Roald Dahl och ett äpple som faller rätt långt från trädet
Nu var jag lite elak. NÃ¥t äpple är Sophie Dahl faktiskt inte, men hon är barnbarn till Roald Dahl och sÃ¥nt skapar förväntningar hos sÃ¥na som mig (d v s Roald Dahl-älskare). Sophie Dahl har skrivit en bok som beskrivs som ”nästan självbiografisk”, vilket väcker min nyfikenhet. Det kan inte ha varit en lätt uppväxt om den pÃ¥minner om Kittys i Leka bland vuxna (men där förekommer en lite butter men kärleksfull bestefar som kanske är Roald Dahls alter ego?). Kitty är nämligen mamma till sin mamma. Marina, som Kittys mamma heter, är en rastlös konstnärssjäl som ständigt söker lycka i form av män eller gurus. Kitty är frukten av en tillfällig förbindelse med en gift man, som Kitty aldrig har träffat men som regelbundet skickar små kort och pengar till henne, ofta genom hans sekreterare. Kitty har tvÃ¥ yngre syskon, tvillingarna Violet och Sam. Tillsammans med Nora, barnsköterskan (som ocksÃ¥ fÃ¥r hÃ¥lla reda pÃ¥ Marina) bor de pÃ¥ den engelska landsbygden tillsammans med Bestefar och Bestemor, d v s Marinas föräldrar, och tvÃ¥ mostrar. Det är en ganska lycklig tid i Kittys liv, som dock fÃ¥r ett abrupt slut en dag dÃ¥ Marina meddelar att hon ska flytta till New York, pÃ¥ inrÃ¥dan frÃ¥n en andlig ledare. Kitty ska inte flytta med, har gurun sagt, sÃ¥ hon fÃ¥r börja pÃ¥ internatskola.
Att Marina inte mÃ¥r särskilt bra, förstÃ¥r man direkt. Hon är inte den moderliga typen, delvis pÃ¥ grund av att hon var sÃ¥ ung när hon fick Kitty. Snarare är hon den vilda storasystern som ens killkompisar tänder pÃ¥, som man kan prata med allt om (utom om saker som verkligen betyder nÃ¥got) och som det är kul att festa och shoppa med (även om det blir lite jobbigt att ta ”kola” tillsammans med sin morsa!). Nora, som följt med Marina och tvillingarna till N.Y, blir en fast punkt för alla tre barnen som ständigt ser till att det finns rena kläder och att de kommer iväg till skolan pÃ¥ mornarna. ÄndÃ¥ är Nora en väldigt blek karaktär och det är oklart varför hon finner sig i allt och inte söker sig bort. Hon är helt enkelt obrottsligt lojal mot barnen, pÃ¥ vilka bevekelsegrunder fÃ¥r man aldrig veta.
Livet gÃ¥r förvÃ¥nansvärt bra för Kitty och trots att hon lever ett ganska utsvävande liv och hamnar i mÃ¥nga ”olämpliga” sällskap, sÃ¥ är hon en överlevare. DÃ¥ och dÃ¥ ges läsaren hintar om ”nutiden” och en gravid Kitty som är pÃ¥ väg hem till sin mamma, som är mycket sjuk och befinner sig pÃ¥ psykvÃ¥rden. Upplösningen kommer lite väl fort – vi vet inget om hur mÃ¥nga Ã¥r det gÃ¥tt sen Kitty lämnade hemmet för gott (?). Kittys räddning blir att faktiskt ta steget och definitivt flytta frÃ¥n mamman, samtidigt som det ocksÃ¥ blir mammans fall och hon försvinner ner i en allt mörkare tillvaro.
Vad tycker jag då egentligen om boken? Tja, det är, trots allt elände, en trevlig läsupplevelse, varken mer eller mindre. Det är ett stycke underhållande tidsfördriv, men saknar det där riktiga topparna för att bli en riktig hit. Lite påminner det om Vit oleander, varför vet jag inte för Marina är trots sina brister en långt mer sympatisk mamma, men kanske är det i sättet att skriva som Sophie Dahl påminner lite om Janet Fitch? Eller så inbillar jag mig bara, det var så länge sen jag läste Vit oleander. Summa summarum: till morfar Roalds nivå har hon en bit kvar!
