Fru E:s böcker

Om jag skulle välja att läsa en bok bara för dess omslag sÃ¥ skulle det defintivt bli en frÃ¥n Elisabeth Grates bokförlag! Deras svartvita fotoomslag är sÃ¥ estetiskt tilltalande och jag gillar mjukbanden med de lyxigt vita papperssidorna. SÃ¥ perfekta liksom! Och jag gillar att de är enhetliga, att man direkt pÃ¥ omslaget ser vilket förlag boken ges ut pÃ¥! Det är bara ett aber med omslagen, dock ett viktigt sÃ¥dant – de signalerar smal, svÃ¥rtillgänglig litteratur, vilket (det vet jag av egen erfarenhet som bibliotekarie) gör att de är svÃ¥ra att fÃ¥ ut bland läsare! Och det är här vikten av att förmedla litteratur kommer in, som jag tror stenhÃ¥rt pÃ¥ när det gäller mitt yrke och som bloggare! Det är sÃ¥ viktigt att skriva (prata) om en bok som Natacha Appanahs Den siste brodern eftersom det här är en roman som förtjänar att bli läst och som verkligen kan sin läsare en upplevelse utöver det vanliga (stora ord, jag vet, men tro mig, det är en stor roman)! Mig gav den hopp om medmänsklighet, en inblick i Mauritius ochn dess kolonilamakters (Frankrike, Storbritannien) mörka historia och framförallt är den intressant eftersom den visar hur Andra världskriget och världspolitiken nÃ¥dde ända bort till öster om Afrika med sina tragedier  - allt beskrivet av en tioÃ¥rig pojke som inte visste nÃ¥got om världen utanför sin by.

Berättelsen om Raj, som förlorar båda sin högt älskade bröder i en cyklon, är en vemodig berättelse. Raj växer upp med skulden över att ha överlevt sina mer dugliga bröder. Raj som är tanig och klen. Sjuttio år gammal ser han tillbaka på sin barndom och minns vännen David, som han fick alltför kort tid tillsammans med. När Raj och hans föräldrar tvingas lämna sockerrörsfälten och bosätter sig på andra sidan ön, får fadern, som ständigt sätter skräck i Raj och hans mor, anställning som vakt vid öns enda fängelse. En dag får Raj i uppgift att gå och lämna lunchlådan till sin far vid fängelset. När han gjort det, följer han inte sin fars uppmaning om att gå hem direkt, utan Raj dröjer sig kvar bakom den höga fängelsemuren. Smygandes och hukandes ser han vita skuggor komma fram från byggnaderna ut på fängelsegården:

”En rad mycket magra människor, som under tystnad släpade benen efter sig, följde grusgÃ¥ngen med lÃ¥ngsamma ben och spred sig över gÃ¥rden. Män, kvinnor och barn. Allesammans vita. Kläderna de hade var för stora, för lÃ¥nga, smutsiga och skrynkliga, det var nÃ¥got som inte stämde i deras utstyrsel, och de pÃ¥minde lite om spöken. Jag hade aldrig sett nÃ¥gra vita som var sÃ¥ magra och trötta – vid Ã¥tta Ã¥rs Ã¥lder trodde jag att vita människor var fabriksägare, Ã¥kte bil och körde flygplan, men aldrig hade jag kunnat tro att de kunde vara inspärrade.”

Människorna som Raj ser är judar som 1940 flytt från Östeuropa, men som avvisats vid Palestina då de saknat giltiga resehandlingar, och därefter skickats vidare till Mauritius för att sättas i förvar i fängelset under svåra förhållanden. Raj vet ingenting om judar och därför blir han upprörd och tror att den jämnårige judiske pojke som blir hans vän, ljuger när han påstår att stjärnan som han bär som smycke runt halsen heter detsamma som han, David.

När den åldrande Raj minns David är det en kärleksförklaring till den käre vän han en gång hade. Genom att inte glömma David och hedra hans minne, vill han också betala tillbaka på skulden han känner för att inte kunnat rädda David, som han som liten pojke lovade att han skulle. Mötet med David förändrade Raj på djupet och nu vill han ge berättelsen om David vidare till sin egen son, innan det är för sent. Rajs självrannsakan påminner om att vi alla har en skyldighet att minnas!

”Ät mindre och rör dig mer” är nÃ¥got vedertaget när det gäller viktminskning, men är det verkligen sÃ¥ enkelt? Nej, menar professor Martin Ingvar i Hjärnkoll pÃ¥ vikten. Övervikt är mycket mer komplext än sÃ¥. För att lyckas gÃ¥ ner i vikt mÃ¥ste man lära sig att lura hjärnan. Hjärnan är nämligen en riktig socker-junkie! Hjärnan älskar socker och vitt mjöl, d v s snabba kolhydrater. När man stoppar i sig dessa reagerar den blixysnabbt med att höja blodsockret, vilket ger en omedelbar kick och  lustkänslor (tell me about it!) när signalsubstansen dopamin sätter in. Men ganska snart därefter, om man inte fortsätter att stoppa i sig godsaker, sjunker blodsockret. Och det är just när blodsockret sjunker, inte när det redan är lÃ¥gt, som vi känner sug efter mer, vilket i sin tur ofta leder till att vi mer nästa gÃ¥ng vi äter (sÃ¥ kallad second meal-effekt). Knepet är att äta mer lÃ¥ngsamma kolhydrater (Hej Paulún!) och därmed lura hjärnan. När blodsocker svängningarna minskar, vilket den gör med GI-kost, fÃ¥r vi inte heller samma hungerkänslor nÃ¥gra timmar efter att vi ätit. Och utan suget är det lättare att äta sunt. Han skriver enkelt och begripligt, professor Ingvar, samtidigt som han gör det väldigt intressant, imponerande!

Jag läste inte främst den här boken som en hjälpbok i viktminskning. Jag är däremot sÃ¥ himla fascinerad av hjärnan och tycker det är sÃ¥ häftigt att läsa hur det mesta (alla?) av vÃ¥ra reaktioner är kemiska! Och häftigt lÃ¥ter det inte att kunna lura hjärnan?! Nu undrar jag en sak, är detta applicerbart pÃ¥ bokbegär och andra närbesläktade missbruk? Helt klart är att lustkänslorna och suget efter böcker är minst lika starkt som sötsuget! Och när att-läsa-högarna (plural!) bara växer, samtidigt som jag fortsätter att släpa hem fler och fler sÃ¥ är jag faktiskt lite orolig… Hur ska detta sluta?? Men sÃ¥ försvinner jag en stund in i en ny bok och snart är allting glömt igen!

Äntligen! utbrister jag när jag ser att Minotaurs mars-deckare är Dödsmässa av Reginald. Jag gillar att läsa deckare – men det fÃ¥r inte bli för mÃ¥nga i rad – men det är faktiskt inte sååå mÃ¥nga deckarserier som jag känner att jag mÃ¥ste följa, men Reginald Hills böcker om Dalziel & Pascoe är definitivt en sÃ¥dan (även om jag faktiskt inte läst mer än de fyra senaste, de andra har jag sett som tv-serie)!

Kriminalintendent Andy Dalziel är den bufflige översittaren till chef, men med STORT hjärta (trots att han skulle vara den siste att erkänna det), som i Dalziels död nästan sprängdes ihjäl. Sen dess har han inte riktigt kommit tillbaka pÃ¥ banan och under tiden har Peter Pascoe seglat upp – och förbi – som den skarpaste kniven i lÃ¥dan. Men Andy Dalziel vill inte gärna överlÃ¥ta Pascoe sin plats ännu, men när han stressar iväg till stationens mÃ¥ndagsmöte redan pÃ¥ söndagen, börjar han själv bli lite orolig över hans mentala status. Hur som helst, han slipper förödmjukas inför sina kolleger eftersom han upptäcker pÃ¥ vägen dit att han tagit fel pÃ¥ en hel dag och stannar i stället till vid katedralen för att snacka lite med den där Gud om vad som egentligen händer med honom själv. Men där inne blir han kontaktad av en kvinna, vars namn är Gina Wolfe. Hon vill att Daziel hjälper henne att finna hennes man som varit spÃ¥rlöst försvunnen i sju Ã¥r. Hon har varit övertygad om att han varit försvunnen för gott, men för en kort tid sen fick hon ett nytaget foto hemsänt till henne pÃ¥ hennes make.

Samtidigt hÃ¥ller en journalist pÃ¥ att försöka hitta stoff att avslöja en hänsynslös affärsmans brottsliga förflutna, en man vars son nu hÃ¥ller pÃ¥ att göra politisk karriär. Det verkar omöjligt, mÃ¥nga har försökt före honom men misslyckats, men sÃ¥ dyker nÃ¥got upp…

Boken utspelar sig under ett händelserikt dygn där händelser påverkar varandra och fler brott begås. Det är lättläst och spännande och ger mig precis det jag förväntar mig: en stunds underhållande avkoppling. Inte alls så dumt!

PS. April månads Minotaur-deckare är inget mindre än Elly Griffiths Janusstenen! *läslängt*

Jag har precis läst den andra boken som Gillian Flynn har skrivit, Dark Places, och snälla ni, ÖVERSÄTT hennes böcker till svenska! Hon är absolut värd fler läsare men tills dess, läs henne på engelska om ni vill ha en En Riktigt Schysst Thriller™ , som Bokhoras Helena, skulle säga.

Libby Day är en huvudperson som inte är särskilt sympatisk: hon är kleptoman, arbetslös, lat, deprimerad… MEN det finns en anledning till detta. Hennes mamma och tvÃ¥ äldre systrar mördades brutalt av hennes storebror och Libby blev vittne till dÃ¥det. Men Libby var bara sju Ã¥r gammal när tragedin inträffade och vad händer om hon blev manipulerad av förhörsledare och psykologer att säga att hon sÃ¥g det alla ville att hon skulle se, nämligen att Ben, den trulige tonÃ¥rspojken som umgicks med satanister, var mördaren. Och tänk om Ben, som avtjänar ett livstidsstraff, i själva verket är oskyldig?

Tvivlen väcks av en grupp som har som fritidsintresse att ta upp och gÃ¥ igenom gamla, spekatkulära rättsfall. För att fÃ¥ träffa Libby Day är de beredda att betala henne en hel del pengar och Libby, vars kassa börjat sina den sista tiden, ser plötsligt en utväg till att slippa ta ett vanligt jobb. Mötet med gruppen blir uppslitande och Libby flyr därifrÃ¥n, men nÃ¥got inom henne har vaknat till liv och hon bestämmer sig för att gÃ¥ igenom lÃ¥dan under hennes säng som innehÃ¥ller kvarlÃ¥tenskapen efter den familj hon en gÃ¥ng var en del av. Och sedan besöker hon Ben pÃ¥ anstalten som hon inte sett sedan han dömdes för morden…

Mycket spännande är det, särskilt eftersom boken växlar mellan tillbakablickar från Ben och Patty (mamman) och nutiden utifrån Libby. I varje kapitel läggs nya pusselbitar till lösningen, men jag vet inte förrän alldeles precis i slutet hur allt ligger till och vem som var skyldig till morden. Sånt gillar jag! Upplösningen är överraskande, precis som i den andra boken av Gillian Flynn som jag läst och bloggat om, Sharp Obejcts, och jag gillar att Libby Days karaktär inte gör henne till en lätt person att tycka om, men givetvis växer hon (utvecklas) genom berättelsen.

När det var min tur att välja nästa bok på bokcirkeln hade jag redan innan bestämt mig för att välja Diane Setterfields Den trettonde historien. Jag hade både hört och läst om den flera gånger och kände instinktivt att den var min kopp te. Och åh, så rätt jag hade!

Den har en hel del likheter med klassikern Jane Eyre, en bok som jag läste och älskade någon gång på högstadiet. Det är inte alls fråga om någon plagiering utan tvärtom en medveten akt för att hylla den engelska 1800-tals romanen. Den trettonde historien är tidlöst så till den grad att vi hade svårt att komma överens om när den egentligen utspelar sig (förslag?). Det är snålt med tidsmarkörer och därför känns det också som ett medvetet val av författaren.

Att läsa Den trettonde historien var som att kliva in i en helt ny värld. Jag avundades Margarets stillsamma liv i sin fars antikvariat, där det gavs lÃ¥nga pauser, pÃ¥ arbetstid, för att försjunka i en bok. När Margaret fÃ¥r brevet frÃ¥n författaren Vida Winter och ombeds skriva hennes biografi, kliver Margaret ut ur den trygga – och kanske i längden lite trÃ¥kiga – bubblan för att resa och träffa den berömda författaren. Givetvis ligger herrgÃ¥rden där hon bor pÃ¥ landsbygden och givetvis dröjer det inte länge för hon tycker sig se ett spöke. Vida Winter är en säregen dam med bestämda Ã¥sikter. Hon svarar inte pÃ¥ nÃ¥gra av Margarets frÃ¥gor utan vill berätta sin historia som hon vill, och inte nödvändigtvis kronologiskt. Det visar sig – förstÃ¥s – att mycket av V.W:s historia pÃ¥minner om Margarets och deras historier vävs skickligt samman.

Den trettonde historien är en läsupplevelse som pÃ¥minner om tiden dÃ¥ jag slukade böcker, ofta tämligen okritiskt. Man sugs verkligen in i boken och den suggestiva värld som allting utspelar sig i. ÄndÃ¥ känns det lite tomt när jag har läst klart boken och jag konstaterar ganska snart att det var en bok som var som bäst under läsningen. EfterÃ¥t föder den inga särskilda tankar eller reflektioner och jag hoppar direkt till nästa, som var Gillian Flynns Dark Places – mer om den imorgon!

Jag finns heter Maja-Maria Henriksson debutbok, som bygger delvis på självupplevda händelser. Den handlar om Johanna, 14 år och hennes vidriga vardag. I skolan trakasseras och misshandlas hon på alla tänkbara sätt av Vedin och Martin, som aldrig vågar göra något på egen hand men lyder Vedin som en väldresserad hund. Det finns förstås en massa andra klasskompisar som alltid vänder bort blicken eller tycker att Johanna får vad hon förtjänar. Johanna försöker hålla fasaden uppe och spelar med när Vedin tafsar på henne inför alla, men i hemlighet har hon noga tänkt igenom vilka kläder hon ska ha på sig på morgonen, flera lager så att inte Vedins smutsiga händer kommer innanför. Visst finns det vuxna som ser, men eftersom Johanna intalar alla att allt är lugnt är det ingen som vågar (orkar) reagera.

Och inte är det bättre hemma, med en mamma som är psykiskt sjuk och växlar lika snabbt i humöret som en kamelont ändrar färg. Och så finns Linus, hennes lillebror som hon älskar och vill skydda från allt ont. Det svider när man läser, men så till sist inser Johanna att det inte finns någon hjälp att få, inte från lärarna, inte från klasskamraterna och särskilt inte från sin mamma och någonstans får hon kraft att bita ifrån mot Vedin och hans hantlangare. och faktiskt mot sin mamma. Revansch är alltid härligt och boken slutar därför hoppfullt. Det är skönt. Jag gillar också att Maja-Maria Henriksson inte psykologiserar över orsakerna till att Vedin gör som han gör. Visst antyds det att han inte heller mår så bra, men vi slipper se offerkoftan på honom. En helt klart godkänd debut!

  * I dubbel bemärkelse! Jag har varit lite lat med bloggandet pÃ¥ sistone – men läst har jag gjort!

Det är någonting med berättelser om syskon som alltid fascinerar mig. Kanske är det i den inbyggda spänning som inte sällan präglar en syskonrelation? Eller i konkurrensen dem emellan som ovillkorligen finns där?

Susan Hill är en helt ny författare för mig. Jag kände igen hennes namn, men det var BTJ:s positiva annotation som gjorde mig nyfiken. The Beacon är huset pÃ¥ landsbygden som de fyra syskonen: Colin, May, Frank och Berenice växte upp i. Till en början är det äldsta systern May som berättar. Hon är en ”hemma-dotter” i femtioÃ¥rsÃ¥ldern och när boken börjar dör mamman som hon skött om i alla Ã¥r. May är ensam kvar i huset och börjar ringa sina syskon för att berätta vad som hänt. Ja, alla utom till Frank. Han har, av okänd anledning, ingen kontakt med de övriga syskonen. NÃ¥got har hänt, men vad fÃ¥r läsaren först veta mot slutet av boken. May börjar minnas sitt liv och ser tillbaka pÃ¥ det med en blandning av vemod och acceptans. En gÃ¥ng i tiden sÃ¥ gjorde hon ett försök att bryta upp frÃ¥n hemmet för att studera i London, men där kom demonerna i kapp henne och hon började fÃ¥ vanföreställningar och svÃ¥r Ã¥ngest. SÃ¥ fort hon Ã¥tervände till The Beacon pÃ¥ sommarlovet, mÃ¥dde hon genast mycket bättre. Och av rädsla för att utmana sin hälsa, sÃ¥ blev hon kvar med föräldrarna när de andra syskonen flyttade hemifrÃ¥n.

Det här är en kortroman pÃ¥ ca 150 sidor. Jag gillar Susan Hills förmÃ¥ga att med enkla ord säga sÃ¥ mycket, hon är ordeffektiv. SprÃ¥ket är lätt, men rymmer undertoner och mycket blir outsagt. Det blir mycket läsande mellan raderna. elst av allt skulle man diskutera den med nÃ¥gon annan för att riktigt förstÃ¥ allting, tror jag.  PÃ¥ bokomslaget  stÃ¥r det ”Magnificent… richly satisfying… a little masterpiece” och jag tycker om, men tycker kanske att ”mästerverk” är att ta i.

Mattias Ronge har helt nyligen debuterat som författare med romanen Tittaren. Och vilken debut! Killen kan verkligen skriva sÃ¥ att Ã¥ngesten känns fysiskt i mig och hjärtat slÃ¥r snabbare! Jag gillar allt: sprÃ¥ket som är träffsäkert, den svarta humorn (det är roligt, men ändÃ¥ inte, liksom), storyn  där alla lösa trÃ¥dar som sÃ¥ smÃ¥ningom bildar ett nystan, känslorna som griper tag i läsaren MEN jag har en liten invänding: Omslaget! Huh, sÃ¥ trÃ¥kigt. Visserligen illustrerar den väl huvudpersonens kollaps, men den gula färgen mot det grÃ¥, författarens namn i kursiv stil… Det känns som om det är valt för att locka till sig manliga läsare. Men risken är att den blir bortvald av bÃ¥de män och kvinnor. Nej, det var inte alls väl valt. Och ska jag vara lite petig sÃ¥ tycker jag detsamma om titeln. Det skulle vara intressant att höra vad andra tycker och tänker om detta…

Nåja, en mycket bra bok är det i alla fall, som överraskade mig ordentligt!

Huvudpersonen är Marcus Tirén: drygt trettio, gift med en underbar fru som han har en fyraårig dotter med (och ett barn till på väg), lägenhet i Vasastan, många vänner och framförallt oerhört framgångsrik på jobbet som ett slags konsult som rycker in och hjälper kunden att hantera massmedia vid uppsägningar, nedläggnningar och andra kriser. Allt verkar gå Marcus väg! Men en dag blir han vittne till hur en man segnar ned, livlös, på gatan och denna otäcka upplevelse får den svaga antydan till oro som Marcus Tirén känt, utvecklas till ångest, social fobi, paranoia och tvångstankar. Inte allt på en gång, naturligtvis, men långsamt går Marcus mot sin egen undergång. Vad är det då som gör honom så rädd och orolig? Jo, att framstå som en bluff inför andra. Att inte fixa det, att tappa greppet. Till en början lyckas han faktiskt hålla det under kontroll: han har alltid med sig en plastpåse eftersom han plötsligt kan bli åksjuk, även om han sitter still och han försöker hela tiden parera ångesten och hitta (tillfälliga) utvägar för att lösa jobbiga vardagssituationer. Men så föds den andra dottern och Marcus ser direkt vem hon liknar: den döde mannen på gatan vars liv han inte lyckades rädda.

Som läsare lider man med Marcus Tirén och vill så gärna hjälpa honom, men inser förstås att det inte går. I stället får man bevittna hur Marcus smulas sönder under stressen och ibland är det faktiskt riktigt roligt, på ett lite makabert sätt. Som när Marcus ska handla i mataffären, men inte lyckas få med sig en enda vara. Eller när han försöker prata om sin åksjuka med sina närmaste vänner, Peter och Vincent. Och jag gillar som sagt Mattias Ronges språk, som stundtals är riktigt vackert:

”Irinas röst var lÃ¥g. Nästan sÃ¥ att den inte hördes. Waclaw önskade att den inte hade hörts. DÃ¥ hade han inte behövt svara. I nästan ett helt Ã¥r hade han varit arbetslös. Sonen, Mateusz, var utflugen sedan länge och Waclaws fru hade flugit ut hon ocksÃ¥. Mycket hade flugit ut, kändes det som, och inget särskilt hade flugit in. Det hade varit ett lÃ¥ngt och ensamt Ã¥r.”

Titeln, Tittaren, anspelar pÃ¥ händelsen med mannen pÃ¥ gatan. Att Marcus gick frÃ¥n att vara en ”do-er” till att bli en overksam tittare, som bara stod pÃ¥ sidan och tittade pÃ¥ och vad den insikten förde med sig. När man som läsare förstÃ¥tt det, sÃ¥ funkar den ju. Men innan man gjort det sÃ¥ kändes den bara underlig. Nog om detta: Tittaren är en förbaskat bra bok som förtjänar mycket uppmärksamhet och mÃ¥nga läsare! SÃ¥ Mattias Ronge kan andas ut och njuta av framgÃ¥ngen men han fÃ¥r absolut inte vara klar – jag vill ha mer!

Svartvintern är Marianne Cedervalls fristÃ¥ende fortsättning pÃ¥ Svinhugg, som jag gillade jättemycket. Tyvärr känns inte Svartvintern lika rolig. Affirmationer och spÃ¥domar under Hervors ledning känns lite pÃ¥klistrat i den här berättelse och Miriams tvehÃ¥gsenhet kring detta känns bara tjatigt och ointressant. Bättre är Hervor när hon svär och tar sig en sup – dÃ¥ känns hon igen!  Jag har ocksÃ¥ lite svÃ¥rt att komma in i berättelsen den här gÃ¥ngen. Tycker att det är svÃ¥rt att hÃ¥lla i sär personerna och dessutom retar jag mig pÃ¥ alla klichéer som används flitigt, inte minst när det gäller byinvÃ¥narna i Kuivalihavaara, dit Miriam flyr efter att ha skadat en friare oavsiktligt med sina tankar. Hervor, som stannat kvar i New York, kommer förstÃ¥s och gör Miriam sällskap. Det är ju trots allt hennes hemby och platsen där Miriam tjänstgjorde som läkare innan hon blev lurad pÃ¥ alla sina pengar. Och byn där de tvÃ¥ blev riktigt goda vänner.

I Kuivalihavaara finns den obligatoriska (?) skoteraffären, frisörsalongen, Konsum och förstås ett nedlagt hotell, som haft sina glansdagar en gång i tiden, men inte så mycket mer. De som bor där är som inskränkta norrlänningar mest*: en försupen arbetslös hustrumisshandlare, en predikant, en halvkorkad sladdertacka till frisör, två helylle-tanter som bjuder sina gäster på nybakade brödkakor och som spelar Yatzy tillsammans om kvällarna och så då ägaren till skoteraffären som är riktigt reko.  Jag blir så trött. Mitt i allt detta så kommer den homesexuelle operasångaren Ralph Sörarve till byn och har planer för det förfallna hotellet som han ärvt av en mystisk beundrare. Det rör förstås om i grytan, ja, ni kan själva räkna ut vad som händer. Det hela är minst sagt förutsägbart. Visst är det lite småtrevligt rakt igenom, lite Änglagårdskänsla, men det är en bok som man kan vara utan (faktiskt!). Tycker jag.

* Hoppas att ni förstod min ironi

Precious av Sapphire är bioaktuell nu och har gjort succé. Så väl kritiker som publik verkar vara överens om att det är en fantastisk film. Boken är i alla fall fantastisk! Men nästan outhärdligt smärtsam att läsa. Det gör fysiskt ont i kroppen att läsa om alla övergrepp och den kärleklöshet som Precious växer upp i:

”Jag fick gÃ¥ om en klass när jag va tolv för jag fick barn med farsan. Det va 1983. Jag va inte i skolan pÃ¥ ett Ã¥r. Det här kommer att va mitt andra barn.”

Mitt i allt elände sÃ¥ finns det ändÃ¥ en del ljusglimtar. Som när Precoius kommer till den förberedande klassen och fÃ¥r Miss Blue Rain som lärare. Miss Rain ser till individen och lyckas hos alla trasiga tjejer se vad just de är bra pÃ¥ och lyfta fram det och därmed öka självkänslan nÃ¥gra kilo hos sina elever. Samtidigt ställer hon krav. Skriv, skriv, skriv!  Och kämpa! Och Precious som knappt är läs- och skrivkunnig när hon kommer till klassen, skriver och kämpar. Hon skriver om sin uppväxt, hennes föräldrar och om sina tvÃ¥ barn, som hon älskar: Lilla Mongot, som har Downs syndrom och inte bor hos henne och Abdul. Precious kämpar för sig själv och sina barn. MÃ¥let är att bÃ¥da barnen ska bo hos henne, att hon ska fÃ¥ en utbildning och ett jobb sÃ¥ att hon kan försörja sig. Inte särskilt höga mÃ¥l, kan man tycka, men för Precious och andra i samma utsatthet, mÃ¥ste hon inte bara besegra sina egna begränsningar, utan mÃ¥ste ocksÃ¥ övertala kuratorn (och därmed soc.) att ge henne chansen att gÃ¥ klart i skolan, i stället för att bli tvungen att börja jobba inom äldreomsorgen och ”torka skiten pÃ¥ vita gamlingar”.

Boken som jag läste hade en engelsk parallelltext, men jag valde att läsa den svenska översättningen ändå eftersom den engelska texten innehåller en mängd gatuslang från 1980-talets USA. Dessutom är texten som om det faktiskt vore Precious som hade skrivit den, med stavfel, ofullständiga meningar etc. så jag kände att mycket av språkets nyanser skulle gå mig förbi, om jag läste på engelska. Just sättet att berätta gör att Precious ger känslan av att vara en biografi över en verklig person, men egentligen har den fiktiva Precious lånat sin karaktär av en mängd personer som författaren mött i sitt arbete (bl. a. som lärare och socialarbetare).

Jag hörde Sapphire intervjuas pÃ¥ Skavlan och dÃ¥ berättade hon att mammans sexuella övergrepp inte finns med i filmen, eftersom det var alltför ”vÃ¥gat” för den amerikanska filmpubliken. *SUCK* Själv ville Sapphire med mamman illustrera att (sexuella) övergrepp inte är ett manligt beteende utan att det handlar om att manifestera sin makt, vilket gäller även för kvinnor.

Precious är ingen enkel bok att ta sig igenom, men det är definitivt en bok som stannar kvar efter att man har läst den. Jag imponeras av den mänskliga överlevnadsförmågan och i min föreställning så blev Precious framtida liv bra. Hon lyckades göra standardproven och fick läsa vidare på universitetet. Hon kunde ta hand om båda sina barn och levde länge innan hon utvecklade AIDS. Slutet är nämligen öppet och då får läsaren fortsätta berättelsen själv.