Fru E:s böcker

”Ät mindre och rör dig mer” är nÃ¥got vedertaget när det gäller viktminskning, men är det verkligen sÃ¥ enkelt? Nej, menar professor Martin Ingvar i Hjärnkoll pÃ¥ vikten. Övervikt är mycket mer komplext än sÃ¥. För att lyckas gÃ¥ ner i vikt mÃ¥ste man lära sig att lura hjärnan. Hjärnan är nämligen en riktig socker-junkie! Hjärnan älskar socker och vitt mjöl, d v s snabba kolhydrater. När man stoppar i sig dessa reagerar den blixysnabbt med att höja blodsockret, vilket ger en omedelbar kick och  lustkänslor (tell me about it!) när signalsubstansen dopamin sätter in. Men ganska snart därefter, om man inte fortsätter att stoppa i sig godsaker, sjunker blodsockret. Och det är just när blodsockret sjunker, inte när det redan är lÃ¥gt, som vi känner sug efter mer, vilket i sin tur ofta leder till att vi mer nästa gÃ¥ng vi äter (sÃ¥ kallad second meal-effekt). Knepet är att äta mer lÃ¥ngsamma kolhydrater (Hej Paulún!) och därmed lura hjärnan. När blodsocker svängningarna minskar, vilket den gör med GI-kost, fÃ¥r vi inte heller samma hungerkänslor nÃ¥gra timmar efter att vi ätit. Och utan suget är det lättare att äta sunt. Han skriver enkelt och begripligt, professor Ingvar, samtidigt som han gör det väldigt intressant, imponerande!

Jag läste inte främst den här boken som en hjälpbok i viktminskning. Jag är däremot sÃ¥ himla fascinerad av hjärnan och tycker det är sÃ¥ häftigt att läsa hur det mesta (alla?) av vÃ¥ra reaktioner är kemiska! Och häftigt lÃ¥ter det inte att kunna lura hjärnan?! Nu undrar jag en sak, är detta applicerbart pÃ¥ bokbegär och andra närbesläktade missbruk? Helt klart är att lustkänslorna och suget efter böcker är minst lika starkt som sötsuget! Och när att-läsa-högarna (plural!) bara växer, samtidigt som jag fortsätter att släpa hem fler och fler sÃ¥ är jag faktiskt lite orolig… Hur ska detta sluta?? Men sÃ¥ försvinner jag en stund in i en ny bok och snart är allting glömt igen!

Ibland får man bara för sig saker. Till exempel har jag fått för mig att jag inte tycker om Katerina Janouch böcker. Därför har jag inte läst en enda. Förrän nu. Boken Tonår. Vägen till vuxenlivet börjar kännas märkligt aktuell. Äldsta dottern fyller snart 12 och jag inser att hon börjar bli ganska stor. Det är hög tid att prata mens och känslor. Men hur gör man då? Ja, Katarina Janouch har -förstås- ingen färdig mall, men hon uppmuntrar oss föräldrar att inte blunda för att tiden går. Att våra små barn snart är stora och attvi måste våga möta dem, innan vi blivit alldeles borträknade. Hellre vara ute lite för tidigt, än för sent (eller ännu värre, aldrig!).

Boken är indelad i olika kapitel utifrÃ¥n olika teman, som t ex Alkohol och droger och Livet pÃ¥ nätet. Den är färgglad och med luftig layout, läsvänlig helt enkelt. Tonen är lättsam, nästan familjär och det känns som om Janouch talar direkt till mig. Hon respekterar tonÃ¥ringarna, men backar inte för ”tuff kärlek”: Gränser behövs och vi ska inte bli vÃ¥ra tonÃ¥ringars bästa kompisar. Föräldrarna ska lotsa barnen och lära dem att bli ansvarstagande och självständiga vuxna. Ibland blir uppdelningen killar-tjejer mindre lyckad. Även om generaliseringar är praktiska att använda sig, förenklar de verkligheten och det bör man vara uppmärksam pÃ¥. Under rubriken När tonÃ¥ringen mÃ¥r dÃ¥ligt slÃ¥s det fast att tjejer är olyckligt kära medan killar oroar sig för att inte hitta nÃ¥gon att bli kär i:

”För mÃ¥nga tonÃ¥rstjejer innebär det en otrolig stress och ett misslyckande att inte ha en kille. Att vara populär och eftertraktad kan bli en mÃ¥ttstock pÃ¥ hur bra tonÃ¥rstjejen tycker att hon är, även om detta sätt att tänka är en fälla. Det är ju en myt att en tjejs värde bestäms av huruvida hon har en pojkvän eller ej. OcksÃ¥ tonÃ¥rskillar kan förstÃ¥s vara otroligt olyckliga för att de inte har nÃ¥gon tjej att vara kär i.”

 Är det helt enkelt en felskrivning? Skulle det egentligen stå: Också tonårskillar kan förstås vara otroligt olyckliga för att inte kärleken är besvarad? Killar vill väl, lika gärna som tjejer, vara omtyckta och populära bland det motsatta könet?

I det stora hela är det här en sympatisk bok, en perfekt första bok för att sätta sig in i ämnet. Men vill man gå på djupet med frågor som rör t ex ätstörningar, får man söka sig vidare.

PS. Vad tror ni – skulle jag gilla hennes romaner?

I veckan utkom andra upplagan av Anders Wahlgrens bok om konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald, Sigrid & Isaac.

Anders Wahlgren är konstvetare, författare och regissör. 2005 gjorde han en film med samma namn. Den gav mersmak och Anders Wahlgren uppmuntrades att fortsätta sin forskning. Jag har inte sett filmen, tyvärr, men efter att ha läst den här boken så blev jag väldigt nyfiken på den. I förordet skriver författaren att han inför skrivandet av den här boken fick tillgång till parets privata brevväxling. De skrev många brev till varandra, emellanåt dagligen (!), eftersom de i långa perioder bodde åtskilda (han i Stockholm och hon i Paris och senare på Sicilien). Dessutom har han tagit del av de artiklar och andra publikationer som skrevs om paret. Det är skrämmande läsning och antisemitismen ges en central plats i boken. Anders Wahlberg visar tydligt hur utbrett judehatet var i Sverige under 1920- och 30-talet och att man i Sverige visst var medveten om hur judarna behandlades i andra världskrigets Nazityskland. Som läsare idag förfasas man över hur ansedda tidningar som t ex Dagens Nyheter tilläts publicera rena personangrepp och antisemitistiska smädelser mot framförallt Isaac (eftersom han var jude) men även mot Sigrid. Hon var också den som tog mest illa upp av de offentliga rabalderna.

Isaac var också en man som stod upp för sin sak och han var van vid att ta plats. Emellanåt upplevs han som väldigt självupptagen, något som retade konstnärskollegerna. Sigrid fick stå tillbaka för Isaac och när sonen Iván föddes var det förstås hon som skötte hem och barn. Båda två hade de gått i målarskola hos Henri Matisse i Paris. De målade i enlighet med modernismen och Sigrid experimenterade mycket med färger. När de ställde ut för första gången på ett svenskt galleri mottogs de med stor skepsis och kritikerna skrädde inte orden. I Sverige var det nationalromantiska fortfarande det sätt man målade på och man var ännu inte redo för modernismen. Det kom att dröja många år innan de båda vann erkännande och uppskattning.

De hade ett mycket innerligt förhÃ¥llande men Isaacs otrohet och alla offentliga skriverier (t o m Ã¥tal!) tog hÃ¥rt pÃ¥ Sigrid. Till slut fick hon en psykisk kollaps och lades in pÃ¥ Beckomberga mentalsjukhus för vÃ¥rd. PÃ¥ den tiden hade man ingen psykofarmaka mot den här sortens sjukdomar. Samtalsterapi fanns inte heller. Sigrid behandlades i stället med höga doser av insulin, vilket orsakade medvetslöshet. Patienten beordrades ocksÃ¥ sängläge och bäddades ner för att ”lugna blodet”. Sigrid slöt sig inuti sig själv och blev passiv och slutade mÃ¥la. Trots att hon tillfrisknade tillfälligt, sÃ¥ blev Beckombergavistelsen början pÃ¥ slutet för Sigrid och Isaac. De skilde sig 1937 och Isaac gifte om sig. Isaac och den nya hustrun omkommer dock vid en flygplansolycka 1944 och ett par Ã¥r senare avlider Sigrid till följd av blödningar i hjärnan under en lobotomioperation.

Det här är en mycket välskriven och kärleksfull skildring som jag blev helt tagen av. Min enda invändning är att det borde ha funnits fler bilder av deras målningar. Nu fick jag låna några konstböcker på jobbet att ha och bläddra i, vid sidan av läsningen. Jag ville ju se målningarna jag läste om! Annars är det ett gediget bildmaterial som presenteras och det är ju oerhört roligt att paret tog så många bilder av sig själva. Boken är också en intressant historisk betraktelse över ett dåtida Sverige.

 Känner ni igen honom? Det är Amos Oz. Jag har just avslutat hans essäbok Hur man botar en fanatiker och om att skriva. Den var klart läsvärd. Häri resonerar Oz mycket sakligt och förnufitgt över konflikten Israel – Palestina. Han konstaterar att det inte handlar om vem som har rätt eller vem som har fel, de har bÃ¥da rätt. Och just däri ligger den stora tragiken, nämligen att för att kunna lösa konflikten och skapa fred i omrÃ¥det, mÃ¥ste bÃ¥da parter kompromissa. Oz ser en tvÃ¥statslösning som det enda alternativet: Israel mÃ¥ste Ã¥tervända till gränserna som drogs upp före 1948 och Palestina kommer att fÃ¥ ge upp viktiga städer som t ex Haifa och nöja sig med mindre landomrÃ¥de. När det gäller de heliga platserna konstaterar Oz att bÃ¥de palestiner och israeler mÃ¥ste ges tillträde till dessa, men hur det ska ske svävar han lite pÃ¥. Och det är klart. Det finns inga enkla svar.

Men, om vi tar det med en nypa salt, så säger sig Oz ha botemedlet mot fanatism: Sinne för humor. Fantatikern, menar Oz, kan vara sarkastisk, men har ingen humor. Humor handlar nämligen att kunna skratta åt sig själv, vilket fanatikern inte kan.

”Humor är relativism, humor är förmÃ¥gan att se sig sÃ¥ som andra kan se en, humor är förmÃ¥gan att inse oavsett hur rättfärdig man är och hur fruktansvärt illa behandlad man blivit, finns det en viss aspekt av det hela som är lite lustig.”

Jag har inte läst något av Amos Oz tidigare, men både den här boken och ett program av Babel, där han medverkade, har väckt min nyfikenhet. Man kan inte annat än att tycka om den här kloka människan.

NÃ¥got har hänt med den svenska socialdemokratin. När Göran Persson valdes som statsminister 1994 var det ekonomiska Ã¥stramningar och saneringspolitik som skulle rädda ”den svenska modellen”. Men hur sÃ¥g verkligheten egentligen ut? Massarbetslöshet och allt fler sjukskrivningar i takt med ökande klyftor mellan människor i samhället. I budgetsaneringen blev nostalgin en central del i den politiska retoriken. Förnyelsen innebar att man i stället för att blicka framÃ¥t ville bevara den svenska modellen, vilket i sin tur innebar att man, trots EU-medlemskap och globalisering, lutade sig mot den svenska erfarenheten. Att man ”slog vakt om den svenska modellen” innebar egentligen ingen förändrinsgpolitik och stod i stark kontrast till hur andra socialdemokratiska partier i Europa hanterade problematiken kring modernitet och förnyelse.

Socialdemokratin, menar Jenny Andersson, har blivit märkligt tyst när det kritik av kapitalismen. Den svenska socialdemokratin känns märkligt visionslöst -det finns ingen tydlig riktning vart den förda politiken syftar och detta tycks inte ens partiet finna problematiskt. Därmed tycks politiken ha spelat ut sin roll. För vilken roll har politiken om den avsäger sig uppdraget att staka ut vägen för framtidens samhälle?

Socialdemokratin har närmat sig högern i Ã¥tskilliga frÃ¥gor, t ex när det gäller ”arbetslinjen” samt synen pÃ¥ tillväxt och valfrihet. Kunskapssamhället skulle bli verklighet genom ”Kunskapslyftet”. När kunskapen spred sig bland medborgarna skulle dessa bildligt ”lyftas” och utvecklas. Man använde sig av paralleller till folkbildningsrörelser historiskt, men det var inte längre frÃ¥gan om att man skulle växa som individ. Nej, kunskapen som erövrades skulle komma samhället till gagn och endast genom att vara villig att underkasta sig ett livslÃ¥ngt lärande kunde man räkna med ett arbete. Medborgarnas rättigheter blev alltmer en diskussion om medborgarnas skyldigheter. Men vad händer med den del av befolkningen som inte är tillräckligt flexibel?

Jenny Andersson skriver lättfattligt om politiska begrepp och skeenden. Titeln är dock något missvisande. Boken handlar mycket mer om socialdemokratins utveckling från 1980-talet fram till nu och där är folkhemstanken och nostalgin endast en del av något större, mer omvälvande än jag någonsin reflekterat över. Hon får mig att fundera över mycket, inte minst den något unkna människosyn som genomsyrar politiken av idag. Och som till stor del får stå oemotsagd. En mycket intressant bok!

PS1: Jag lyssnade nyligen på Eva Franchells Väninnan som ljudbok. Den här boken gav en hel del fördjupning när det gäller partiets politik.

PS2: Jenny Andersson är faktiskt en gammal klasskompis till mig från gymnasiet! Kul att hon verkar ha blivit så framgångsrik, disputerad ekonomhistoriker och allt som hon är!

.

Det här är en viktig bok, konstaterar jag när jag slår igen Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Viktig därför att den ger en bild av hur det är att inte ha livslust, något som alltför många runt omkring oss saknar. Gör det obegripliga något mindre obegripligt. Helt fullt ut går det inte att greppa, om man inte har varit där själv, tror jag. Det är inte lätt att skriva om boken för jag känner så mycket när jag läser den. Men här är några tankar:

Ann Heberlein lider av en kronisk sjukdom som inte gÃ¥r att bota, endast behandla. Hon är bipolär, eller manodepressiv. I kortare eller längre perioder pendlar hon mellan hypomani – dÃ¥ hon kan och vet allt, lever i nuet och tänker inte ens 1 h framÃ¥t – och depressiion. Däremellan är sjukdomen vilande. Depressionen följer oundvikligen pÃ¥ den hypomaniska fasen. Det är en tid i Ã¥ngestfylld ovisshet:

”Depression har inga svar. Inga svar alls. Jag är bara ett frÃ¥getecken. Min kropp är inget annat än ett sorgligt frÃ¥getecken. Ett skrik. Ett jämmer”.

Det är obehaglig läsning. Hon resonerar distanserat kring sitt eget självmord, men tanken på att överge barnen och på så sätt skada dem på ett sätt som aldrig går att reparera, hindrar henne. Hon är gift med en präst, men bedrar honom med andra män. Ändå står han stadigt vid hennes sida. Hennes sjukdom gör att de hamnat i ekonomiska svårigheter eftersom hon mer eller mindre impulsköpte ett hus, när hon befann sig i den hypomaniska fasen, utan att ha sålt det de redan ägde. Stressen över att ständigt behöva inbringa inkomster gör att hon inte ens har tid att vara sjuk. Allt bara rullar på och det känns som en karusell som bara går fortare och fortare. Den största frågan ges inget svar på, antagligen för att författaren inte själv vet svaret: Hur orkar hennes närstående?