Berättelsen om Raj, som förlorar båda sin högt älskade bröder i en cyklon, är en vemodig berättelse. Raj växer upp med skulden över att ha överlevt sina mer dugliga bröder. Raj som är tanig och klen. Sjuttio år gammal ser han tillbaka på sin barndom och minns vännen David, som han fick alltför kort tid tillsammans med. När Raj och hans föräldrar tvingas lämna sockerrörsfälten och bosätter sig på andra sidan ön, får fadern, som ständigt sätter skräck i Raj och hans mor, anställning som vakt vid öns enda fängelse. En dag får Raj i uppgift att gå och lämna lunchlådan till sin far vid fängelset. När han gjort det, följer han inte sin fars uppmaning om att gå hem direkt, utan Raj dröjer sig kvar bakom den höga fängelsemuren. Smygandes och hukandes ser han vita skuggor komma fram från byggnaderna ut på fängelsegården:

”En rad mycket magra människor, som under tystnad släpade benen efter sig, följde grusgången med långsamma ben och spred sig över gården. Män, kvinnor och barn. Allesammans vita. Kläderna de hade var för stora, för långa, smutsiga och skrynkliga, det var något som inte stämde i deras utstyrsel, och de påminde lite om spöken. Jag hade aldrig sett några vita som var så magra och trötta – vid åtta års ålder trodde jag att vita människor var fabriksägare, åkte bil och körde flygplan, men aldrig hade jag kunnat tro att de kunde vara inspärrade.”

Människorna som Raj ser är judar som 1940 flytt från Östeuropa, men som avvisats vid Palestina då de saknat giltiga resehandlingar, och därefter skickats vidare till Mauritius för att sättas i förvar i fängelset under svåra förhållanden. Raj vet ingenting om judar och därför blir han upprörd och tror att den jämnårige judiske pojke som blir hans vän, ljuger när han påstår att stjärnan som han bär som smycke runt halsen heter detsamma som han, David.

När den åldrande Raj minns David är det en kärleksförklaring till den käre vän han en gång hade. Genom att inte glömma David och hedra hans minne, vill han också betala tillbaka på skulden han känner för att inte kunnat rädda David, som han som liten pojke lovade att han skulle. Mötet med David förändrade Raj på djupet och nu vill han ge berättelsen om David vidare till sin egen son, innan det är för sent. Rajs självrannsakan påminner om att vi alla har en skyldighet att minnas!

Jag läste inte främst den här boken som en hjälpbok i viktminskning. Jag är däremot så himla fascinerad av hjärnan och tycker det är så häftigt att läsa hur det mesta (alla?) av våra reaktioner är kemiska! Och häftigt låter det inte att kunna lura hjärnan?! Nu undrar jag en sak, är detta applicerbart på bokbegär och andra närbesläktade missbruk? Helt klart är att lustkänslorna och suget efter böcker är minst lika starkt som sötsuget! Och när att-läsa-högarna (plural!) bara växer, samtidigt som jag fortsätter att släpa hem fler och fler så är jag faktiskt lite orolig… Hur ska detta sluta?? Men så försvinner jag en stund in i en ny bok och snart är allting glömt igen!

Kriminalintendent Andy Dalziel är den bufflige översittaren till chef, men med STORT hjärta (trots att han skulle vara den siste att erkänna det), som i Dalziels död nästan sprängdes ihjäl. Sen dess har han inte riktigt kommit tillbaka på banan och under tiden har Peter Pascoe seglat upp – och förbi – som den skarpaste kniven i lådan. Men Andy Dalziel vill inte gärna överlåta Pascoe sin plats ännu, men när han stressar iväg till stationens måndagsmöte redan på söndagen, börjar han själv bli lite orolig över hans mentala status. Hur som helst, han slipper förödmjukas inför sina kolleger eftersom han upptäcker på vägen dit att han tagit fel på en hel dag och stannar i stället till vid katedralen för att snacka lite med den där Gud om vad som egentligen händer med honom själv. Men där inne blir han kontaktad av en kvinna, vars namn är Gina Wolfe. Hon vill att Daziel hjälper henne att finna hennes man som varit spårlöst försvunnen i sju år. Hon har varit övertygad om att han varit försvunnen för gott, men för en kort tid sen fick hon ett nytaget foto hemsänt till henne på hennes make.

Samtidigt håller en journalist på att försöka hitta stoff att avslöja en hänsynslös affärsmans brottsliga förflutna, en man vars son nu håller på att göra politisk karriär. Det verkar omöjligt, många har försökt före honom men misslyckats, men så dyker något upp…

Boken utspelar sig under ett händelserikt dygn där händelser påverkar varandra och fler brott begås. Det är lättläst och spännande och ger mig precis det jag förväntar mig: en stunds underhållande avkoppling. Inte alls så dumt!

PS. April månads Minotaur-deckare är inget mindre än Elly Griffiths Janusstenen! *läslängt*

Libby Day är en huvudperson som inte är särskilt sympatisk: hon är kleptoman, arbetslös, lat, deprimerad… MEN det finns en anledning till detta. Hennes mamma och två äldre systrar mördades brutalt av hennes storebror och Libby blev vittne till dådet. Men Libby var bara sju år gammal när tragedin inträffade och vad händer om hon blev manipulerad av förhörsledare och psykologer att säga att hon såg det alla ville att hon skulle se, nämligen att Ben, den trulige tonårspojken som umgicks med satanister, var mördaren. Och tänk om Ben, som avtjänar ett livstidsstraff, i själva verket är oskyldig?

Tvivlen väcks av en grupp som har som fritidsintresse att ta upp och gå igenom gamla, spekatkulära rättsfall. För att få träffa Libby Day är de beredda att betala henne en hel del pengar och Libby, vars kassa börjat sina den sista tiden, ser plötsligt en utväg till att slippa ta ett vanligt jobb. Mötet med gruppen blir uppslitande och Libby flyr därifrån, men något inom henne har vaknat till liv och hon bestämmer sig för att gå igenom lådan under hennes säng som innehåller kvarlåtenskapen efter den familj hon en gång var en del av. Och sedan besöker hon Ben på anstalten som hon inte sett sedan han dömdes för morden…

Mycket spännande är det, särskilt eftersom boken växlar mellan tillbakablickar från Ben och Patty (mamman) och nutiden utifrån Libby. I varje kapitel läggs nya pusselbitar till lösningen, men jag vet inte förrän alldeles precis i slutet hur allt ligger till och vem som var skyldig till morden. Sånt gillar jag! Upplösningen är överraskande, precis som i den andra boken av Gillian Flynn som jag läst och bloggat om, Sharp Obejcts, och jag gillar att Libby Days karaktär inte gör henne till en lätt person att tycka om, men givetvis växer hon (utvecklas) genom berättelsen.

Den har en hel del likheter med klassikern Jane Eyre, en bok som jag läste och älskade någon gång på högstadiet. Det är inte alls fråga om någon plagiering utan tvärtom en medveten akt för att hylla den engelska 1800-tals romanen. Den trettonde historien är tidlöst så till den grad att vi hade svårt att komma överens om när den egentligen utspelar sig (förslag?). Det är snålt med tidsmarkörer och därför känns det också som ett medvetet val av författaren.

Att läsa Den trettonde historien var som att kliva in i en helt ny värld. Jag avundades Margarets stillsamma liv i sin fars antikvariat, där det gavs långa pauser, på arbetstid, för att försjunka i en bok. När Margaret får brevet från författaren Vida Winter och ombeds skriva hennes biografi, kliver Margaret ut ur den trygga – och kanske i längden lite tråkiga – bubblan för att resa och träffa den berömda författaren. Givetvis ligger herrgården där hon bor på landsbygden och givetvis dröjer det inte länge för hon tycker sig se ett spöke. Vida Winter är en säregen dam med bestämda åsikter. Hon svarar inte på några av Margarets frågor utan vill berätta sin historia som hon vill, och inte nödvändigtvis kronologiskt. Det visar sig – förstås – att mycket av V.W:s historia påminner om Margarets och deras historier vävs skickligt samman.

Den trettonde historien är en läsupplevelse som påminner om tiden då jag slukade böcker, ofta tämligen okritiskt. Man sugs verkligen in i boken och den suggestiva värld som allting utspelar sig i. Ändå känns det lite tomt när jag har läst klart boken och jag konstaterar ganska snart att det var en bok som var som bäst under läsningen. Efteråt föder den inga särskilda tankar eller reflektioner och jag hoppar direkt till nästa, som var Gillian Flynns Dark Places – mer om den imorgon!

Jag finns heter Maja-Maria Henriksson debutbok, som bygger delvis på självupplevda händelser. Den handlar om Johanna, 14 år och hennes vidriga vardag. I skolan trakasseras och misshandlas hon på alla tänkbara sätt av Vedin och Martin, som aldrig vågar göra något på egen hand men lyder Vedin som en väldresserad hund. Det finns förstås en massa andra klasskompisar som alltid vänder bort blicken eller tycker att Johanna får vad hon förtjänar. Johanna försöker hålla fasaden uppe och spelar med när Vedin tafsar på henne inför alla, men i hemlighet har hon noga tänkt igenom vilka kläder hon ska ha på sig på morgonen, flera lager så att inte Vedins smutsiga händer kommer innanför. Visst finns det vuxna som ser, men eftersom Johanna intalar alla att allt är lugnt är det ingen som vågar (orkar) reagera.

Och inte är det bättre hemma, med en mamma som är psykiskt sjuk och växlar lika snabbt i humöret som en kamelont ändrar färg. Och så finns Linus, hennes lillebror som hon älskar och vill skydda från allt ont. Det svider när man läser, men så till sist inser Johanna att det inte finns någon hjälp att få, inte från lärarna, inte från klasskamraterna och särskilt inte från sin mamma och någonstans får hon kraft att bita ifrån mot Vedin och hans hantlangare. och faktiskt mot sin mamma. Revansch är alltid härligt och boken slutar därför hoppfullt. Det är skönt. Jag gillar också att Maja-Maria Henriksson inte psykologiserar över orsakerna till att Vedin gör som han gör. Visst antyds det att han inte heller mår så bra, men vi slipper se offerkoftan på honom. En helt klart godkänd debut!

  * I dubbel bemärkelse! Jag har varit lite lat med bloggandet på sistone – men läst har jag gjort!

Susan Hill är en helt ny författare för mig. Jag kände igen hennes namn, men det var BTJ:s positiva annotation som gjorde mig nyfiken. The Beacon är huset på landsbygden som de fyra syskonen: Colin, May, Frank och Berenice växte upp i. Till en början är det äldsta systern May som berättar. Hon är en ”hemma-dotter” i femtioårsåldern och när boken börjar dör mamman som hon skött om i alla år. May är ensam kvar i huset och börjar ringa sina syskon för att berätta vad som hänt. Ja, alla utom till Frank. Han har, av okänd anledning, ingen kontakt med de övriga syskonen. Något har hänt, men vad får läsaren först veta mot slutet av boken. May börjar minnas sitt liv och ser tillbaka på det med en blandning av vemod och acceptans. En gång i tiden så gjorde hon ett försök att bryta upp från hemmet för att studera i London, men där kom demonerna i kapp henne och hon började få vanföreställningar och svår ångest. Så fort hon återvände till The Beacon på sommarlovet, mådde hon genast mycket bättre. Och av rädsla för att utmana sin hälsa, så blev hon kvar med föräldrarna när de andra syskonen flyttade hemifrån.

Det här är en kortroman på ca 150 sidor. Jag gillar Susan Hills förmåga att med enkla ord säga så mycket, hon är ordeffektiv. Språket är lätt, men rymmer undertoner och mycket blir outsagt. Det blir mycket läsande mellan raderna. elst av allt skulle man diskutera den med någon annan för att riktigt förstå allting, tror jag.  På bokomslaget  står det ”Magnificent… richly satisfying… a little masterpiece” och jag tycker om, men tycker kanske att ”mästerverk” är att ta i.

Nåja, en mycket bra bok är det i alla fall, som överraskade mig ordentligt!

Huvudpersonen är Marcus Tirén: drygt trettio, gift med en underbar fru som han har en fyraårig dotter med (och ett barn till på väg), lägenhet i Vasastan, många vänner och framförallt oerhört framgångsrik på jobbet som ett slags konsult som rycker in och hjälper kunden att hantera massmedia vid uppsägningar, nedläggnningar och andra kriser. Allt verkar gå Marcus väg! Men en dag blir han vittne till hur en man segnar ned, livlös, på gatan och denna otäcka upplevelse får den svaga antydan till oro som Marcus Tirén känt, utvecklas till ångest, social fobi, paranoia och tvångstankar. Inte allt på en gång, naturligtvis, men långsamt går Marcus mot sin egen undergång. Vad är det då som gör honom så rädd och orolig? Jo, att framstå som en bluff inför andra. Att inte fixa det, att tappa greppet. Till en början lyckas han faktiskt hålla det under kontroll: han har alltid med sig en plastpåse eftersom han plötsligt kan bli åksjuk, även om han sitter still och han försöker hela tiden parera ångesten och hitta (tillfälliga) utvägar för att lösa jobbiga vardagssituationer. Men så föds den andra dottern och Marcus ser direkt vem hon liknar: den döde mannen på gatan vars liv han inte lyckades rädda.

Som läsare lider man med Marcus Tirén och vill så gärna hjälpa honom, men inser förstås att det inte går. I stället får man bevittna hur Marcus smulas sönder under stressen och ibland är det faktiskt riktigt roligt, på ett lite makabert sätt. Som när Marcus ska handla i mataffären, men inte lyckas få med sig en enda vara. Eller när han försöker prata om sin åksjuka med sina närmaste vänner, Peter och Vincent. Och jag gillar som sagt Mattias Ronges språk, som stundtals är riktigt vackert:

”Irinas röst var låg. Nästan så att den inte hördes. Waclaw önskade att den inte hade hörts. Då hade han inte behövt svara. I nästan ett helt år hade han varit arbetslös. Sonen, Mateusz, var utflugen sedan länge och Waclaws fru hade flugit ut hon också. Mycket hade flugit ut, kändes det som, och inget särskilt hade flugit in. Det hade varit ett långt och ensamt år.”

Titeln, Tittaren, anspelar på händelsen med mannen på gatan. Att Marcus gick från att vara en ”do-er” till att bli en overksam tittare, som bara stod på sidan och tittade på och vad den insikten förde med sig. När man som läsare förstått det, så funkar den ju. Men innan man gjort det så kändes den bara underlig. Nog om detta: Tittaren är en förbaskat bra bok som förtjänar mycket uppmärksamhet och många läsare! Så Mattias Ronge kan andas ut och njuta av framgången men han får absolut inte vara klar – jag vill ha mer!