Fru E:s böcker

Bjørn Sortlands  Alla har ett hungrigt hjärta* är en kort bok som rymmer mycket mellan pärmarna. Det första som slår mig är hur varsamt han beskriver Inas tankar och känslor. Det är inga utropstecken eller hårda ord, utan nästan lite trevande. Som om han inte heller vill skriva ut det där som gör så att huvudpersonen, 16-åriga Ina, vaknar med ett tryck i bröstet. I stället leder han läsaren, via Inas tankar, till ett före. Till det som gjorde livet så komplicerat för Ina. Och han gör det så vackert!

På en fest hamnar Ina i samma säng som Erik. Det ena leder till det andra. Kruxet är att Erik redan har en flickvän. Efter festen messar Erik flera gånger och ringer, men Ina svarar aldrig. Hon vet inte vad hon ska säga:

”Jag har inte pratat så mycket med honom efter festen. Jag förmår ju inte svara i telefonen. Erik och hans tjej har väl dessutom hållit sig för sig själva. Katrine går i parallellklassen. Vi har gympa tillsammans. Har han sagt det till henne? Nej. Det verkar inte så när han går förbi mig. Inte heller några andra har hintat att de vet om det. Hon är en typisk sådan som skulle vara sur. Inte så konstigt. Vem skulle inte vara det? Ingen tjej gillar att deras kille ligger ovanpå andra tjejer utan kläder.”

Ina framstår som en mogen och ansvarsfull tjej. Ingen som ”ställer till det”. Som hon beskriver själv är hon en helt vanlig 16-åring som hjälper till och städa varje helg, gör sina läxor (oftast) och framförallt, som vet hur man gör för att inte bli med barn. Ändå är det precis det som händer. Livet vänds upp och ner för Ina och den enda hon vill prata med om detta är hennes ungdomsledare när hon konfirmerades, Synnöve, som nu studerar till präst i Oslo. Men det här är inget man talar om över telefonen så en helg bestämmer hon sig för att åka dit och hjälpen kommer från ett oväntat håll.

Jag har inte läst Bjørn Sortlands Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? men jag har bara hört en massa lovord om den. Är den lika bra som denna, förstår jag varför. Och jag blir så rörd över det faktum att en medelålders (ja, han är är född 1968), manlig författare skriver så respektfullt om en ung tjejs oro och längtan. Jag blir glad i hela kroppen.

*referens till Bruce Springsteens låt med samma namn – på engelska förstås!

På Marian Keyes hemsida kan man läsa att hon just nu inte mår så värst bra. Hon har drabbats av en svår depression. Mycket starkt att publicera det i ett öppet brev till sina läsare, tycker jag, och funderar om det är anledningen till att hennes senaste roman The Brightest Star in the Sky inte känns så rolig heller? Jag har i och för sig känt så efter de två senaste av hennes romaner. Kanske håller hon på att tappa den där tajmingen och känslan? Hennes dialoger, som tidigare kändes så rappa, känns nästan som upprepningar och sitter inte lika klockrent. Ändå är Marian Keyes en sådan författare som är en ”måste-läsa-allt nytt-av” för mig. Och så har jag känt ända sedan jag läste Vattenmelonen för många år sen.

I The Brightest Star in the Sky är handlingen förlagd till ett hyreshus i Dublin och dess invånare. Här bor Katie som arbetar inom musikbranschen och nyss har fyllt 40 och börjar kännas lite småpanik för att hon faktiskt håller på att bli vuxen. I lägenheten under henne delar Lydia lägenhet med två polacker som kommit till Irland för att arbeta. De tycker att hon är värsta bitchen eftersom hon inte vill följa deras regler om städning. Inte är hon särskilt trevlig heller. Under dem bor åttioåttaåriga Jamima som drygar ut pensionspengarna med att ha en spålinje. Men hon är mest förkrossad över att alla unga tjejer som ringer till henne och vill ha kärleksråd, faktiskt tror att hon kan se in i framtiden. Nu väntar hon på sin fosterson som ska komma till Dublin och göra en egen tv-show. På bottenvåningen bor det unga paret Matt och Maeve som utåt sett verkar lyckliga, men som i själva verket är djupt olyckliga, var och en på sitt håll  (vitaminpillret är utbytt mot anti-depressiv medicin). Ovanför huset på 66 Star Street svävar en ande, som har planer för invånarna. Men själva anar de ingenting.

Just det andliga elementet är väl nytt för hennes senaste romaner? Själv är jag inte så förtjust i detta. Jag tycker inte att det gör hennes böcker bättre, utan snarare tvärtom. Det känns bara krystat. Men jag ger inte upp hoppet utan hoppas, och tror, att hon kommer igen med en bättre bok nästa gång! Pleaseeeeeeeeee?

Mitt nya jag av Sophie Kinsella är verkligen en feelgood-bok! Den passade utmärkt som uppladdning och nervarvning i samband med min Tjejmil.

Huvudpersonen i denna lite skruvade historia heter Lexi. När hon vaknar upp på sjukhuset efter en bilolycka så minns hon inget av det som hänt under de senaste tre åren. Hon får en chock när hon inser att hon är gift med en supersnygg, rik man. Inte ens sin epgelbild känner hon igen (vem är den där snygga tjejen med den perfekt vita tandraden och tjusigt hår?)!  Plötsligt är livet fyllt av glada överraskningar!

Men så upptäcker Lexi mindre bra saker om sig själv. T ex är hon en karriärkvinna som håller sina anställda i ett hårt grepp. Och hennes tidigare bästa vänner verkar inte längre vilja veta av henne. Långsamt måste Lexi återupptäcka sig själv och minnesförlusten försätter henne i en hel de pinsamma situationer. Men slutet gott, allting gott och Lexi  inser till slut att hon själv har makten att välja vem hon vill vara.

Som sagt, ingen djupare story men kul ändå! Och så är den ju lite mysigt romantisk också… Rekommenderas varmt till dem som letar efter sin läslust eller bara vill ha lite lättsamt tidsfördriv!

Saffransköket av Yasmin Crowther börjar mycket dramatiskt:

”Underligt att varken veta att man lever eller att man håller på att dö. Så måste det ha varit för mitt ofödda barn. Jag hade blivit sparkad i magen av min yngre kusin, det skedde när jag tog tag i honom för att han inte skulle hoppa över broräcket ner i det kalla gröna vattnet som forsade ut mot havet: Mors skrik ringde i öronen när hon kom springade mot oss, och världen stannade: Themsens skvalpande vid högvatten, mullret från den hemvändande trafiken och brons vibrationer. I det ögonblicket började mitt barn att dö.”

Berättarrösten tillhör Sara, dotter till en iransk kvinna, Maryam, som flyttade till London efter att ha blivit förvisad ur hemmet av sin far. Efter missfallet flyr Maryam till Iran, fylld av skuld för att ha varit den som indirekt orsakade förlusten. Kvar i London finns maken Edward som under åren har fått vänja sig vid hustruns hastigt påkomna resor till det forna hemlandet och känslan av att aldrig riktigt komma Maryam nära, att hon döljer saker från det förflutna för honom.

Det här är en gripande berättelse om hur viktigt det är att göra avslut, att göra upp med det förflutna för att finna ro. Den beskriver hur vilsen och rotlös man kan känna sig när man flyttar till ett annat land, hur svårt det är att leva med någon som inte delar liknande erfarenheter. Och hur en närstående plötsligt kan kännas som en främling man inte vet någonting om. Det är också en berättelse om hopp och försoning, och insikten att det aldrig någonsin är för sent.

 I höst kommer fortsättningen, Fatta eld, och jag längtar!

Suzanne Collins Hungerspelen utspelar sig i en framtidsdystopi där Nordamerika, numera kallat Panem, är uppdelat i 12 olika distrikt efter ett inbördeskrig som (nästan) ödelade hela kontinenten. I 12:e distriktet bor Katniss Everdeen, en fjortonårig tjej som tvingats bli familjens försörjare efter att fadern avlidit i en gruvolycka. Hon är en modig och påhittig tjej som tjuvjagar och idkar byteshandel för att få mat till sin mamma och lillasyster.

Varje år direktsänds de s k Hungerspelen, som befolkningen är tvingade till att följa. Från varje distrikt lottas två ungdomar mellan 12 och 18 år ut att delta. Direkt efter tillkännagivandet vilkas namn som dragits, skickas ungdomarna till ett förberedande läger i huvudstaden innan tävling startar. Där stajlas de och får visa upp sina färdigheter för att på så sätt få sponsorer. Dessa är en viktig del i Hungerspelen, en tävling som går ut på att deltagarna ska försöka ha ihjäl varandra och där vinnaren är den som står ensam kvar när alla andra har dött. När Katniss älskade lillasyster blir utlottad till att vara den kvinnliga deltagaren från 12:e distriktet, tvekar Katniss inte att ta hennes plats som frivillig. Och snart kan spelet börja…!

Hungerspelen är verkligen en bladvändare! Den rymmer så mycket: samhällskritik (yta är allt och via massmedier frossar folket i blodiga Robinsonader där ensam är stark, dessutom: förödande miljökatastrofer är ett faktum), girlpower, mardrömsscenarier, spänning och kärlek (faktiskt!). Rekommenderad läsning alltså!

Friday Night Knitting Club av Kate Jacobs har jag redan småhaussat lite här och den höll faktiskt ända ut till slutet (som för övrigt var lite oväntat, men som jag tyckte mer och mer om ju mer jag funderade på det)! Kvinnlig vänskap övervinner det mesta i livet, ensam är inte stark, tycks bokens budskap vara och visst är det en sympatisk tanke? Kate Jacobs lyckas också med att balansera på den tunna tråden mellan att vara sentimental och gripande – katastofen i boken tar aldrig över, inte heller blir det alltför hurtfriskt.

Georgia är ensamstående mamma och ägare till stickbutiken Walker & Daughter. Dotterns pappa lämnade Georgia när hon blev gravid för tolv år sedan. Sedan dess har han skickat två brev som hon fortfarande förvarar oöppnade längst in i garderoben. Men så dyker han plötsligt upp en dag och vill lära känna sin dotter, vilket rubbar Georgias jämnmod. Motstridiga känslor väcks och en oro för att han ska svika igen lämnar ingen ro. Samtidigt dyker en barndomsvän upp som även hon svek Georgia för flera år sedan och som gav deras vänskap ett abrubt slut. Som tur är finns stickklubben och de medlemmarna Anita, Peri, Darwin, Lucie och K.C. På fredagskvällarna pratas det lika mycket om livet som om stickning och mellan kvinnorna växer en stark vänskap fram, som så småningom visar vara ett ovärderligt stöd i de prövningar som livet medför.

Visst är det en hel del stickning med i boken. Mellan varje ”del” så finns sticktips, som riktar sig till nybörjaren. Jag är ju redan en inbiten stickare. Är man inte det men lite, lite nyfiken på att prova så tror jag man blir ännu mer sugen efter att ha läst den här boken. Jag hade gärna sett ännu mer stickning. Kate Jacobs snuddar lite vid det intressanta att stickning blir allt populärare bland unga kvinnor, trots att det är en traditionellt kvinnlig ”hemmasyssla” som kanske inte borde tilltala dagens yrkesarbetande kvinnor. Liksom Jacobs är jag inne på att det har med själva skapandet att göra, att man gör något alldeles eget och unikt. För det är ju så med stickning att slutprodukten aldrig blir exakt lika, även om två personer stickar efter samma mönster. Och behovet av en modern ”syjunta”, att träffas i grupp, tror jag är stort, se bara alla bokcirklar som poppar upp! Det är helt enkelt kul att göra saker tillsammans och kvinnlig vänskap är ovärderligt!

Förresten, Knit Two heter uppföljaren och min ”vill läsa-lista” bara fortsätter växa…

Jag gillar den brittiska författaren Jacqueline Wilson och tycker mycket om hennes ungdomsböcker. Det första jag läste av henne var serien om Tjejerna, som inleds med Kära tjejer. Den serien är bra chick lit, tycker jag och väldigt underhållande. Framför allt så slog det mig att Jacqueline Wilson är makalöst duktig på att skriva dialoger, ungefär som Marian Keyes. Sedan läste jag Lola Rose och Den tatuerade mamman och insåg att hon även kan skriva om svåra ämnen på ett humoristiskt sätt, utan att det blir banalt. Det tyder på en stor respekt för barn och unga och mot sina läsare. Jag är inte så förtjust i serien om barnhemsbarnet Tracy Beaker, men de är undantaget. Kanske borde jag ge dem en chans till, Tracy Beaker verkar ju vara författarens egen favorit! Annars är jag ett stort fan av hennes böcker. Och av henne som person, hon verkar oerhört sympatisk! Se själv här!

Nu har jag läst hennes senaste på svenska, Kyssen, som handlar om bästa kompisarna Sylvie och Carl, som känt varandra hur länge som helst. De bor dessutom grannar och träffas nästan jämt. Båda är de 13 år och befinner sig i gränslandet mellan barn och ungdom. Ibland vill de leka låtsaslekar, även om de inser att de börjar bli för gamla för sådana lekar. En favoritsysselsättning är att vara i Carls glasbod, där han förvarar sin stora, dyrbara samling av glasföremål, och skriva på en berättelse tillsammans. Glasboden är deras hemliga ställe, dit de inte släpper in någon annan. Sylvie har en hemlighet som hon inte berättat för Carl. Hon är förälskad i honom och längtar efter att få kyssa honom. Men hon är osäker på Carls känslor. Visst har de ofta skojat om att de ska gifta sig när de blir stora, men på sista tiden har Carl verkat så inbunden och inte alls sig lik.

Carl och Sylvie går i olika skolor. Sylvie har inte riktigt funnit någon vän, om man inte räknar Lucy som är lika ensam som Sylvie, tills en dag då den poulära Miranda får höra om Sylvies ”pojkvän” och blir nyfiken. Miranda är en tjej som ser till att få som hon vill och hon bjuder över Sylvie och Carl på fest. Där föreslår hon att de ska leka Snurra flaskan och sedan kysser hon Carl, till Sylvies bestörtning. Hon blir förstås svartsjuk på Miranda och vill inte riktigt tro på Carl när han säger att hon inte betyder något för honom. Carl har också skaffat sig en vän på sin skola, fotbollskillen Paul. Sylvie förstår inte varför han blivit vän med Paul, Carl som tycker fotboll är tråkigt och idrottskillar löjliga med sin macho-stil.

Som (vuxen) läsare förstår jag ganska snart hur det ligger till med Carl och varför han beter sig så underligt. Men det gör inte så mycket, jag följer ändå Sylvies fruktlösa försök att få till det med Carl med spänning. Det är en fin skildring av den första (olyckliga) förälskelsen och av att stå med en fot i vuxenvärlden, samtidigt som man fortfarande känner sig ganska liten ibland. Med andra ord, det ständiga tonårs-dilemmat.

Jag har läst Rachel Cohns och David Levithans ungdomsbok Naomi & Ely’s No Kiss List. Naomi och Ely är bästa vänner och bor i samma port på Manhattan, New York. De har känt varandra sedan de var bebisar och Naomi har alltid tagit det för givet att Ely ska bli ”hennes förste”, att de så småningom ska gifta sig och bilda familj ihop. Detta förändras inte ens när Ely berättar att han är gay och bara blir kär i killar. Naomi tänker ändå att hon är undantaget och att Ely bara inte har förstått detta än. Men hon kan vänta på honom så länge som det behövs och under tiden kan de ha tillfälliga pojkvänner båda två… Naomi och Ely upprättar en No Kiss-lista över personer som de inte får kyssa för varandra, av risk för svartsjuka och konkurrens om pojkvännerna. Och det funkar faktiskt! Ända tills den dag då Ely kysser Naomis pojkvän, ”Bruce the Second”…

Det är småtrevlig läsning, men förmår inte gripa tag i mig. Hela historien känns faktiskt ganska fånig blir irriterad på Naomi som är så dramatisk och omogen – jag menar, hon är ju trots att 19! Personerna känns inte heller ”på riktigt” utan blir närmast schabloner. Tyvärr!