoring… och -förlängning… Resultatet blev en katastrof eftersom Jackson trots alla varningar beslutade sig för att göra båda två på en gång för att spara tid och pengar.
Lionel Shriver tangerar samma fenomen som Barbara Ehrenreich beskrev i Gilla läget häromåret när hon skildrar Glynis läkarbesök. Cancern är någon man ska besegra och patienten blir den modiga soldaten som inte får misslyckas. Hur dåliga prognoserna än är ska man alltid fortsätta kämpa och aldrig ge upp. Att resignera inför faktum är inget alternativ. Det är upprörande och lämnar de anhöriga bankrutt. Även sjukförsäkringssystemet i USA är förstås helt absurt. Till slut blir det för dyrt för Sheps chef att låta honom arbeta kvar eftersom hans dyra sjukhusräkningar innebär att försäkringspremien för de övriga anställda mycket högre. Det är svårt att tänka sig att någon verkligen kan tycka att ett sådant system är bra. Det är också en roman om vad som händer med Kärleken när ens älskade får en dödlig sjukdom. Om att stå maktlös brevid och till slut välkomna döden, eftersom den innebär ett slut på lidandet.
Än en gång har Lionel Shriver fått mig att både tänka till och känna under läsningen! Och jag tycker att Priset man betalar är både (o)roande och synnerligen läsvärd. Lionel Shriver måste ha gjort ett enormt arbete med researchen för den här boken. Hon är så väldigt påläst! Jag rekommenderar den starkt!
Författare: Lionel Shriver
Titel: Priset man betalar
Förlag: Ordfront
frue
mars 30th, 2011 at 09:11
Hon är så vass och skärpt att man nästan blir lite rädd för henne. Men alltid angelägen! Ska vänta ut pocketen på den här, dock.
mars 31st, 2011 at 21:18
@snowflake: Jo, hon är väldigt bra på att kännas angelägen. Det är inte alltid man är på humör för såna böcker för de kräver ju i regel en del av sin läsare. Men den här var en perfekt matchning.