Fru E:s böcker

Precious av Sapphire är bioaktuell nu och har gjort succé. Så väl kritiker som publik verkar vara överens om att det är en fantastisk film. Boken är i alla fall fantastisk! Men nästan outhärdligt smärtsam att läsa. Det gör fysiskt ont i kroppen att läsa om alla övergrepp och den kärleklöshet som Precious växer upp i:

”Jag fick gÃ¥ om en klass när jag va tolv för jag fick barn med farsan. Det va 1983. Jag va inte i skolan pÃ¥ ett Ã¥r. Det här kommer att va mitt andra barn.”

Mitt i allt elände sÃ¥ finns det ändÃ¥ en del ljusglimtar. Som när Precoius kommer till den förberedande klassen och fÃ¥r Miss Blue Rain som lärare. Miss Rain ser till individen och lyckas hos alla trasiga tjejer se vad just de är bra pÃ¥ och lyfta fram det och därmed öka självkänslan nÃ¥gra kilo hos sina elever. Samtidigt ställer hon krav. Skriv, skriv, skriv!  Och kämpa! Och Precious som knappt är läs- och skrivkunnig när hon kommer till klassen, skriver och kämpar. Hon skriver om sin uppväxt, hennes föräldrar och om sina tvÃ¥ barn, som hon älskar: Lilla Mongot, som har Downs syndrom och inte bor hos henne och Abdul. Precious kämpar för sig själv och sina barn. MÃ¥let är att bÃ¥da barnen ska bo hos henne, att hon ska fÃ¥ en utbildning och ett jobb sÃ¥ att hon kan försörja sig. Inte särskilt höga mÃ¥l, kan man tycka, men för Precious och andra i samma utsatthet, mÃ¥ste hon inte bara besegra sina egna begränsningar, utan mÃ¥ste ocksÃ¥ övertala kuratorn (och därmed soc.) att ge henne chansen att gÃ¥ klart i skolan, i stället för att bli tvungen att börja jobba inom äldreomsorgen och ”torka skiten pÃ¥ vita gamlingar”.

Boken som jag läste hade en engelsk parallelltext, men jag valde att läsa den svenska översättningen ändå eftersom den engelska texten innehåller en mängd gatuslang från 1980-talets USA. Dessutom är texten som om det faktiskt vore Precious som hade skrivit den, med stavfel, ofullständiga meningar etc. så jag kände att mycket av språkets nyanser skulle gå mig förbi, om jag läste på engelska. Just sättet att berätta gör att Precious ger känslan av att vara en biografi över en verklig person, men egentligen har den fiktiva Precious lånat sin karaktär av en mängd personer som författaren mött i sitt arbete (bl. a. som lärare och socialarbetare).

Jag hörde Sapphire intervjuas pÃ¥ Skavlan och dÃ¥ berättade hon att mammans sexuella övergrepp inte finns med i filmen, eftersom det var alltför ”vÃ¥gat” för den amerikanska filmpubliken. *SUCK* Själv ville Sapphire med mamman illustrera att (sexuella) övergrepp inte är ett manligt beteende utan att det handlar om att manifestera sin makt, vilket gäller även för kvinnor.

Precious är ingen enkel bok att ta sig igenom, men det är definitivt en bok som stannar kvar efter att man har läst den. Jag imponeras av den mänskliga överlevnadsförmågan och i min föreställning så blev Precious framtida liv bra. Hon lyckades göra standardproven och fick läsa vidare på universitetet. Hon kunde ta hand om båda sina barn och levde länge innan hon utvecklade AIDS. Slutet är nämligen öppet och då får läsaren fortsätta berättelsen själv.