Varning: Svår att släppa!
Jag har ju tidigare hyllat Simon Becketts deckardebut Dödens kemi och därför var det inte helt oväntat att jag ville läsa del 2, Skrivet i eld, och det har jag gjort nu!
David Hunter arbetar nu som rättsantropolog på heltid och har flyttat till London med Jenny. Men Davids resande tär på förhållandet och inte blir det bättre när han blixtsnabbt kallas till ön Runa i Yttre Hebriderna, i stället för att återvända hem efter ett uppdrag. På den vindpinade ön Runa har en f d poliskommissarie hittat resterna av en bränd människokropp i en enskilt belägen stuga och polisen på fastlandet vill först ha Davids utlåtande, innan de sänder dit ett mordteam. Är det en olycksplats eller har någon bragts om livet avsiktligt? Till sin hjälp har David Hunter polisintendent Fraser, en halvt alkoholiserad och trött man som gärna gör så lite som möjligt, samt Duncan, en ung och ambitiös polisassistent.
Det är förstås ett mord och David Hunter får löfte om att polischefen ska skicka dit förstärkning från fastlandet. Men dessa planer går i stå när det blåser upp en storm kring ön, den värsta på länge. Förbindelserna med fastlandet bryts och Runa blir helt isolerad från omvärlden. Och någonstans går en mördare lös.
Det här är rafflande spänning till de allra sista sidorna. Upplösningen är lite väl otrolig, men det är de ju inte alls sällan i deckare. Det gör inte så mycket, tycker jag. Vägen dit är klart intressant! David Hunter är en rättskaffens karl, utan att för den skull vara naiv. Ön Runa utgör en perfekt plats för ett mord och stormen gör stämningen kuslig. Inte blir det sämre av att ön befolkas av en mängd original och att det finns spänningar bland invånarna. Det är en ganska våldsam pusseldeckare, men Simon Beckett kan sitt hantverk. Med beröm godkänt!
