Först ut 2010
Ni har ju säkert förstått vid det här laget att jag fick väldigt fina böcker av Bokstunder vid det senaste pocketbytet, Ett land långt bort av Daniel Mason var en av dom.
Isobel bor i nÃ¥got sydamerikanskt land (inte namngivet) och hennes far arbetar pÃ¥ sockerfälten, när det inte är torka, vill säga. Och torka är det ofta och när den slÃ¥r till blir livet svÃ¥rt och mÃ¥nga familjer beger sig till storstäderna närmare havet för att söka lyckan. Isobel är fjorton Ã¥r och stÃ¥r väldigt nära sin äldre bror Isaias. Hon har nästan övernaturliga förmÃ¥gor att alltid veta var Isaias befinner sig och hon kan ocksÃ¥ ”höra” hur ormarna rör sig pÃ¥ sockerfälten som ingen annan. När brodern plötsligt ger sig av till den stora staden för att tjäna pengar pÃ¥ sitt fiolspelande, tvivlar Isobel att han nÃ¥gonsin kommer att Ã¥tervända till byn och sörjer sin bror. Men tanken pÃ¥ att det gÃ¥r bra för honom och att han slipper det förhatliga arbetet med sockerrören ger tröst. När han slutligen slutar att höra av sig, oroar hon sig fruktansvärt, men är ändÃ¥ inte beredd pÃ¥ att hennes föräldrar en dag meddelar att hon ocksÃ¥ mÃ¥ste ge sig av till kusinen Manuela för att ta arbete. Resan gÃ¥r med lastbil (billigare än buss) och tar flera dygn. När Isobel äntligen kommer fram upptäcker hon att livet i staden inte alls är lika flärdfullt som hon trott. Kusinen, Manuela, som det har gÃ¥tt bra för och som äger sitt eget hus, bor i själva verket i kÃ¥kstaden i utkanten och hennes hus är bara fyra väggar med ett plÃ¥ttak. Inte heller Manuela har sett till Isaias pÃ¥ länge sÃ¥ Isobel bestämmer sig desperat för att leta reda pÃ¥ honom.
Jag har inte läst Daniel Masons debutroman Pianostämmaren, men minns att den fick väldigt fin kritik när den kom. Ett land långt bort hade jag dessvärre vissa problem med. För det första, det händer inte så vansinnigt mycket under större delen av boken. Men helt plötsligt, när det återstår kanske 30 sidor får man svar på allt. I sista kapitlet på tre sidor, som heter Teresa, får man även en glimt av framtiden. Jag hade listat ut ungefär vad som hänt med Isaias så det blev ingen aha-upplevelse. Jag förstår inte heller varför han, efter att ha haft väldigt långa, numrerade kapitel, plötsligt väljer att namnge det sista? Sådant stör mig, men jag är kanske lite pedantisk. Sedan tycker jag inte att han lyckas skildra Isobel på ett trovärdigt sätt. Jag tycker att hon klarar sig förvånansvärt bra från umbäranden och kniviga situationer som hon hamnar i, vilket inte känns särskilt realistiskt.
Det konstigaste av allt är att jag, verkligen jättemånga gånger, får påminna mig om att handlingen inte utspelar sig i Afrika. Herregud, är man så indoktrinerad att fattigdom och torka automatiskt är lika med Afrika? Skrämmande! Nu vet jag att den finns i Sydamerika också. *ironi*
