Fru E:s böcker

Jag har våndats inför att skriva ett inlägg om den senaste läsningen i bokcirkeln, Walden av Henry David Thoreau*, men nu är det dags!

Henry David Thoreau lämnade civilisationen under två år på 1840-talet då han byggde en oanselig stuga vid skogstjärnen Walden i Massachusetts. Där levde han i största enkelhet med naturen, under årstidens växlingar. Han levde på vad skogen hade att erbjuda (bär, nötter, djur), fiskade och odlade bönor (som han fick slita ordentligt med för att kunna skörda så småningom). Inget lyxliv alls, utan endast det absolut nödvändigaste. Alldeles isolerad var han inte. Han hade kontakt med byborna, fick besök av förbipasserande fiskare och poeter (!) och dessutom hade Den Nya Järnvägen dragits alldeles i närheten. Just järnvägen utgör en intressant kontrast, inte minst som en metafor för det moderna, föränderliga samhället.

Det här är ingen roman i egentlig mening, utan mer en essä. Boken tillkom nÃ¥gra Ã¥r efter erfarenheterna frÃ¥n Walden, sÃ¥ en del är säkert tillrättalagt. Det hÃ¥rda livet som Thoreau mÃ¥ste ha levt, ter sig förvÃ¥nansvärt komplikationsfritt i efterhand. Det är svÃ¥rt att recensera boken eftersom den är väldigt spretig: ömsom naturromantiska poem, ömsom samhällskritisk, ömsom moraliska diskussioner, ömsom ekonomiska reedovisningar… Henry David Thoreau har en bitsk, lite ironisk ton som emellanÃ¥t faller över i ett slags mässande. Han anser sig veta hur man ska bli sant lycklig, det är bara att leva som han gör, ansprÃ¥klöst och inte göra mer än man behöver för att klara uppehället. Och framförallt, inte vara anställd av nÃ¥gon utan arbeta för sig själv. Inte sällan är det detta som jag blir mest provocerad över. För det första, det är lätt att reta sig pÃ¥ människor som anser sig moraliskt överlägsna andra som ännu inte förstÃ¥tt det de själva redan har begripit. För det andra, Henry David Thoreau levde ensam, utan ansvar för familj. Dessutom hade han en viss ekonomisk trygghet att falla tillbaka pÃ¥. Dessutom, marken han byggde pÃ¥ fick han till skänks av markägaren. Det är inte alla som kunde köpa sig en jordlott!

Helt klart har han vissa poänger i sitt resonemang, men ofta druknar man i liknelser och utvävningar. Tanken att lämna allt och Ã¥tergÃ¥ till nÃ¥gon slags ursprunglighet är ocksÃ¥ spännande. Alltför ofta framstÃ¥r dock Thoreau som en gnällig översittare som slÃ¥r sig för bröstet inför allmänhetens dumhet. Inte alls särskilt sympatiskt. Boken var inte heller särskilt lättläst. Ofta kom jag pÃ¥ mig själv att tänka pÃ¥ mig själv att tänka pÃ¥ annat. Ofta blev jag dessutom oerhört sömnig när jag läste i den. Men boken tog sig lite mot slutet, tyckte jag. Kanske var det jag som vande mig vid Toreuas sätt att skriva? Men egentligen sa förordet och efterordet mig mer än själva Walden. Summan av kardemumman: jag är glad att jag (äntligen) har läst Walden … men jag gör inte om det!

* Översättaren Peter Handbergs förord upplyste mig om att författarens efternamn inte alls ska klinga franskt utan uttalas som engelskans thorough

… kan man väl kalla Marguerite Duras (1914-1996) bok Älskaren? Den skrevs för tjugofem Ã¥r sedan (1984) men har blivit mycket läst och vunnit flera litterära priser.

Drygt 15 år gammal står en flicka vid relingen på färjan över Mekongfloden i Indokina. Det är 1920-tal. Flickan står där, klädd i en armlös klänning av råsiden och högklackade skor i guldlamé. På huvudet har hon en manshatt i gammalrosa filt och med svart brätte. På färjan sitter en äldre man i sin limousin, mycket elegant klädd i kostym, och iakttar henne. Han är kines och välbärgad. Plöltsligt kliver han ur bilen och bjuder flickan på en cigarett. Han erbjuder också att skjutsa henne hem, när de kommit fram till Saigon. Efter den dagen hämtar han henne nästan dagligen från flickpensionen och det dröjer inte länge förrän han blivit hennes älskare, den förste någonsin. Tillsammans är de fångna av en dåraktig passion. Dåraktig för att den inte kommer att kunna leda till något varaktigt förhållande och snart måste de ta farväl av varandra.

Det här är en självbiografisk bok. Margurite Duras skriver omväxlande i tredje person (flickan) och i första person (jag). Dessutom hoppar hon bland minnesfragment, vilket stundtals gör det lite svÃ¥rt att hänga med i handlingen. Eller handling och handling. Egentligen är det ju inte sÃ¥ mycket till handling. Ibland skymtar andra personer, förutom flickan och mannen, men läsaren lämnas bara med smÃ¥ glipor av deras liv, vilket emellanÃ¥t känns lite frustrerande. Jag blev t ex mer nyfiken pÃ¥ modern och bröderna, särskilt den yngre. Kan tänka mig att livet som ensamstÃ¥ende kvinnan (fadern avled i sjukdom) och kolonisatör i Indokina inte kunde ha varit sÃ¥ lätt. Visst är det ett vackert sprÃ¥k hon har, Duras, och hon lyckas beskriva känslor och stämningar med väldigt fÃ¥ ord. Trots det sÃ¥ är jag faktiskt lite besviken. JAG tycker inte att den var sÃ¥ himla bra… om jag nu fÃ¥r tycka det? Det känns ju lite sÃ¥ med klassiker, att nÃ¥gra redan har bestämt att det här är bra och att tycka annorlunda är lite som att svära i kyrkan. Men innan ni blir upprörda (om ni nu blir det), sÃ¥ kom ihÃ¥g: Ni kan alltid hävda att jag inte förstÃ¥r dess storhet! (och sÃ¥ är det säkert, Ã¥tminstone lämnas jag med den känslan när slagit igen boken)