Fru E:s böcker

Jag har läst Doktor Proktors tidsbadkar högt för sonen W, 7 Ã¥r. Det tog sin lilla tid för det är en ganska tjock bok (300 s.) men det var ett kärt ”besvär”! Det här är en skrattfest frÃ¥n början till slut! Berättelsen är sÃ¥ absurd, men samtidigt hänger den väl ihop hela boken igenom. Den röda trÃ¥den är doktor Proktor och hans älskade, Juliette Margarin, som en gÃ¥ng i tiden skildes Ã¥t av den ondskefulle Claude Cliché. Vilken tur att doktor Proktor äger ett tidsbadkar som man, tillsammans med en speciell tvÃ¥l, kan färdas genom tiden med. DÃ¥ är det ju bara att ändra nÃ¥gra saker i förfluten tid sÃ¥ kommer allt att ordna sig! Nja, sÃ¥ enkelt blir det naturligtvis inte. Bulle och Lise upptäcker att om man ändrar nÃ¥got sÃ¥ fÃ¥r de helt andra konsekvenser än de räknat med.

Jag gillar Nesbös humor och lek med orden (att döpa skurken, som förstÃ¥s har alla de typiska skurkattributen, till Cliché är ju mästerligt!). Han skickar mÃ¥nga blinkningar till de vuxna – eftersom de reser i tiden sÃ¥ beger de sig till en massa historiskt välkända platser, t ex Waterloo, och möter kändisar frÃ¥n förr som Jeanne d’Arc. Mycket gÃ¥r ett barn förbi, men jag tror inte att det gör sÃ¥ mycket. Det är inte heller alldeles enkelt att följa med i handlingen alla gÃ¥nger. Den hoppar mellan personer och i tid och det är ett myller av karaktärer att hÃ¥lla reda pÃ¥. Vi fick hjälpas Ã¥t att komma ihÃ¥g vad som hände sist vi läste. Och boken är verkligen en nästintill (minus för de lite för lÃ¥nga kapitlen) perfekt bok att läsa högt! Egentligen är den nog lite svÃ¥r för lÃ¥gstadiebarn, men handlingen och framsidan signalerar ju att  det är en bok för yngre barn (även om de äldre förstÃ¥s säkert skulle gilla den). Det enda trÃ¥kiga med boken är att han  gjort Lise sÃ¥ typiskt tjejig: hon är den som fÃ¥r hÃ¥lla ordning pÃ¥ alla och är lite mer eftertänksam och försiktig av sig. Det vore mer intressant om Bulle hade varit Lise och vice versa.

En helt ljuvlig läsupplevelse var Marie-Chantal Longs Kasper och Kapten Mandel … och sÃ¥ den där Mari!  En bok för alla som älskar hundar eller som har upplevt svartsjukedrama!

När hunden Kaspers älskade husse plötsligt börjar umgås med den där Mari så glömmer han Kasper. Kapten Mandel blir glömsk och tankspridd och Kasper känner sig försmådd. Själv tål han inte den där Mari och förstår inte varför hon har kommit och förstört allt. Det enda raka är att bli av med henne på något sätt. Men hur? Kasper tänker så det knakar. Och så kommer han på det! Han ska göra de två saker som husse absolut tycker det är det värsta en hund kan göra, nämligen 1. Att äta bajs 2. Att fisa
Men inget gÃ¥r som Kasper har tänkt sig… men det blir ganska bra ändÃ¥!

Det här är en bok med tänkvärd handling och den perfekta julklappen för de alla barn som kan läsa, men inte vill ha så mycket text (tänk LasseMaja). Eller varför inte läsa den högt tillsammans?

PS. Ett tips för de äldre ungdomarna, kolla upp Ingenmansland och fortsättningen Döden finns liksom av samma författare.

Tack vare Bibliophilia så fick jag ett recensionsex av Corby Flood av Paul Stewart (text) & Chris Riddell (bild), som är andra delen i en serie de kallar Fjärran äventyr. Och det här är verkligen äventyr!

När boken börjar befinner sig Corby Flood ombord pÃ¥ ett kryssningsfartyg tillsammans med sin deprimerade pappa, frÃ¥nvarande mamma, kärlekskranka storasyster och fyra livliga bröder. De är pÃ¥ väg till en skola som Corby ska börja pÃ¥, mot sin vilja, ska tilläggas. Ombord pÃ¥ fartyget finns, förutom besättningen, även sex skumma clowner (som inte alls är särskilt roliga), den mystiska mannen i hytt 21 samt ett äldre par som ingen begriper vad de säger. Varje kapitel inleds med en kursiverad ”röst” som verkar vara tillfÃ¥ngatagen. Men vem eller vad det är fÃ¥r avslöjas inte förrän alldeles i slutet.

Det här är fantasifullt, samtidigt som allt inte är för fantastiskt! Och det är härliga karaktärer och mycket humor. Att det är del 2 gör inte det minsta. Fjärran äventyr är så vitt jag förstår en serie med fristående böcker. Lite påminner det om gamla äventyrsböcker från förr, vilket inte alls gör den sämre på något vis. Helt lätt är den dock inte. Förlaget (Argasso) skriver att den är från 8 år. I så fall måste åttaåringen vara en god läsare för det är inte särskilt lättläst. Men till lämplig person är det en perfekt julklapp! Jag ska ge den vidare till min dotter M, 11 år.

Tack igen, Bibliophilia för att du var så snäll och skickade boken till mig! Jag blev jätteglad och tacksam!

The Graveyard book av Neil Gaiman (ni vet han med Coraline?) är en fantastisk berättelse för alla Ã¥ldrar! Jag är helt knockad av Gaiman sätt att fantisera ihop en makalös story sÃ¥ att den inte känns alltför otrolig ändÃ¥. Pojken pÃ¥ kyrkogÃ¥rden heter Nobody Owens, kallad Bod. När han var en mycket liten bebis mördades hans mamma, pappa och storasyster. Han själv överlevde och hamnade av en slump (?) pÃ¥ en gammal kyrkogÃ¥rd, som inte längre används som gravplats men som strövomrÃ¥de. Där gavs han ”The freedom of the graveyard”, vilket gjorde att han kunde se de döda. För kyrkogÃ¥rden befolkas av spöken, gastar, häxor. Ett par, Mr och Mrs Owens, som gick bort innan de hann fÃ¥ nÃ¥gra egna barn, Ã¥tar sig föräldraansvaret. Men eftersom de är spöken kan de inte lämna kyrkogÃ¥rden och det är ju nödvändigt för att kunna se till att Bod fÃ¥r det han behöver (mat och kläder t ex). Därför blir Silas, en man som varken är död eller levande, enligt han själv, Bods särskilde mentor. Men Bod mÃ¥ste ständigt vara pÃ¥ sin vakt. Han vet att mannen som dödade hans familj inte ger sig förrän han haft ihjäl Bod.

Jag vågar faktiskt sticka ut hakan lite och säga att det här är bättre än Coraline! Gaiman lyckas kombinera spänning, smarthet och djup i en berättelse som är svår att släppa. Egentligen är den nog skriven för mellanåldern men låt inte det hindra er från att läsa den här! Ni kommer garanterat att bli underhållna och berörda. Lovar!

Jag älskar bilderböcker! Och jag bryr mig inte det minsta om att jag börjar bli för stor – eller mina barn! Ikväll har jag läst högt framför brasan för sonen W och dottern C = supermysigt! Vi började med Herr Kattzon och Lilla MorrhÃ¥r av Sam Lloyd. Herr Kattzon är en egensinnig katt, men med stort hjärta. I förra boken, Herr Kattzon, rymde han frÃ¥n sin matte som ville gosa och pyssla om honom hela tiden, men kom tillbaka dÃ¥ han upptäckte att han faktiskt saknade det. I den här boken sÃ¥ köper matte en liten kattunge, Lilla MorrhÃ¥r.  Den odrägliga kattungen stör Herr Kattzon hela tiden: Hon hoppar framför tv:n när Herr Kattzon ska titta och hon slipar klorna pÃ¥ fÃ¥töljen när herr Kattzon ska ta sig en tupplur. Helt omöjligt är hon! Riktigt illa blir till slut, när Herr Kattzon blir utslängd i vinterkylan, fastän det är Lilla MorrhÃ¥r som har busat och gjort fel.

Nästa bok vi läste var Sanna Töringes bok Rädda spöke som är en lite smÃ¥ryslig spökhistoria som nog kan gillas av yngre barn. Och just nu är ju verkligen skräck-tider med Halloween i antÃ¥gande! Det är en mörk, mörk kväll i en stor, stor skog. Där finns ett ensamt gammalt hus och plötsligt hörs ett fasansfullt skrik! Det är flickan Änglakaramell som inte vill gÃ¥ och lägga sig om inte hennes mamma berättar en läskig spökhistoria. Snälla mamman gör som flickan vill och snart sover de bÃ¥da, sen mamman försäkrat Änglakrull om att det inte finns nÃ¥grmed laa spöken. Men lampan är tänd. Och under sängen ligger ett argt spöke som minsann visst finns och som nu tänker visa det genom att rassla med sina kedjor. Men kedjorna finns uppe pÃ¥ vinden och där finns nÃ¥got som spöken är rädda för, nämligen vampyrer…!

Det är en finurligt påhittad saga, där ingen går säker för alla är rädda för någonting, även spöken, vampyrer och monster. Det dröjde lite tills jag fattade titeln (ska jag vara helt ärlig så var det dottern C som fattade det först). Det ska nog vara Rädda spöket som i Det rädda spöket, och inte rädda som imperativ (det finns ju heller inget utropstecken).

Två bra bilderböcker alltså!

 Aldrig som de andra av Peter Arrhenius är en småmystisk och tankeväckande bok. Jag har tidigare läst bilderböcker av honom (t ex underbara Sandors sandaler och knäppa Elvis lillebror går inte att stänga av) och tyckt om dem. Därför var det med stor nyfikenhet jag läste hans första längre berättelse. Till min glädje kände jag ganska snart att det här, minsann, är en bra berättelse!

I centrum för handlingen står 12-årige William Gustafsson, i skolan ansedd som något av en kuf och vars enda vän är en tjej som heter Agnes. Tillsammans har de ett gammalt övergivet torp som de brukar träffas i. William och Agnes lovar varandra lojalitet och ärlighet. De ska aldrig bli som de andra som ljuger och hittar på. När William var fyra år var han nära att drunkna och allt sedan dess är hans föräldrar ständigt oroliga för honom.  En dag händer det något märkligt. William träffar Stina, som nyss har avlidit. Stina är alltså ett spöke. Frågan är varför just William verkar vara den enda som kan se Stina? Och vad kan han göra för att Stinas själ kan få ro och vandra vidare? William tvingas vara modigare än han egentligen känner sig och under tiden lär han sig faktiskt en hel del saker om livet.

Enligt förlaget (Rabén & Sjögren) vänder sig den här boken till barn 9-12 Ã¥r. Jag skulle vilja säga att den där nioÃ¥ringen mÃ¥ste vara en mycket god läsare för att klara av den här boken… och fÃ¥ ut nÃ¥gonting av den! Det är rätt mÃ¥nga trÃ¥dar och en hel del svÃ¥ra saker som tas upp. Men den är definitivt värt besväret! Snart hoppas jag fÃ¥ läsa en tonÃ¥rsbok av Peter Arrhenius – eller varför inte en bok för vuxna läsare?

PS. Visst är både omslag och titel en fullträff?!

 Det är jag som är Lisa är Moa-Lina Croalls barnboksdebut (tidigare har hon gett ut en vuxenroman, Sen tar vi Berlin, som jag inte läst).

Huvudperson är Lisa som går på mellanstadiet. Lisa har inga vänner, men har inte tänkt så mycket på det förrän nu. Hennes storasyster Anna går på högstadiet och är populär, både bland killar och tjejer.

När berättelsen tar sin början har Lisas mamma stuckit iväg på jobb. Och varit borta länge. Ingen vet riktigt när Lisas mamma kommer tillbaka. Hon kände bara att hon måste resa bort och ta bilder på vilda djur för en ny bok. Kvar står pappan med ett ansvar han inte förmår axla. Inte heller orkar han sköta om sin senila mor som bor hos dem sedan farfar dog.

Jag märkte att jag först blev arg på mamman som bara lämnat sin familj. Så gör man bara inte! Då blev jag arg på mig själv, för varför blev jag inte arg på pappan i stället som var kvar men likväl sket i allt?! Väldigt intressant och nyttig fundering! Det känns fortfarande 2009 som det är lite tabu för en mamma att bete sig så egoistiskt medan det inte är lika provocerande med en frånvarande pappa.

När Lisa möter och lär känna cirkustjejen Nova, så tror jag först att Nova är en låtsaskompis, en person som Lisa plockar fram inifrån sig själv för att orka med vardagen. Men så är det tydligen inte, förstår jag när Nova och hennes föräldrar blir inbjudna på middag hos Lisa. Nova är en inkännande kompis och är inte rädd för något, inte ens för Jonas och Hassan som alltid ska bråka. Med Nova vid sin sida, växer Lisa, och livet blir roligt igen.

Jag tycker om tonen i boken. Lisa känns som en verklig person och dialogen flyter naturligt (väldigt viktigt!). Jag gillar också att Moa-Lina Croall utmanade mig och påminde mig om att inte döma kvinnor så mycket hårdare. Dessutom är det så viktigt att det finns böcker för barn som inte värjer för det svåra och mörka. Det är jag som är Lisa är en sådan. Och så är det tryggt för läsaren att slutet är så hoppfullt.

Jag ska låta min dotter som snart är nio läsa. Det ska bli spännande att höra vad hon tycker!

”Det finns ingen början. Det finns inget slut. Ty det finns ingen tid.”

I ett brev som Nora hittar pÃ¥ vinden i ödehuset stÃ¥r just de här raderna skrivna. I kuvertet som pappret hade det stÃ¥tt”Till mitt älskade barn, pÃ¥ Din födelsedag den 1 juli”. Det kunde inte vara en slump att det var samma dag som Nora fyllde Ã¥r. Men vad är det för skumma saker som händer ute pÃ¥ landet hos mammans väninna Vanja? Nora hinner knappt komma dit förrän mystiska saker börjar hända. T ex sÃ¥ verkar busschauffören kunna läsa hennes tankar. En mystisk speldosa hörs spela pÃ¥ kvällen när Nora ligger och försöker sova. Mystiska sms frÃ¥n en okänd person och en bild tagen med mobilkameran mitt i natten, när Nora sov. Och Vanjas prat om spöken, som Nora först fnyst Ã¥t. Länge försöker Nora tänka rationellt och ge logiska förklaringar till allt som sker, men till slut börjar hon vackla. Kanske har Vanja ändÃ¥ rätt när hon säger att spöken finns?

Jag tycker att För alltid… pÃ¥minner lite om Maria Gripes Skuggserie. Ingeli Angerborn lyckas skapa samma suggestiva stämningar. Allt är lugnt och tryggt men sÃ¥ inträffar det där oväntade, plötsliga! Och huden knottrar sig nästan. Härligt. Jag gillar ocksÃ¥ att slutet är öppet, man fÃ¥r fundera lite själv: Var allt bara tillfälligheter eller finns det övernaturliga runtomkring oss?

Det här är verkligen en bok att sätta i händerna på sommarlovslediga barn i åldern 9-13 år! Och skulle de ha för mycket annat för sig i sommar så spara den till höstens mörka kvällar. Men glöm inte bort den, för allt i världen!

Den begåvade författaren Erlend Loe har nu kommit med en ny bok om truckföraren Kurt. Hela Kurt-serien är böcker som är skrivna lika mycket för barn som för vuxna. Den här boken, Kurt i Kurtby, är i synnerhet en sådan.

Det blev som minstingen Bud ville: Kurt, hans fru Anne-Lise och deras tre barn ska Ã¥ka till Finland pÃ¥ semester. Tyvärr kör Kurt fel och färden slutar med trucken och hela familjen upp och ner i en älv. Som tur är har de bÃ¥de potatis och läsk, men efter nÃ¥gra veckor börjar förnödenheterna tryta. Dessutom börjar de ledsna pÃ¥ att aldrig se nÃ¥got annat än skog och vatten. Plötsligt ser Kurt en skylt längs stranden som det stÃ¥r Kurtby pÃ¥. Snart ser de människor som ropar och vinkar. En kvinna pÃ¥ stranden ropar ”Det är han! Det är han!” Kurt, som nu har helskägg efter veckorna pÃ¥ älven, fÃ¥r i land flotten och kvinnan som ropade presenterar sig som Kirsti Brud och välkomnar Kurt, Anne-Lise och barnen till Kurtby. I Kurtby är alla med i Pingiskyrkan (Jesus var ju snickare och nu snickar församlingsmedlemmarna pingisbord för att fÃ¥ inkomster). Kirsti Brud känner sig bönhörd:

”Ni kanske tror att jag är ledare här, fortsätter Kirst Brud, men det är jag inte. Jag är alldeles för osäker och full av fel för att vara en bra ledare. Saken är den att vi nu saknar en pastor. Den förra vi hade blev plötsligt tagen av polisen och nu vet vi varken ut eller in.”

Och så blir Kurt byns nye pastor! Snart tröttnar Anne-Lise och barnen på Kurt och börjar ifrågasätta. Men då säger Kirst Brud:

”Du ska nog passa dig lite (…). För de andra pastorernas fruar har haft en trÃ¥kig tendens att halka i badkaret och slÃ¥ huvudet dödligt hÃ¥rt i vattenblandaren.”

Det är förstås tydliga anspelningar på Knutby och Krist Brud. Och visst balanserar Loe hela tiden på gränsen. Jag tycker han är modig som vågar driva med en sådan otäck händelse, särskilt eftersom det inte var så länge sen det hände. Trots det tragiska med Knutby så blir Kurt i Kurtby defintivt en väldigt rolig bok!

Första delen i Ingeli Angeborns nya serie Klant & kompani är här! Jag gillar Ingeli Angerborn skarpt, tycker hennes böcker om Tilda är riktigt roliga och finurliga. Och Kartkatastrofen, som den här första delen heter, är en lovande start pÃ¥ en ny, kul serie för barn som just knäckt koden. Viking, bokens berättare, är vansinnigt förälskad i Meltem i tvÃ¥an. PÃ¥ skolans orienteringsdag blir han ihopparad att springa tillsammans med henne. Viking blir förstÃ¥s strÃ¥lande lycklig och kan inte stÃ¥ still utan börjar vifta med armar och ben och vips! sÃ¥ har han kommit Ã¥t Meltems glasögon och de faller förstÃ¥s i marken. Inte nog med det, när han ska krama Meltem förlÃ¥t sÃ¥ sätter han foten pÃ¥ dem. Meltem börjar grÃ¥ta och fÃ¥r Ã¥ka hem eftersom hon inte ser sÃ¥ bra utan glasögon, fröken är arg och Viking fÃ¥r orientera med Viktor i stället. Han känner inte Viktor, men som Viking säger: ”Vi visste bara hur vi sÃ¥g ut. (Han visste hur jag sÃ¥g ut och jag visste hur han sÃ¥g ut, menar jag.) Fast han visste förstÃ¥s hur han sÃ¥g ut ocksÃ¥. Och jag visste precis hur jag sÃ¥g ut.”

För att imponera pÃ¥ Viktor lÃ¥tsas Viking vara expert pÃ¥ det här med orientering. Hans plan är att springa sÃ¥ fort som möjligt för att komma i fatt de andra framför. Sen är det ju bara att följa efter, tänker Viktor. Men de ser inte de andra och Viktor och Viking börjar tro att de är vilse. Men sÃ¥ ser Viking en röd snitsel hänga pÃ¥ en gren… tror han. I själva verket är det bara ett par gamla röda slitna kalsonger som fastnat och de inser att de nog faktiskt är vilse, pÃ¥ riktigt. Som tur är träffar de Vilma. Som visar sig vara lika klantig hon.

Tips! Läs mer om Ingelin Angerborn och hennes braiga böcker här!