Fru E:s böcker

Igår kväll träffade jag min bokcirkel och vi diskuterade Kafka på stranden av Haruki Murakami. För första gången i bokcirkelns historia var vi rörande överens om betyget. Samtliga sju närvarande gav den 7 eller 8 poäng (av 10 möjliga). Ett gott betyg alltså!

Jag tyckte att det här var en helt fantastisk berättelse! Men det är inte lätt att Ã¥terberätta handlingen för det är oerhört mÃ¥nga trÃ¥dar och dessutom parallellhandlingar. I ena berättelsen stÃ¥r femtonÃ¥rige Kafka Tamura som huvudperson. Han har rymt hemifrÃ¥n för att komma ifrÃ¥n hans far profetia om att han, liksom Oidipus, en gÃ¥ng ska komma att döda sin far och ha ett sexuellt förhÃ¥llande med sin syster och mor. Rymningen är ocksÃ¥ en möjlighet för Kafka att söka reda pÃ¥ sin mor och syster som av okänd anledning lämnade honom med hans far när han var liten. Kafka har ”ett bättre jag” som kallas KrÃ¥kan som emellanÃ¥t vägleder Kafka pÃ¥ resan (och enligt Murakami betyder Kafka krÃ¥ka pÃ¥ polska… eller var det tjeckiska?). Kafkas rymning blir till en början ganska lik en road-movie, men övergÃ¥r allt mer till att bli en inre resa, pÃ¥ sÃ¥ sätt kan den här boken sägas vara en  utvecklingsroman.

I den andra berättelsen finns en man som kan tala med katter, men i övrigt är ganska dum, enligt han själv. När han var liten råkade han ut för en olycka som förändrade honom helt. Han miste sin läs- och skrivförmåga, men kunde i stället kommunicera med katter. Nu lyfter han bidrag och extraknäcker som kattletare, d v s han söker upp försvunna katter. En dag möter han en hund och hunden leder honom till den grymme Johnnie Walker (som mannen på whiskyflaskan med samma namn). Johnnie Walker dödar katter och äter upp deras hjärtan medan de ännu slår. Han ber Nakata att döda honom och Nakata som aldrig gjort någon förnär tidigare finner sig slutligen tvungen att ha ihjäl honom.

Den tredje historien gäller en märklig händelse efter Andra världskrigets slut. Under en skolutflykt faller alla skolbarn i hypnos, dock inte lärarinnan som är med. Sedan vaknar alla barn till igen, utom ett. Det barnet är i ett komaliknande tillstånd längre och när han vaknar är han helt förändrad (antagligen är detta barn Nakata). Militären utreder och hemligstämplar allt material kring den mystiska händelsen, men inga svar ges vad som orsakade masshypnosen.

Jag skulle kunna skriva sÃ¥ mycket mer om den här boken, t ex om fröken Saeki och det underbara Komura-biblioteket (som porr för en bibliotekarie!), men dÃ¥ riskerar det att lÃ¥ngrandigt för er kan hända läser inlägget. Boken lämnar fÃ¥ svar, men enligt Murakami själv sÃ¥ kommer svaren om man läser boken flera gÃ¥nger (men den är pÃ¥ 500 sidor drygt sÃ¥ det avskräcker..). Det är mycket symbolik och sprÃ¥ket är poetiskt (förutom de gÃ¥nger han plötsligt använder ord som kuk och knullmaskin – det sticker liksom ut i texten). Att sprÃ¥ket samtidigt är lättläst gör det lite förrädiskt. Jag märkte att det var lätt att ”slappna av” för mycket och pÃ¥ sÃ¥ sätt missa betydelsefulla detaljer. Jag älskar att det är humoristiskt och att han lÃ¥ter reklamfigurer ta plats – förutom J.W. är det Överste Sanders frÃ¥n KFC som dyker upp som en mystisk välgörare.

Mina minus är den något unkna kvinnosynen (antagligen förhoppningsvis mer samhällets än Murakamis egen) samt Kafka Tamura känns lite väl vuxen i sina tankar, för att vara femton. Hur som, en perfekt cirkelbok för här finns mycket att samtala kring och fundera över!

PS. Här har jag skrivit om en annan Murakami-bok.

… kan man väl kalla Marguerite Duras (1914-1996) bok Älskaren? Den skrevs för tjugofem Ã¥r sedan (1984) men har blivit mycket läst och vunnit flera litterära priser.

Drygt 15 år gammal står en flicka vid relingen på färjan över Mekongfloden i Indokina. Det är 1920-tal. Flickan står där, klädd i en armlös klänning av råsiden och högklackade skor i guldlamé. På huvudet har hon en manshatt i gammalrosa filt och med svart brätte. På färjan sitter en äldre man i sin limousin, mycket elegant klädd i kostym, och iakttar henne. Han är kines och välbärgad. Plöltsligt kliver han ur bilen och bjuder flickan på en cigarett. Han erbjuder också att skjutsa henne hem, när de kommit fram till Saigon. Efter den dagen hämtar han henne nästan dagligen från flickpensionen och det dröjer inte länge förrän han blivit hennes älskare, den förste någonsin. Tillsammans är de fångna av en dåraktig passion. Dåraktig för att den inte kommer att kunna leda till något varaktigt förhållande och snart måste de ta farväl av varandra.

Det här är en självbiografisk bok. Margurite Duras skriver omväxlande i tredje person (flickan) och i första person (jag). Dessutom hoppar hon bland minnesfragment, vilket stundtals gör det lite svÃ¥rt att hänga med i handlingen. Eller handling och handling. Egentligen är det ju inte sÃ¥ mycket till handling. Ibland skymtar andra personer, förutom flickan och mannen, men läsaren lämnas bara med smÃ¥ glipor av deras liv, vilket emellanÃ¥t känns lite frustrerande. Jag blev t ex mer nyfiken pÃ¥ modern och bröderna, särskilt den yngre. Kan tänka mig att livet som ensamstÃ¥ende kvinnan (fadern avled i sjukdom) och kolonisatör i Indokina inte kunde ha varit sÃ¥ lätt. Visst är det ett vackert sprÃ¥k hon har, Duras, och hon lyckas beskriva känslor och stämningar med väldigt fÃ¥ ord. Trots det sÃ¥ är jag faktiskt lite besviken. JAG tycker inte att den var sÃ¥ himla bra… om jag nu fÃ¥r tycka det? Det känns ju lite sÃ¥ med klassiker, att nÃ¥gra redan har bestämt att det här är bra och att tycka annorlunda är lite som att svära i kyrkan. Men innan ni blir upprörda (om ni nu blir det), sÃ¥ kom ihÃ¥g: Ni kan alltid hävda att jag inte förstÃ¥r dess storhet! (och sÃ¥ är det säkert, Ã¥tminstone lämnas jag med den känslan när slagit igen boken)

Det går undan i Etgar Kerets novellsamling Åtta procent av ingenting!  Det känns lite typiskt att titeln är kursiverad på omslaget till boken (inte särskilt snyggt dock). Som om den hade fartränder, nästan.

Novellerna, trettio till antalet, är nästan samtliga mycket korta, bara ett par-tre sidor lÃ¥nga. Praktiskt när man bara har lite lästid, men lika ofta frustrerande – jag vill ju veta mer innan jag lämnar karaktärerna. Alla är de smÃ¥tt bisarra: Här finns en kvinna som föder en liten ponny, en man som blÃ¥ser pÃ¥ maskrosor sÃ¥ att världen försvinner och en kille som kan trolla in människor i flaskor. De rymmer ocksÃ¥ en sorts underfundighet som jag för det mesta gillar, men ibland är de bara konstiga och lämnar mig oförstÃ¥ende (och värre, oberörd). Därför är jag lite kluven till vad jag egentligen tycker om boken. Etgar Keret kan verkligen skriva och är helt klart en begÃ¥vning, men det känns som om jag utelämnas frÃ¥n en del i hans berättande. Som om man zappar pÃ¥ tv:n och ser korta glimtar av nÃ¥got som är intressant och kul, men ser alldeles för lite för att bilda sig en uppfattning om innehÃ¥llet. Eller som om mycket av hans berättande finns i det egna huvudet, men aldrig kan präntas ner sÃ¥ att det blir lika bra som det var tänkt. När jag läste boken tänkte jag mycket pÃ¥ att Etgar Keret var väldigt filmisk i sitt sätt att skriva. Och när jag hade läst färdigt och googlade lite upptäckte jag att han skrivit flera manus till fimer och ocksÃ¥ är filmregissör (!).

Nu skulle jag skulle gärna vilja läsa något längre av  honom! Är det någon som vet om han skrivit någon roman eller kanske känner till hans filmer?

Chain mail – Skicka vidare av Hiroshi Ishizaki är en bok som har en baksidestext som bara gör en såååå sugen pÃ¥ att läsa, hör bara:

”ÄMNE: SAWAKO-SAN, SKA VI SKAPA EN FIKTIV VÄRLD?

‘Är inte du ocksÃ¥ trött pÃ¥ en massa grejer i ditt liv? Föräldrar som bara tjatar om att man mÃ¥ste plugga är alltid jobbiga, men det jag retar mig mest pÃ¥ är mina kompisar.’ 

Sawako och tvÃ¥ andra tjejer fÃ¥r ett förslag frÃ¥n Yukari: att fly den vardagliga tristessen genom att skapa en egen berättelse. En riktig rysare ska det vara. De ska skriva utifrÃ¥n huvudpersonernas perspektiv, och pÃ¥ sÃ¥ sätt bygga historien tillsammans. Problemet är bara att fiktion och verklighet börjar flyta samman, en av tjejerna försvinner mystiskt och frÃ¥gan är vem man kan lita pÃ¥ egentligen. Ingen av dem har ju träffats i IRL.”

Visst är det en teaser som heter duga?! Storyn är originell och lockande, Japan känns alltid lite exotiskt och bokomslaget är häftigt sÃ¥ VARFÖR TYCKER JAG INTE BOKEN ÄR BRA??? Ärligt talat, jag har lite svÃ¥rt för att hÃ¥lla isär personerna – de tre tjejerna (den fjärde, Yukari, beskrivs inte) och de fyra karaktärerna i kedjeberättelsen flyter samman för mig när det ständigt byts perspektiv. Kanske funkar inte boken att vara ”boken-som-jag-läser-pÃ¥-mina-lunchraster”? Läsningen kanske blev för sporadiskt, helt enkelt? När upplösningen kommer märker jag att jag liksom inte riktigt hänger med och jag fÃ¥r backa lite och läsa om. (Börjar jag bli gammal?) Nej, den funkar helt enkelt inte pÃ¥ mig (men här finns dom den funkar pÃ¥!), tyvärr. Största behÃ¥llningen är att läsa om den japanska vardagen för unga tonÃ¥rstjejer. Fy 17 vilken press de verkar ha pÃ¥ sig! Krav att prestera hela tiden, sÃ¥väl i skolan som pÃ¥ fritiden (vilken fritid?). Inte kul.

För nu har jag läst min första Murakami: South of the Border, West of the Sun! (Fast min pocket är mycket finare, svartvit!) Åååh vad bra den var, gillade skarpt!

Hajime är föds 1951 och är det enda barnet, vilket vid den här tiden är väldigt ovanligt i Japan. Det gör att han redan som mycket liten känner utanförskap och betraktas som udda. Hans barndomsvän Shimamoto är ocksÃ¥ ensambarn och de tvÃ¥ finner varandra. Shimamoto har ocksÃ¥ en skada som gör att hon drar sitt ena ben lite efter sig. De tvÃ¥ tillbringar eftermiddagarna hemma hos Shimamoto där de lyssnar pÃ¥ hennes pappas skivor, om och om igen. Hajime blir förälskad i Shimamoto, men vÃ¥gar inte avslöja sina känslor för henne. I 12-Ã¥rsÃ¥ldern skiljs de Ã¥t, men för Hajime blir Shimamoto den kvinna mot vilka han jämför alla sina flickvänner med och i hans minne upphöjs hon nästan till nÃ¥got gudomligt. SÃ¥ smÃ¥ningom gifter han sig dock och fÃ¥r tvÃ¥ döttrar. Hans svärfar är en besutten byggnadsherre som hjälper Hajime ekonomiskt sÃ¥ att han kan köpa sig en verksamhet. Han öppnar en bar som snabbt blir välbesökt och omtyckt. Hajime tjänar snart lÃ¥ngt mycket mer än han spenderar och pÃ¥ ytan verkar livet vara perfekt. Men nÃ¥got saknas och först när Shimamoto dyker upp pÃ¥ hans bar en regnig kväll sÃ¥ inser han att han fortfarande är vansinnigt förälskad i henne. Shimamoto vill veta allt om Hajime och hans liv, men om sitt eget liv vill hon inget säga. Hajime finner det mycket frustrerande, men accepterar av rädsla att förlora henne igen. Shimamoto fortsätter att dyka upp, men väldigt oregelbundet: ibland gÃ¥r mÃ¥nader innan han ser henne igen och dÃ¥ lider Hajime helvetiska kval. FörhÃ¥llandet är länge rent platoniskt – pÃ¥ sin höjd hÃ¥ller de varandras händer – men en regnig (Ã¥ter igen) kväll älskar de med varandra i Hajimes sommarstuga. Dagen efter vaknar Hajime och det finns inget spÃ¥r av Shimamoto. LÃ¥ngsamt inser han vad som hänt…

Mer kan jag inte berätta, utan att säga för mycket. Men GÃ¥tan Shimamoto gör boken väldigt spännande. Som läsare fÃ¥r man fylla i tomrummet mellan raderna och gissa sig till mycket. Det tycker jag om! Jag har hört att Murakami ofta använder sig av symboler och magiska inslag i sina berättelser, men South of the Border, West of the Sun är väldigt realistisk, om än gÃ¥tfull. Den är väldigt filmisk – jag fÃ¥r bilder i huvudet som stannar kvar när läsningen är avslutad. Och den är oerhört vacker. Ger definitvit mersmak!