Fru E:s böcker

Äntligen! utbrister jag när jag ser att Minotaurs mars-deckare är Dödsmässa av Reginald. Jag gillar att läsa deckare – men det får inte bli för många i rad – men det är faktiskt inte sååå många deckarserier som jag känner att jag måste följa, men Reginald Hills böcker om Dalziel & Pascoe är definitivt en sådan (även om jag faktiskt inte läst mer än de fyra senaste, de andra har jag sett som tv-serie)!

Kriminalintendent Andy Dalziel är den bufflige översittaren till chef, men med STORT hjärta (trots att han skulle vara den siste att erkänna det), som i Dalziels död nästan sprängdes ihjäl. Sen dess har han inte riktigt kommit tillbaka på banan och under tiden har Peter Pascoe seglat upp – och förbi – som den skarpaste kniven i lådan. Men Andy Dalziel vill inte gärna överlåta Pascoe sin plats ännu, men när han stressar iväg till stationens måndagsmöte redan på söndagen, börjar han själv bli lite orolig över hans mentala status. Hur som helst, han slipper förödmjukas inför sina kolleger eftersom han upptäcker på vägen dit att han tagit fel på en hel dag och stannar i stället till vid katedralen för att snacka lite med den där Gud om vad som egentligen händer med honom själv. Men där inne blir han kontaktad av en kvinna, vars namn är Gina Wolfe. Hon vill att Daziel hjälper henne att finna hennes man som varit spårlöst försvunnen i sju år. Hon har varit övertygad om att han varit försvunnen för gott, men för en kort tid sen fick hon ett nytaget foto hemsänt till henne på hennes make.

Samtidigt håller en journalist på att försöka hitta stoff att avslöja en hänsynslös affärsmans brottsliga förflutna, en man vars son nu håller på att göra politisk karriär. Det verkar omöjligt, många har försökt före honom men misslyckats, men så dyker något upp…

Boken utspelar sig under ett händelserikt dygn där händelser påverkar varandra och fler brott begås. Det är lättläst och spännande och ger mig precis det jag förväntar mig: en stunds underhållande avkoppling. Inte alls så dumt!

PS. April månads Minotaur-deckare är inget mindre än Elly Griffiths Janusstenen! *läslängt*

Jag har ju tidigare hyllat Simon Becketts deckardebut Dödens kemi och därför var det inte helt oväntat att jag ville läsa del 2, Skrivet i eld, och det har jag gjort nu!

David Hunter arbetar nu som rättsantropolog på heltid och har flyttat till London med Jenny. Men Davids resande tär på förhållandet och inte blir det bättre när han blixtsnabbt kallas till ön Runa i Yttre Hebriderna, i stället för att återvända hem efter ett uppdrag. På den vindpinade ön Runa har en f d poliskommissarie hittat resterna av en bränd människokropp i en enskilt belägen stuga och polisen på fastlandet vill först ha Davids utlåtande, innan de sänder dit ett mordteam. Är det en olycksplats eller har någon bragts om livet avsiktligt?  Till sin hjälp har David Hunter polisintendent Fraser, en halvt alkoholiserad och trött man som gärna gör så lite som möjligt, samt Duncan, en ung och ambitiös polisassistent.

Det är förstås ett mord och David Hunter får löfte om att polischefen ska skicka dit förstärkning från fastlandet. Men dessa planer går i stå när det blåser upp en storm kring ön, den värsta på länge. Förbindelserna med fastlandet bryts och Runa blir helt isolerad från omvärlden. Och någonstans går en mördare lös.

Det här är rafflande spänning till de allra sista sidorna. Upplösningen är lite väl otrolig, men det är de ju inte alls sällan i deckare. Det gör inte så mycket, tycker jag. Vägen dit är klart intressant! David Hunter är en rättskaffens karl, utan att för den skull vara naiv. Ön Runa utgör en perfekt plats för ett mord och stormen gör stämningen kuslig. Inte blir det sämre av att ön befolkas av en mängd original och att det finns spänningar bland invånarna. Det är en ganska våldsam pusseldeckare, men Simon Beckett kan sitt hantverk. Med beröm godkänt!

Det blev bara två böcker lästa under julveckan i Idre, men två bra sådana! Först ut var Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan. Jag frångick faktiskt min princip att inte ta med biblioteksböcker på resor för jag var så himla sugen på att läsa den. Och mina förväntningar infriades, med råge! Äntligen! tänkte jag, får vampyrer vara riktiga vampyrer och inga kärlekstörstande mesar à la Edward och Bill! I Släktet är det befriande tomt av vampyrer som vill bli din kompis/älskare, här är de ute efter att erövra världen!

Allt börjar med en Boeing 777 från Tyskland som landar på JFK i New York. Plötsligt under inflygningen, tappar flygledartornet kontakten med planet och all aktivitet inifrån det tystnar. När planet väl landat är det både tyst och mörkt. Man befarar att något virus slagit ut besättningen och passagerarna och därför kallas smittskyddsläkaren Eph Goodweather dit. Den syn som möter honom är nedslående. De flesta är döda och alla har de ett skarpt snitt i halsen. Allt verkar ha gått mycket fort, inget tyder på att de döda känt ångest eller haft ont innan de dog. De sex överlevande som hittas förs till sjukhus för provtagning och undersökning, men eftersom inget märkligt hittas är de tvungna att låta patienterna lämna sjukhuset. BIG MISTAKE!

Det här är den första delen i en planerad triologi och jag längtar redan efter andra delen. Många frågetecken kommer säkert att rätas ut (vad kommer att hända med Gus?). Det märks att en av författarna, Del Toro, har en bakgrund inom filmen, för boken är nästan som att se en film. Det är rappa dialoger och kort transportsträcka. De korta kapitlen känns som olika scener. I början tyckte jag det var lite svårt att hålla reda på alla personer och platser, efter ca 100 sidor är jag fast och sträckläser i den mån det går (med hänsyn till familj och vänner). Mycket spännande!

Nästa bok på fjällsemestern var ännu en finfin bok som jag fick av Bokstunder i pocketbytet, nämligen Dödens kemi av Simon Beckett.  Det här är den första  deckaren om den forensiske antroplogen (ungefär rättsläkare) David Hunter, som flytt London efter en tragisk händelse. Ute på landsbygden i Norfolk tar han tjänst som läkare. Tre år går i sakta mak och själens ärr börjar blekna. Han har inga som helst planer på att återvända till sitt tidigare yrke. Men så hittas ett stympat kvinnolik och den lokala polisen ber David Hunter om hjälp. Först tackar han bestämt nej, men när han får reda på att han känt den mördade och får se foton tagna från brottsplatsen, inser han att han kunnande kan vara till hjälp och låter sig motvilligt dras in i fallet. Och så försvinner en ung kvinna efter en joggingtur. Det enda spåret är hennes ena gympasko som hittas i ett buskage. Hela byn engagerar sig och ordnar skallgång efter kvinnan, men den måste snart avbrytas när en man skadas. Någon har nämligen lagt ut en mängd snaror i skogen för att försvåra sökandet.

Det här är en rappt skriven deckare, med en del pikanta detaljer (visste ni t ex att flugorna är de insekterna som befolkar en död  kropp och skalbaggarna de sista?) och den är skriven i jag-form, vilket brukar innebära ett minus hos mig, men den här gången är det faktiskt inte så störande. Det som irriterar mig med boken är att väldigt många kapitel avslutas med hintar som ”men det skulle jag snart inse”, ”hade jag anat att detta… så skulle jag gjort annorlunda”, ”den saken skulle snart visa sig sann på ett annat sätt än jag anade”. Som berättargrepp har man liksom förbrukat effekten efter en eller två användningar, men Beckett verkar tro att han hittat något mycket smart för att skapa en vilja att läsa vidare. Han missar att det inte behövdes, berättelsen fixade det på egen hand. Det har kommit ut sammanlagt tre böcker om David Hunter: Skrivet i eld och Dödens viskningar.

Först var han lite undflyende och suddig i kanterna. Jag fick inte riktigt något grepp om honom. Var han rent av lite mesig? Men när berättelsen tog fart, gjorde Malcolm Fox det också.

Vad jag pratar om? Ian Rankin nya deckarhjälte Malcolm Fox så klart! Nu har jag läst ut The Complaints och lärt känna Malcolm Fox. Han arbetar på ”the Complaints”, avdelningen där poliser utreder andra poliser, misstänkta för brott. Ett inte särskilt populärt uppdrag bland poliskolleger. Privat har han det ganska kämpigt. Hans pappa bor på ett dyrt hem som Malcolm Fox betalar helt själv för. Hans syster har problem med alkoholen och dessutom lever hon med en man som slår henne. Malcolm Fox själv är helnykterist sen några år tillbaka och frånskild. Hans kylskåp är fyllt med färdiga lasagner – bara att värma. Nyligen har han letat fram bevis för en korrupt polisman som nu ska prövas i en rättegång och i väntan på nästa uppdrag munhuggs han med sina närmaste kolleger och dricker kaffe.

Men så blir han kallad till ett möte och går sdärifrån med ett nytt fall. Han ska utreda Jamie Breck som verkar vara medlem av ett internationellt nätverk som sprider barnpornografi. Problemet är att bevisen är bristfälliga och Malcolm Fox blir därför satt att undersöka Breck närmare. Allting blir mer komplicerat när Fox’ svåger hittas brutalt misshandlad till döds och Breck blir ansvarig utredare.  Dessutom blir Malcolm Fox misstänkt för mordet.

Rankin skriver väldigt realistiska deckare som visar upp den mörka sidan av Edinburgh. Miljön känns igen från böckerna om Rebus, storyn likaså, men huvudpersonen är ny. Jag tycker om Malcolm Fox – han känns oerhört vanlig och faller utanför schablonen om den supande, olycklige och missförstådde polishjälten. Men han är absolut inte tråkig för det! Han har ett stort patos för rätt och fel och tvekar inte att bryta mot reglerna i sin jakt efter sanningen. Men jag kan inte låta bli att känns som jag gör ändå - jag saknar John  Rebus!

Min älskade hade med sig en present från sin Skottlandsresa – gissa vad? Jo, Ian Rankins senaste, The Complaints! Rebus är pensionerad och den nye deckarhjälten heter Malcolm Fox och jobbar just på The Complaints, d v s avdelningen för internutredning. Jag har precis bara börjat, men det bådar gott. Lite kul att boken utspelar sig i februari i år – då var jag nämligen i Edinburgh och liksom Malcolm Fox såg jag staden invaderas av rugbyfans (Six Nation spelades nämligen precis där, precis då)!

Jag är faktiskt lite kär i Rankin, tycker han verkar så himla sympatisk. och jag har höga förväntningar på den här boken. Det måste vara mycket bra om jag ska kunna glömma Rebus!

Val McDermid var en ny bekantskap för mig! Ja, jag har förstås sett tv-serien Mord i sinnet, men hennes böcker var outforskad mark. Tills igår, då jag läste ut hennes senaste deckare Mörka domäner.

Två mystiska försvinnanden utgör huvudingrediensen i den här deckaren. Det ena fallet gäller en försvunnen familjefar, vars dotter plötsligt anmäler honom försvunnen. Saken är den att mannen har varit försvunnen i tjugofem år och därför hamnar anmälan hos Cold Case-gruppen, där kriminalinspektör Karen Pirie leder arbetet.

Ungefär samtidigt snubblar (bokstavligt!) frilansjournalisten Bel Richmond över nya ledtrådar efter ett annat försvinnande, spädbarnet Adam som mystiskt försvann vid ett kidnappningsdrama som gick snett. Också det en händelse som inträffade för tjugofem år sedan. Så småningom hamnar även detta fall hos Karen Pirie.

Oberoende av varandra börjar de göra efterforskningar och deras idoga sökande leder till nya upptäckter. Men för varje sten de lyfter, dyker nya oförklarliga omständigheter upp och fallen verkar ha vissa gemensamma beröringspunkter. Samtidigt pressas båda kvinnorna av män i högre uppsatt position än de själva.

Det börjar väldigt spännande, men ganska snart blir jag irriterad på alla personer som får ca 2 sidors utrymme innan det är dags att hoppa till nästa karaktär. Och däremellan pendlar händelserna mellan nutid och tjugofem år bakåt i tiden. Det blir väldigt splittrat och därför tycker jag aldrig riktigt att jag kommer in i boken. Och när allt är utläst så har jag svårt att sammanfatta vad som hänt. Något som dock var väldigt intressant var skildringen av gruvsamhället Fife och dess invånare, hur de drabbades av den stora gruvstrejken under Thatchers regering. Här visar Val McDermid väldigt tydligt klasstillhörighetens betydelse (och klasskillnader!) i det brittiska samhället, ett tänk som lever kvar än idag.

Denise Mina har skrivit Garnethill-serien, som jag dyrkade samt böckerna om Paddy Meehan, som jag gillar skarpt. Däremellan gav hon ut en fristående bok, Det heligaste. Den tyckte jag inte alls lika mycket om. Nu har jag läst hennes senaste, I midnattens stillhet och tyvärr – för jag hade verkligen sett fram emot att läsa den - var den småseg och rörig.

Det börjar lovande. Två maskerade män tränger sig in hos familjen Anwar, när de sitter och tittar på tv. De är beväpnade och kräver att få prata med någon som heter ”Bob”. Huset ligger i ett lugnt villakvarter i Glasgow och familjen har aldrig tidigare varit i klammeri med rättvisan. Tumult uppstår och en av dem skjuter av misstag tonårsdottern i handen. Därefter försvinner de med fadern som gisslan. De kräver 2 miljoner pund för att släppa honom, en fantasisumma för familjen Anwar.

När polisinspektör Alex Morrow kommer till platsen tror hon först att kidnapparna måste ha tagit fel hus. Varför skulle någon tro att familjen Anwar äger så mycket pengar. Fadern har en liten kvartersbutik och i huset bor även äldste sonen och hans familj. Dessvärre får hon inte ansvara för fallet utan istället utses polisinspektör Bannerman, som hon avskyr, som ansvarig utredare. Motviljan är ömsesidig och Bannerman sätter henne på att gå igenom bandupptagningen från larmcentralen, när famijemedlemmarna ringde 911. Uppgiften visar sig dock innebära en viktig detalj och med hjälp av denna utvecklas kidnappningsdramat till något annat än de trodde från början.

Alex Morrow är, liksom Maureen O’Donnell (från Garnethill-trilogin) och Paddy Meehan en kvinna med personliga problem. Hon bryr sig inte heller särskilt mycket om att bli populär bland överordnade och kolleger, utan går sin egen väg. Problemet i boken är att karaktären inte introduceras utan uppgifter om Alex Morrow och hennes privatliv kommer lite pö om pö. Först var jag övertygad om att det måste finnas en tidigare bok med Alex Morrow för här och där slängdes information in utan att närmare förklaras. Sedan mindes jag att samma grepp användes för de tidigare nämnda serierna, men då gjorde det med mer känsla. Här skapar det mest förvirring.

Storyn som sådan är intressant. Intressantare blir det när man får följa kidnapparnas samtal. Gärningsmännen visar sig vara närmast amatörer och deras egentliga uppdrag är luddigt. Inte heller är de alltigenom onda utan de är mer komplexa än vad som brukar vara fallet i deckare. Men tyvärr räcker det inte. Som deckare betraktat är det här en ganska sömnig historia och jag är inte ens säker på att jag skulle ha läst ut hela boken om författaren var en annan än Denise Mina. Ändå kommer jag säkert att fortsätta läsa om Alex Morrow eftersom jag tror på Denise Mina. Många frågetecken får säkert sina svar längre fram i serien, för ja, jag tror i alla fall att det blir en fortsättning. Det känns så.

Han kallas Paula och lever ett dubbelliv. Han har fru och två söner och ett ”vanligt” jobb. Dessutom är han den polska maffians främste man i Sverige och infiltratör åt den svenska polisen. Med andra ord, han är van att ljuga och att inte känna, bara tänka och planera.

När Paula, eller Piet Hoffmann som han egentligen heter, anhålls och döms till fängelse för narkotikainnehav är planen att han ska ta över narkotikahandeln innanför murarna på uppdrag av sina båda arbetsgivare, men av olika skäl förstås. Till en början går allt enligt planerna, men så plötsligt! En morgon, efter morgoninspektionen, anfalles han i cellen av interner som tillhör samma maffia som han själv. Han inser snabbt att någon har avslöjat hans dubbelspel. Det är dags för Plan B, att ta sig ner till isoleringen. Inget går som det var tänkt och snart inser Paula att han är helt utelämnad till sig själv, om han ska överleva. Och han vet att det tar exakt tre sekunder att dö.

Tre sekunder av Anders Roslund och Börge Hellström är den andra i serien om Ewert Grens som jag har ”läst” (den första var suveräna Edward Finnigans upprättelse som jag lyssnade på som ljudbok). Det är rafflande spänning i högt tempo som levereras och jag har svårt att slita mig, när jag börjat att läsa. Tre sekunder är dock inte riktigt i samma klass som Edward Finnigans… men jag gillar Roslund & Hellströms sätt att problematisera bilden av offer och förövare, de onda versus de goda. Som läsare påminns man om att ingenting är så enkelt att det är svart eller vitt, utan att det mesta är en gråskala. Den är dock, med sina 587 sidor, lite väl lång och berättelsen hade vunnit på att komprimeras lite. Och Ewert Grens är ju bara för tråkig. Men jag gillar slutet (blev lite rädd där ett tag, men det ordnad), men retar mig på att jag inte vet vad som hänt hans fru Annie? Någon som kan berätta där ute?

Många har redan läst Hypnositören av pseudonymen Lars Kepler – nu har jag gjort det också. Handlingen i korthet:

En familj i Tumba utanför Stockholm hittas brutalt knivhuggna. Det enda överlevande offret är fjortonårige Josef, även han svårt knivskuren. När kriminalpolisen Joona Linna förstår att det finns ännu en familjemedlem, systern Evelyn som inte bor hemma, inser han att det troligtvis finns en stark hotbild mot henne, men hon är spårlöst försvunnen. All information som Josef kan tänkas lämna om förövaren är av yttersta vikt, kanske vet han också vart systern befinner sig. Josef är knappt vid medvetande, ännu mindre kan han svara på några frågor från polisen. Han är i chock och alltför traumatiserad av den fruktansvärda upplevelsen. Då kallas läkaren Erik Maria Bark till sjukhuset. Han är expert på trauma och en gång i tiden hypnotiserade han sina patienter för att få dem att komma över sina traumatiska upplevelser. Men något gick snett och Erik Maria Bark gav ett löfte om att aldrig mer hypnotisera någon. På sjukhuset övertalas han dock av Joona Linna att hypnotisera Josef. Resultatet visar sig bli förödande för Erik och snart blir hans liv till en verklig mardröm.

Hypnotisören blev ju överhypad innan den gick att köpa och flera bokbloggare ( t ex Bokhora, Boktoka och En Annan Sida) har redan skrivit om den. Vad tyckte jag då? Var den värd sin hype? Är den så fantastisk som utlovades?

 Ärligt talat, ja.

Visst har den sina brister: Då och då så blir den alltför förklarande som t ex när författaren ska berätta hur Rikspolisstyrelsen är organiserad. Det hade gjort sig bättre om texten hade vävts in i berättelsen i stället blir det lite lärobok över det hela. Som tur är, när det händer, blir det inga långa passager. Sen är språket lite märkligt distanserat, författaren känns inte riktigt närvarande eller så är det hela pseudonymgrejen som spökar. (Jag är för övrigt övertygad om att det är en manlig författare… eller är det konstaterat att det är en man och en kvinna som har skrivit Hypnotisören? Hänger inte med i alla turer och är faktiskt inte så intresserad heller. Egentligen.) Och visst tänjer den på rimlighetens gränser flera gånger!

Men, trots dess brister – den här boken trollband mig! Jag läste den på två dagar. Det hade kunnat blivit på en dag, men den var så läskig! Och ensam hemma som jag var, vågade jag faktiskt inte läsa mer i den till slut utan fick fortsätta nästa dag, när det var ljust ute igen.* Det är ett vansinnigt tempo boken igenom och allt sker här och nu, d v s boken är skriven i presens, vilket är ovanligt för deckare. Berättelsen byter också spår på ett fiffigt sätt – jag ska inte berätta hur – och det är konstant spänning i nagelbitarklass! Upplösningen är dessutom trovärdig (= mycket viktigt för deckare, anser jag). Nästa del hoppas jag kommer att handla mer om Joona, för han fick inte så stort utrymme i den här boken. Jag tror verkligen på att det här blir succé för Lars Kepler, vem eller vilka han nu är!

* till mitt försvar så var inte ens hundarna hemma och ni hundägare vet ju hur tomt ett stort hus kan kännas utan sina hundar (ni andra får helt enkelt använda er föreställningsförmåga),  dessutom var det sen kväll…

Autentiskt rättsfall från Antiken, kan det vara så spännande? Ja, faktiskt! Romarblod av Stephen Saylor är en ovanlig deckare, inte minst för att huvudpersonen, privatdetektiven Gordianus, levde för en så där 2100 år sedan. Själva intrigen är denna:

Gordianus, även kallad Hittaren, vaknar upp med baksmälla när någon kanckar på dörren. Den som kommer på besök är slaven Tiro som kommer utsänd av den unge Cicero. Cicero har just tagit på sig sitt första fall som offentlig försvarare, ett misstänkt fadersmord, ett brott som påbjuder lagens strängaste straff… (huh!). Han vill ha Gordianus hjälp att ta reda på fakta i fallet, är den misstänkte sonen verkligen skyldig? Det som först verkar vara ett ganska enkelt fall visar sig vara mycket mer komplicerat, ju fler trådar Gordianus nystar i. Och att avslöja sanningen visar sig vara inte helt ofarligt.

Det märks att Stephen Saylor är påläst och kan sin historia. Beskrivningarna av det antika Rom med omnejd är minst lika spännande att ta till sig som själv intrigen. Att slavarna inte hade ett lätt liv är uppenbart, men kombinationen slav och kvinna var än mindre lyckosam, usch och fy! Det är kanske just i kontrasterna mellan det relativt civiliserade Rom med rättssytem och lagar, och det barbariska som gör Antiken så fascinerande än idag. Och visst är det häftigt att det finns autentiska rättsprotokoll att tillgå?! Romarblod är Stephen Saylors första i serien om Gordianus. Jag lär defintivt läsa fler!